Så, nu är vi här igen. Reglerna för våra bruksprov ska uppdateras, moderniseras och slås fast för de kommande åren. Däribland reglerna för hur, var och när det ska gå att ta ett Polarhundschampionat. Det ligger en lång och demokratisk process bakom dessa regler. Många klubbar har påbörjat arbetet redan i fjol. Även siberian husky-klubbens arbete har pågått i över ett år. Det har skrivits, forskats, tagits fram statistik. Punkter har skrivits och det har tagits upp till diskussion på möten. Det har skrivits om och formulerats.. Nu lämnas snart ett förslag in till kennelklubben.
I samband med det här arbetet är det en särskild fråga som ofta lyfts, nämligen att det är för svårt att meritera sina hundar. Hur ska den moderna polarhundägaren, boendes i lägenhet med heltidsjobb och en husky, någonsin kunna meritera sin hund? Det krävs inte mycket eftertanke för att förstå hur omöjligt det är. För att få ut ett championat måste du ligga i nivå med Sveriges allra bästa förare! Och du måste ha minst ett fyrspann. Och köra på snö. Och minst en mil i distans per dag.
Vem klarar detta? Det är en ofantlig resa att ta sig dit, om man frågar den stora majoriteten av huskyägare i Sverige idag. Räkna med många års träning, bygga upp ett spann och i princip helt ändra livsstil för att ha minsta lilla chans att ta det där åtråvärda championatet. Och vem har tid, lust och pengar till det? Det finns inte hundra huskyspann som tävlar om championaten idag. Jag undrar om det ens finns femtio.
Det största argumentet för att förenkla polarhundsmeriteringen, är vikten att motivera fler huskyägare att börja tävla med sina hundar. Om det är lättare att ta meriten så kanske fler försöker? För hur motiverande är det att byta livsstil och börja tävla, om man vet att man ändå inte kommer att ha någon chans att hävda sig överhuvudtaget de första åren? Kanske inte ens under sin älskade hunds livstid?
Jag tror att vi har blandat ihop äpplen och päron dock. Det är ju såklart ett mänskligt påhitt att tävla. Eller jovisst, alla som har kört en husky tillsammans med andra spann vet att vovvarna också gillar att tävla på så sätt att de gillar att springa ikapp och förbi andra springande hundar. Men när de väl är förbi och får flyga fram i full galopp, ja då är de liksom nöjda. Springandet i sig, är belöningen! Men vi människor.. Vi vill ha någonting mer. Några av oss vill ha priser. Rosetter eller pokaler att skylta med och spara som minnen. Priser som på olika sätt avlastar en ekonomi? Några av oss vill ha äran. Kunna säga att vi var bäst när det gällde! Några av oss vill stå i rampljuset. Personligen så tillhör jag nog lite av alla sorter.
Men just nu verkar det som att det allra finaste är att ens hund har en titel. Eller flera titlar kanske, jag ser så många hundnamn nu som har långa ramsor av versaler innan det till slut går att utläsa genom några citationstecken att hunden kallas för “Fido”. Jag gissar att hunden lyssnar främst till just “Fido” och att den inte själv lägger så stora värden i alla titlar. De flesta hundar kan ju inte ens läsa. Nej, även titlar är vårt påhitt. Och just nu så ligger det mycket prestige i att ha en hund vars namn börjar på många versaler.
Vi kanske pratar för lite om vad vi tycker är en bra hund? Är det därför som vi behöver bevisa det med titlarna? Är vi inte överens om vad det innebär att vara en duktig eller snygg siberian husky? Nej, det är klart att vi inte är överens. Vi är ju människor 🙂 Men jag tror ändå att det är viktigt att vi skiljer på äpplen och päron.
Det finns några championat som baseras på bruksprov. Polarhundschampionatet kanske är unikt på så sätt att det enbart är polarhundar som kan förtjäna detta! Det är faktiskt sant; andra raser har överhuvudtaget inte tillgång till att officiellt delta på dessa prov. Redan där så börjar orättvisan. Att sedan championatet inte är individuellt och inte baserat på poäng utan baseras på den enkla regeln att enbart dom som hävdar sig i konkurrensen får det, ja det försvårar ju saken ytterligare.
Men tänk en gång till. Ska det vara lätt att ta ett championat?
Fråga en förare med en agilitychampion hur mycket tid, pengar och engagemang som låg bakom meriten. Jag garanterar dig; om du lägger samma insats så har du ditt polarhundschampionat. Eller fråga en lydnadschampion. Hur många timmar av träning, hur många andrapris, tredjepris eller rent av nollor stod där på pappret innan championatet var klart? För en nybörjare så är vägen oändligt lång.. Det är såklart lättare för den rutinerade. Precis som med polarhundar.
Ett championat ska inte vara lätt att ta. Det ska vara ett mål för livet. För ärligt talat; hur kul skulle det vara att ha det där championatet när hunden är knappt två år gammal? Vad ska man sedan ha för morot?
Jag tror att vi behöver fundera över morötter. Många av oss behöver en morot för att träna och ofta är moroten att komma ut på tävlingsplanen eller tävlingsbanan. Jag kan inte klandra någon för att behöva morötter! Det finns dagar när jag också behöver drömma mig bort till en solig tävlingsdag med hårda vita spår. Dagar då det regnar, är kallt och jävligt, dagar som jag är trött. Men en sak har jag lärt mig av det senaste årets misslyckanden; att den dagen som jag behöver en ärorik morot för att vilja träna hundarna, den dagen så lägger jag av. Jo, det är faktiskt sant. Jag försöker inte att vara märkvärdig eller skriva någon på näsan. Men om man inte njuter av åtminstone merparten av vägen dit, vad är då meriterna värda? Egentligen?
Om jag skulle önska en sak inom mig själv så vore det att ha styrkan att prioritera tävlan framför meritering. Det var Jenny som läxade upp mig för något år sedan, på ett mycket klokt sätt. “Skit i meriteringen! Fokusera på att vinna! När du vinner så kommer meriteringen automatiskt.”
Kan det vara så? Skulle det kunna vara tillräckligt mycket morot för oss att tävla för att vinna? Det skulle innebära att alla kan tävla med sin husky. Ja, med tanke på den spridda konkurrenskraften så innebär idag även att alla skulle kunna vinna! I fjolårets barmarks-SM delades det ut medaljer i nio klasser med i genomsnitt 4,5 startande ekipage per klass. Do the math! Den som vill ha morötter är varmt välkommen till barmarksvärlden 🙂 Nu har även snövärlden öppnat för tvåspannsklass som en slags rookie-klass där det går att prova på att tävla med släde, där man kan prestera och ta medaljer, pokaler och rosetter fram till den dagen då man är välsignad med sitt första fyrspann. Draghundsvärlden kryllar av morötter!
Men meritering.. Om man skulle ta ett steg ut ur vardagen och försöka att se på rasen utifrån, med någon slags utanför-ifrån-glasögon. Om man för en liten stund släpper sin fulla rättighet att tycka att ens egna hundar är de bästa i hela världen (vilket de givetvis är – i ens egen värld!). Ja, då skulle det väl ändå vara intressant att kunna se på en ras och säga: De där hundarna, just den där, den där och den där. Ja, de är faktiskt bevisligen riktigt bra draghundar. Med polara egenskaper, med kapacitet till fart och uthållighet. Med social kompetens att springa i ett spann med många andra hundar. Med skalle att utföra sin uppgift på bästa möjliga sätt.
Man kan ju omöjligen prova att köra varenda hund här ute i landet (även om jag gör tappra försök). Istället så är vi utelämnade till varandras goda ord, tillsammans med det vi kan finna fram om meriter. Meriteringen är en bra vägledning för den dragande valpköparen som vill köpa en lovande valp. För tikägaren som vill para med en duktig hane. Meriteringen är till för att gallra och visa vilka hundar som är bäst. Hur skulle vi annars kunna veta? Om meritering var en mänsklig rättighet för varje hundägare, hur skulle vi då kunna veta vilka hundar som var bäst?
Någonstans så tror jag att det är viktigt att vi vågar fundera över detta. Kanske rannsaka oss själva litegrann inombords. Klarar vi oss med medaljer, en fodersäck och äran att stå överst på pallen? Kan det vara motivation tillräckligt för oss? Kan vi låta meriteringen vara någonting som kommer med tiden? Ett mål på längre sikt? Ett mål där inte våra (människornas) behov och förutsättningar styr, utan där polarhundarna faktiskt utvärderas för sina egenskaper som just polarhundar? Den frågan ska i alla fall jag bära inom mig framöver..
Yabasta.se 
Klokt. Inom vallningen är vi minst lika “rasistiska”, våran championtitel är i princip omöjlig att erhålla för andra än BC och WK). Och vi har knappt en handfull ck-tävlingar per år, om ens det. Och man ska placera sig högt flera år i rad för att bli champion. Ytterst få klarar det.
Däremot skiljer vi på championat och arbetsprov. Och sen har vi massa inofficiella nivåer och tävlingar där vi “bara” tävlar om kvalpoäng och äran.