Välkommen hit, parasit!

DSC_7798
Turbo fick komma in..

Jag tog in Turbo i sovrummet igår. Det är första gången på över ett år som en av mina älskade hundar får vara tillsammans med mig över natten. Det fanns en tid när det alltid låg en eller ett par hundar i sängen vid läggdags. Men det var i ett annat liv. Livet före giardia.

Jag har påbörjat ett otal blogginlägg för att berätta. Men orden har inte fallit på plats. Eller rättare sagt; orden har inte alls funnits där. Jag förstår nu att jag har varit skadad. Jag har haft fysiska och psykiska ärr ända fram till idag. Där har inte funnits ord för att beskriva livet – och bloggen har fått vara ihålig. Precis som jag.

DSCN5613
Bajs-Marlene; kan numera lukta mig till giardia.

För drygt ett år sedan satt jag här. Precis på denna plats. Jag hade på mig en vit skyddsoverall och ett par av de tusentals vinylhandskar som skulle gå åt de månaderna. På fötterna satt trädgårdsstövlarna. De skorna som absolut inte fick vidröra ett inomhusgolv, än mindre marken i hundgårdarna. Tårarna rann nedför mina kinder. Inombords bar jag på en fullständig tomhet. Jag hade inte vidrört mina hundar på tre veckor. De hade inte fått komma ut ur hundgårdarna och till min stora sorg – och tacksamhet – hade de vant sig vid att inte komma fram till mig. Istället gick de och gömde sig. De visste att enda gången jag skulle röra vid dem, var när jag kom med den äckliga avmaskningen.

Visst hade jag hört om giardia. Någon avlägsen parasit. Något som aldrig skulle drabba mig. Mina välskötta hundar. Misstankarna kom efter ett par veckors återkommande diarréer. Canicuren hjälpte tillfälligt men så snart kuren var över blev hundarna dåliga i magen igen. De började gå ner i vikt. Ville inte äta. Någon hade hört talas om giardia och tipsade mig. Fem dagars avmaskning skulle ta död på parasiten, fick jag höra. Jag satte igång direkt och hundarna blev bättre. Skönt!

Men skoven återkom. Det var visst inte ovanligt att tarmarna var lite skadade av parasitangreppet så diarréerna kunde fortsätta en tid. Men efter en månad fick jag nog. Flera av hundarna hade svårt att hålla vikten igen. Det blev dags för första veterinärbesöket och snart skulle det uppdagas för mig att vi hade råkat ut för någonting betydligt mer komplicerat än jag först hade velat förstå.

IMG_5553
Aviar var en av hundarna som fick dropp på grund av de uttorkande diarréerna.

Jag minns att jag googlade och försökte läsa allt jag kom åt om parasiten. Testet visade positivt. Visst hade vi giardia. Igen. Hur hade det gått till? Den mest informativa sidan jag hittade på internet kändes lekmannamässig. Jag minns jag tänkte på hur mycket den överdrev. Så illa kunde det väl inte vara? Där stod om sanering. Döda valpar. Avmaskning. Och att man aldrig blir av med parasiten. Jag ville verkligen inte ta till mig av det som stod där. Det var för overkligt.

Men nu satt jag där i full saneringsmundering. Min syster skulle precis komma som förstärkning i saneringen av de sista rummen i huset. Det var så svårt för mig att be om hjälp. Jag skrubbade så händerna blödde, kunde knappt räta upp ryggen efter att ha duschat alla hundarna i flera omgångar. Plockade allt bajs med vinylhandskar och påse. Inte en droppe fick stanna kvar på marken. Det blev gropar i hundgårdarna där jag hade tagit extra grus i näven för säkerhets skull. Igen och igen. Sprayade med virkon. Spolade av. Tvättade hundgårdarna så många omgångar att den nya vattenpumpen lade av, den blev överbelastad. Elräkningen dubblades. Alla mina pengar gick åt till saneringsutrustning. Ångtvätt. Veterinärräkningar.

DSCN5176
En medtagen Tubbilubb ❤

60 000 kronor. Jag hade lagt mig ner som en mörk pöl på marken om jag visste i förväg vad den här lilla parasiten skulle kosta mig. Men när kontona började bli tomma var jag tvungen att räkna. Veterinärkostnader och olika diarréstoppande preparat landade till slut på den summan det året. Sedan tillkom en mängd engångsartiklar. Handskar, tossar, städutrustning slängdes på löpande band. Det hade kunnat bli billigare. Om jag hade vetat mer, kunnat agera omedelbart och på rätt sätt. Men ingen visste ju. Informationen var oerhört svår att få tag på.

Idag när jag läser den lekmannamässiga sidan på internet, ser jag luckor i texten. De har missat viktiga detaljer i beskrivningen av parasiten och saneringen. Sidan är underdriven.

Åtta lass åkte jag med släpkärran till soptippen. Jag hade inget enskilt föremål i hela huset som inte hade rengjorts minutiöst med virkon och sedan legat i antingen bastun eller frysen. Giardiaparasiten lägger sig i cystor som överlever i alla lägen, så länge den inte fryser och temperaturen är upp till sextio plusgrader. Allra bäst trivs den i fuktiga och svala miljöer. Den tål klorin och andra rengöringsmedel men tack och lov inte virkon.

Det är via sådana cystor som mina hundar fick parasiten. Det har sannolikt legat färsk diarré i något spår där vi har kört, på träning eller tävling. Giardiadiarré. Hundarna trampar i det, cystorna fastnar i pälsen i tassarna och efter avslutad träning hamnar de i munnen på hunden vid den efterföljande tvätten av tassarna. Inom två veckor har den satt sig i tarmen där hundens kropp normalt tar upp sin näring. Parasiten suger själv åt sig näringen och orsakar skada på tarmväggarna där den har fäst sig med sina sugkoppar. Först skapas irritation, så småningom kan tarmen inte jobba normalt. I diarréerna sprids sedan ytterligare cystor vidare till nya värdar. Nya hundar.

DSC_5541
Catti öppnade mina ögon..

Det var Catti som fick mig att förstå hur skadad jag hade blivit av den där tiden. Hundarna hade varit friskförklarade i flera månader men hela mitt liv var inrutat efter saneringsrutinerna. Jag skulle aldrig mer ge en parasit chansen att ta fart. All avföring plockades omedelbart upp, varje mikrometer, och samlades i knutna bajspåsar i täta säckar. Varje lös mage testades och eventuella spår av bajs följdes av en noggrann tvätt av både hund, utrustning och markyta. Överdragskläder skulle användas vid hantering av hundarna, kläder som aldrig fick komma in i huset. Livet bestod plötsligt av ett uteliv och ett inneliv. I innelivet fanns inga hundar närvarande.

När en av hundarna hade varit lös i magen utan min vetskap, bröt jag ihop i panikångest på en sten bakom huset. Varje litet bakslag kastade tillbaka mig till den där totala hjälplösheten. Känslan att jag höll på att förlora hundarna och, trots sanering dygnet runt, inte tycktes kunna bli av med parasiten. Där och då visste jag att jag inte skulle klara av en ny omgång av parasiter. Vi fick prata om just denna händelse flera gånger. Det tog lång tid för mig att förstå. Catti hann flytta hem innan jag sakta började tvinga mig tillbaka till ett normalt liv. Jag var tvungen. För min egen skull.

IMG_6152
Hundarna klarade behandlingsperioden över förväntan bra..

Jag minns när jag för första gången släppte in en människa i huset, som hade hundhår på kläderna. Jag mådde illa och framför mig flimrade världen. Men jag visste att jag måste bli normal. Det fanns inget annat sätt. Jag minns när jag för första gången tog av mig trädgårdsstövlarna inomhus istället för på trappen. När jag lät en besökande hund komma in i trädgården för första gången. När vi åkte på vår första utställning efter parasiten. Jag vägrade vidröra andra hundar och tog bara ut mina för själva uppvisningen – sedan fick de ligga i bilen långt bort från utställningsplatsen och alla andra hundar. Jag ville inte riskera återsmitta.

Vändningen kom när jag pratade med Petter Karlsson. Han beskrev med lätthet för mig hur parasiten fungerar. För första gången kom jag i kontakt med någon som verkligen visste. Giardian har funnits i långdistansmiljön i minst tio år. Idag är det inte längre en av de mest fruktade parasiterna. Erfarna förare har förebyggande rutiner och gör regelbundna kontroller och behandling. Petters erfarenheter och berättelser, tillsammans med hans lugna förhållningssätt, gav mig det efterlängtade hoppet, styrkan. För det är jag oändligt tacksam.

Det tog tre månader att bli av med giardian. Ja, det gick faktiskt – fast jag förstår nu att det är oerhört sällsynt att få bort den. Det tog ytterligare tolv månader för mig att få ett hyfsat normalt förhållningssätt till parasiten. Den största skadan från giardian, har jag burit inom mig.

DSCN5956
Känslan att äntligen få röra vid hundarna igen ❤

Men igår tog jag det sista steget att välkomna hundarna tillbaka in i mitt människoliv. Livet är nu normalt. Även om det aldrig kommer att bli som innan. Men det är bra. En positiv förändring. Jag lärde mig den hårda vägen, hur enkla förändringar i vardagsrutinerna faktiskt kan förebygga och kontrollera parasiter av alla de slag.

Att förebygga rundgång på avföring. En bajsad bajs ska inte gå vidare någonstans. Inte ligga öppet att nosa på eller trampa i, inte gömmas i pälsen i väntan på att bli slickad på, inte finnas som bakterier på mina händer när jag matar hundarna. Vad än hundarna får i sig för parasit, stannar spridningen idag nästan alltid så fort bajsen lämnar kroppen.

Att testa hundarna regelbundet. Om en hund har onormal avföring och/eller går upp i vikt, är det absolut billigaste och bästa att omedelbart testa hunden. Att ge en enskild hund rätt behandling mot en parasit innan den får spridning, gör att ingen parasit hinner eskalera och orsaka större skador.

30743460_10155664316339624_7320773637227675648_n
Regelbundna kontroller är ett sätt att förekomma parasiterna.

Att hålla rent och torrt. På resa, i hundkojor och hundgård, utrustning. Det är sannolikt att all smuts kring hundarna mer eller mindre innehåller partiklar från avföring. Att hålla en ren och torr miljö är det bästa sättet att undvika spridning av parasiter.

Att städa och sanera hundar, utrustning och transport efter tävlingar där hundarna kan ha blivit utsatta för smitta. Ju smutsigare tävling, desto större risk. Ju mer diarré i spåren, desto större risk. Jag tvättar dessutom alla mina kläder efter sådana tävlingar. För besök hos andra storkennlar/förare har jag en särskild överdragsoverall för att undvika smittspridning både från och till mina hundar.

Att hålla immunförsvaret på topp under resor och tävlingar. Hård träning, körning och långa resor kan sänka immunförsvaret. Jag undviker att långresa och träna/tävla samma dag. Jag har målsättningen att hundarna ska vara så vältränade att tävlingsloppen blir ”lätta” pass för dem.

IMG_3715
Hundarna äter numera i bilen, då blandas inte mat med smittor som finns på marken utanför i form av avföring och smuts.

De här sakerna kallas för smittskydd. Inom hästvärlden är det väletablerat och alla seriösa tävlingsstall har rutiner för att undvika smittspridning. Inom vissa miljöer i slädhundvärlden finns goda kunskaper och rutiner kring smittskydd. Det finns tävlingar där förare tillsammans har gjort överenskommelsen att alla avmaskar rutinmässigt tre veckor före start. Tävlingar börjar kräva nosvaccin istället för spruta mot kennelhosta. Inom polarhundorganisationen WSA finns smittskydd inskrivet i reglerna. De har högre krav än andra organisationer på vaccinering. På VM i vintras fick endast veterinärbesiktade hundar komma in på tävlingsområdet. Föredömligt!

Vi behöver bli duktigare på de här bitarna. Ju fler hundar vi har, ju hårdare de arbetar, ju smutsigare de lever – desto noggrannare måste vi vara. Med rätt kunskap kan vi förebygga och hantera problem i tidigast möjliga skede! Och om jag fick önska en enda sak, så vore det att vi vågade prata om parasiter utan att döma varandra. Vem som helst kan drabbas. Vi tjänar ingenting på att ha en tystnadskultur. Tvärtom kan öppenhet, liksom i hästvärlden, göra oss till kunniga och effektiva smittskyddare. Kanske kan andra då slippa behöva offra ett helt år av sitt liv för att fysiskt och psykiskt läka efter ett parasitangrepp.

 

Ögonlysning och seriös avel

Vi kan värdera många olika egenskaper i avel.

Jag har en stark tro på att de allra flesta uppfödare vill avla på friska hundar. Visst så finns det en stor mängd olika egenskaper man kan värdesätta i avel! Social förmåga, arbetsegenskaper, trygghet, exteriör och aptit är några. För siberian husky är arbetsegenskaperna ofta centrala och högt prioriterade. De uppfödare som har tänkt så långt att de gör prioriteringar i sin avel, tänker jag är förhållandevis seriösa. De har förhoppningsvis även den inre spärren att inte avla på en sjuk hund – och ambitionen att avla klokt på en hund som bär på anlag för sjukdom.

Att ta en hund ur avel när den visar en sjukdom, är ingenting mer komplicerat än sunt förnuft. Det är till och med olagligt i Sverige att avla på en sjuk hund. Men tänk om hunden bär på en sjukdom som kommer att visa sig först efter avel? Eller om den har en sjukdom som inte är synlig? Märkbar? Det är nu vi kommer till de mer kluriga frågorna. Hälsotesterna.

Siberian husky är en arbetande hund med polara egenskaper. Foto: Nicole Fhors // Raxeira’s

En av de hälsotester som uppfödare har tillgång till, är ögonlysning. Ögonlysning är en undersökning som en specialiserad veterinär kan utföra. Veterinären lyser in i ögat med en lampa och genom särskilda linser går det då att se ett begränsat urval av ögonsjukdomar. Att en hund har blivit ögonlyst utan anmärkning betyder inte att hunden är och förblir frisk i ögonen. Det betyder bara att den tillfälligt är frisk från dessa enstaka, mätbara, sjukdomar. Några av sjukdomarna är bevisat ärftliga medan några är mer diffusa i ärftligheten. För siberian husky så finns det dokumenterade fall av dessa sjukdomar. Men det förekommer även sjukdomar som inte syns på ögonlysning. Sjukdomar som ännu är helt outforskade.

Det ligger mycket känslor i ögonlysningsdebatten. Om vi ska måla världen i enbart svart och vitt så är det lätt att gruppera de två sidorna i debatten. Å ena sidan de som menar att hälsotester självklart ska utföras, och som även lätt får stämpeln att inte vara intresserade av huskyns dragegenskaper. Å andra sidan de som menar att hälsotester inte ska vara obligatoriska, och som lätt får stämpeln att de är beredda att avla på sjuka hundar så länge de är duktiga draghundar.

I SKK:s register är Diva en hund med ögon utan anmärkning. Idag har hon inga ögon kvar.

Men nu är världen inte svartvit. Det finns en stor skara av grå nyanser däremellan. Det är inte så konstigt egentligen. Frågan handlar dels om hur mycket hälsotester ska användas och vilken prioritering detta ska ha i förhållande till andra egenskaper så som dragegenskaper. Men frågan handlar också dels om hur stor del av detta ansvar som ska ligga på den enskilde uppfödaren – och hur stor del av ansvaret som ska ligga på rasklubben. En rasklubb har nämligen möjligheten att sätta krav på hälsotester för avelshundar.

Tester visar inte okända sjukdomar

Jag har själv erfarenhet av en av de outforskade sjukdomarna. Min nu åttaåriga Diva är helt blind sedan ettårsåldern. Två av hennes tre systrar är också blivit blinda. Utöver dem så finns det ett antal, jag känner idag till ett tiotal siberian husky-tikar med liknande sjukdomsförlopp och med blindhet som följd. Ögat får en inflammation och plötsligt går kroppens eget immunförsvar till angrepp. Ögat fylls med vätska och trycket blir så högt att näthinnan lossnar. Ögat är nämligen en mycket känslig del av hundens kropp. Detta förlopp heter i fackspråk ”glaukom” och låter till vardags som en enda sjukdom. Men glaukom finns i många varianter och kan bero på ett antal olika bakomliggande sjukdomar.

Diva är ögonlyst utan anmärkning. Hon är registrerad som ögonlyst utan anmärkning i SKKs databas. Hon ser på pappret ut som en hälsotestad och frisk siberian husky. Men i verkligheten så har hon inte ens några ögon kvar.

Hur många siberians lider av glaukom idag?

Ingen obligatorisk ögonlysning hade räddat Diva. Ingen hade kunnat förutse att detta skulle hända. Hennes båda föräldrar är helt friska. Ingen har gjort fel! Men vi måste lära oss någonting av det som har hänt. Diva och samtliga hennes syskon är givetvis borttagna ur avel, efter önskan av uppfödaren. Jag har haft en oerhörd tur och haft öppna, kloka och engagerade uppfödare rakt igenom. Och det är här som jag tänker att vi börjar närma oss ämnet för det här blogginlägget. Att vara en seriös uppfödare.

Hur stort är problemet med egentligen?

Visst kan vi arbeta för att rasklubben ska instifta krav på ögonlysning på avelshundar. Det är såklart positivt att kontrollera hälsan på hundar, i synnerhet inom raser som uppenbart har problem. Men har siberian husky problem? Är vår ras överrepresenterad när det gäller olika, eller särskilda, ögonsjukdomar? Denna statistik finns inte idag. Det är därför ännu omöjligt att svara på huruvida vi har ett problem eller ej.

Två duktiga hundar som aldrig har gått vidare i avel.

Rasklubben konstaterar i sin avelsstrategi, RAS, att 14% av de ögonlysta huskysarna har problem med olika ögonsjukdomar. Statistiken är baserad på 634 ögonlysningar under perioden 1990-2011. Denna statistik säger dock ingenting om den bakomliggande orsaken till ögonlysningen. Om de flesta ögonlyser sina hundar enbart när någon sjukdom har uppstått så blir ju den totala statistiken missvisande. Det är svårt att idag bedöma huruvida problemet är så stort att det motiverar ett krav på ögonlysning.

Gömmer sig bakom godkända resultat

Vad skulle det få för följder om ögonlysning blev obligatoriskt? Jag vill tro att en medveten uppfödare ögonlyser sina avelsdjur oavsett om rasklubben kräver detta eller ej. För en ny uppfödare kan ett krav från rasklubben skapa medvetenhet om huruvida hunden lider av några av de (lysningsbara) ärftliga ögonsjukdomar som är representerade inom rasen. För en oseriös uppfödare kommer ett krav från rasklubben att sätta käppar i hjulet för enstaka avelshundar som har specifika ögonsjukdomar. Dessa är de positiva följderna av ett ögonlysningskrav.

Värre är det med de negativa konsekvenserna. För den medvetne uppfödaren gör ett krav ingen skillnad – den ögonlyser oavsett om rasklubben kräver detta eller ej. En okunnig uppfödare däremot kan, med en godkänd ögonlysning, luras att hunden är helt fri från ögonsjukdomar – och därmed inte känna behov av att undersöka om där finns syskon, föräldrar eller andra nära släktingar som har drabbats av till exempel glaukom. Det blir en falsk trygghet. Och en oseriös uppfödare kan till och med – trots vetskap om att det förekommer ögonsjukdomar i nära släktled – förneka detta och samtidigt stolt gömma sig bakom ett godkänt resultat på ögonlysning..

Tre av hundarna i SM-guldspannet har ögonsjukdomar. Två har sjuka syskon. Hur stort är mörkertalet inom rasen? Foto: Malin Granqvist

Att instifta obligatorisk ögonlysning är såklart positivt, då alla måste ögonlysa sina avelshundar. Det är bra för att stoppa avel på hundar med just detta fåtal bevisbara sjukdomar. Men om vi vill uppmuntra till riktigt seriös avel så är ögonlysningen en droppe i havet. Vi når bara ett fåtal synliga ögonsjukdomar genom ögonlysningen. Nej, om vi vill ha riktigt seriös avel så måste vi gå en annan väg.

Ärlighet varar längst

Jag har blivit varnad för att prata öppet om sjukdomar. Och varningarna stämmer. I samtal med erfarna uppfödare av andra raser, går det att vara helt öppen och prestigelös i dessa diskussioner. Erfarenheten är ganska entydig. Uppfödare som är öppna, inom sin ras, om förekommande sjukdomar riskerar att få en stämpel på sig. Ryktet går. Ingen vill köpa valp av en uppfödare vars tidigare valpar har drabbats av någon sjukdom. Jag har hört flera gånger hur hela linjer döms ut i det allmänna snacket. Detta gynnar ingen!

Sanningen är att alla hundar kan drabbas av sjukdom. Ibland beror det på oklok eller oseriös avel, men oftare handlar det om den genetiska slumpen. Alla kan drabbas. Du likaväl som jag. Men vi vill ogärna berätta om sjukdomarna som förekommer. Vi vill inte ställa frågan inför avel. Det är ett känsligt ämne och kan lätt tolkas som ett påhopp. Men det är det enda sättet att på riktigt, in på djupet, försäkra sig om att bedriva seriös avel. Att prata om de sjukdomsfall som har uppstått – oavsett synlighet på ögonlysning. Att diskutera och hitta bra strategier för klok avel på nära släktingar. Att vi blir duktiga på att skilja på genetisk slump och faktisk arvbarhet. Att göra det till ett naturligt och självklart, vardagligt samtalsämne. Att börja prata med varandra.

Kan vi skapa en sådan kultur?

Problemhund eller hundproblem?

Sauron - vacker och full med energi
Sauron – vacker och full med energi

Empati handlar i grund och botten alltid om inlevelse med en enskild individ. Om vi inte ser och känslomässigt tar till oss vad varje hund uttrycker är det inte empati. För den empatiske är blandrashundens liv och känslor lika viktiga som den fina rashundens, vad den besvärliga omplaceringshunden behöver lika viktigt som vad den skickliga räddningshunden måste ha (…)

Jag kunde inte släppa denna tänkvärda reflektion skriven av Kerstin Malm..  Den fastnade direkt i mitt huvud när den passerade i internet-flödet. Eller nej.. Inte i huvudet – utan i hjärtat. Det får mig att undra.. Hur ofta ser vi på våra hundar och bedömer dem? Och hur ofta ser vi dem med öppna ögon. Hur ofta möter vi deras blick med ett öppet sinne?

Det faller sig naturligt att fundera.. Är jag känslomässigt öppen för mina hundar? Svaret är självklart allra oftast ”ja”. Jag delar deras livsglädje varje dag. Deras energi, deras kärlek. Alla som lever med hund vet nog vad jag menar. Dessa små lurviga är sådana glädjespridare!

Men är jag lika öppen när det är någonting som inte stämmer?

"Empati handlar i grund och botten alltid om inlevelse med en enskild individ."
“Empati handlar i grund och botten alltid om inlevelse med en enskild individ.”

Det händer att jag låter saker passera. Att jag undermedvetet låter bli att vara känslomässigt öppen. När jag ser i Saurons blick hur besvärad han är av att inte kunna samsas med alla de andra hanarna. När jag ser på Kinoo att hon har ont. När Galen får separationsångest. När jag ser i Aviars ögon att hon lägger sig för Pilas fostran men att hon närmar sig den punkten där hon har fått nog.

Saker som inte är lika bekväma att känslomässigt ta till sig.

Det sägs att Sverige har världens starkaste djurskyddslag. Men ingenstans står det reglerat att vi människor måste vara empatiska för våra djur. Det är upp till var och en av oss hundägare att välja hur känslomässigt öppna vi vill vara för våra hundar. Vi kan välja att ha hunden som ett arbetsredskap. Som en accessoar. Som ett gosedjur eller som en älskad livskamrat. Men kan vi till fullo ge en hund ett bra liv om vi inte känslomässigt tar till oss vad de uttrycker?

Mitt svar är nej.

Galen har ett enormt behov av uppmärksamhet!
Galen har ett enormt behov av uppmärksamhet!

Det är inte alltid kul att ha hund. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer det att vara perioder när våra älsklingar inte mår superbra, av olika anledningar. Det tar sig uttryck i knasiga beteenden som många gånger snabbt stämplas och sorteras in i fack. Dominans, brist på uppfostran, trots. Hundar som inte lever upp till våra förväntningar eller ambitioner.

Det är nästan omöjligt att missa symtomen. Vi kallar dem problemhundar. Men stannar vi vid att stämpla hunden som en problemhund? Eller frågar vi oss; Vad är det som är fel i min hunds vardag? Vad är bakgrunden till att min hund inte mår bra? Vad är det som jag har misslyckats med, för att min hund ska vara lycklig?

En vanvårdad hund - eller en hund som får leva det liv hon allra helst önskar?
En vanvårdad hund – eller en hund som får leva det liv hon allra helst önskar?

Vi tolkar oftast våra älsklingar med utgångspunkt i våra mänskliga värderingar. Det är givetvis helt naturligt att vi människor tänker som människor.  Men jag vill tro att vi skulle kunna hjälpa våra hundar betydligt bättre om vi ibland satte oss in i deras livssituation. Ett liv som i mångt och mycket är helt annorlunda från det liv de en gång var menade för.. Ja, detta är någonting som jag försöker vara öppen för, varje dag.

Jag vet att det finns människor som tycker det är djurplågeri att hundar ”tvingas” vara utomhus hela dagarna. Som tycker det är djurplågeri att låta draghundar springa, vallhundar valla. Jag har sett dessa diskussioner på håll och ibland även hamnat mitt i rampljuset för detta. Och jag kan förstå det. Jag har själv en gång i tiden haft den inställningen att hundar förtjänar ett liv med människan. Förtjänar att sova i de finaste hundbäddar, få maten serverad i en blank rosa skål och såklart gå långa koppelpromenader. Det är det finaste liv en hund kan förtjäna. Men nej, det är inte så. Jag köper inte det längre. Det är inte hunden som förtjänar ett liv med människan. Det är människan som behöver förtjäna ett liv med hunden.

När allt kommer omkring så är det vardagslivet med hundarna som är det mest värdefulla!
När allt kommer omkring så är det vardagslivet med hundarna som är det mest värdefulla!

Så jag har några nötter att knäcka hemma. Fluffiga hundbäddar kommer inte att hjälpa Sauron få bättre relation till sina manliga flockmedlemmar. Rosa halsband kommer inte att ge Galen mindre separationsångest. Inte heller hårda ord och strypkoppel kommer att råda bot på problemhundarna. Nej, svaren finns inte i vår mänskliga värld.

Jag tar till mig Kerstin Malms ord. Ser mina hundar genom hennes glasögon. Är jag helt öppen för vad de uttrycker?

Rotborsten är dagens bästa aktiveringsleksak!
Rotborsten är dagens bästa aktiveringsleksak!

Och jag har kommit till insikt. Jag har tappat vissa bitar av relationen till mina hundar. När livet rullar på är det lätt att tappa fokus på att vara närvarande. Jobba, äta, träna hundar, sova. Allting går som på räls. Men jag har för en tid sedan beslutat mig för att prioritera på ett annat sätt. Prioritera relation, närvaro, återhämtning. Att se varje hund. Varje dag. Det är ju det som jag önskar allra helst. Den kontakten, det mötet med mina älskade små lurviga. Och det kräver en aktiv närvaro.

Nu börjar jag landa i mitt beslut. Det är inte bråttom att leva. När allt kommer omkring så är det tillvaron med hundarna som jag älskar allra mest. Tillvaron på deras villkor. Min närvaro i deras liv. Det är precis vad de behöver.

Skritt – hundtränarens bästa vän

????????????????????????????????????
Förutom den vardagliga leken, får hundarna även sommarträning på skrittband.

Det är kallt ute ikväll, så kallt att vi hade kunnat köra en tur med spannet ute i skogen.. Men det är viktigt för hundarna att få en längre sammanhängande vila varje år, det är någonting som många av de mer rutinerade förarna lyfter fram. Jag känner också inombords att det är skönt med ett avbrott från själva dragträningen. Det blir monotont till slut, det blir ju trots allt några hundra timmar bakom spannet under en vinter.. I ärlighetens namn så är det skönt att stirra på någonting annat än hundrumpor för en gångs skull.

Så nu stirrar jag på hundarna från sidan istället. Hahaha, det låter väl inte klokt? Men jag kan inte hjälpa det. Jag slutar aldrig att fascineras av dessa atleter! Jag hade lite tur i höstas och fick tips om ett löpband för hund som såldes begagnat och var i så pass dåligt skick att det var en prisvärd investering. Jag var nyfiken på om skritträningen skulle kunna bli en mer regelbunden del i vår vardag, men det var också intressant för att se om jag kunde frigöra tid. Det är ju magiskt, detta med tid. Den är värd sin vikt i guld, i synnerhet för mig själv att få extra återhämtning och möjlighet att ladda batterierna.

gantu
Idag går Gantu med viktmanschetter.

Löpbandet visade sig bli den guldklimpen – men inte bara för den frigjorda tidens skull. Under hela hösten och vintern har hundarna fått skritta på bandet minst en gång i veckan. Även om jag har tagit tillfället i akt att läsa, skriva eller titta på film så har jag såklart inte kunnat låta bli att även studera hundarnas rörelser. Du som har dragtränat dina hundar regelbundet ett tag, vet att man blir ganska arbetsskadad av att bara sitta och titta på deras rörelser. Till slut så märker man automatiskt när någonting avviker från det normala! Så har det varit under hela hösten och vintern. På skrittbandet har jag omedelbart kunnat se om någon av hundarna har haft ömheter som kan leda till större problem. Ömheter som ofta inte märks i det vardagliga draget förrän det är försent och har blivit en skada.

Även om det ibland är frestande att låta hundarna arbeta i högt tempo på löpbandet så får de ändå huvudsakligen gå i skritt. Det kanske känns långsamt för en slädhund, men skritten är nyttigare än man kan tro! Skritt är en fyrtaktig gångart, vilket innebär att hunden bara lyfter ett ben i taget. Det går alltså inte att avlasta på något sätt utan hunden måste använda hela sin kropp för att komma framåt. Detta innebär att hunden får en väldigt mångsidig fysiskt träning och tvingas använda muskler som stärker balans och koordination – muskler som den kanske inte alls använder till vardags i draget!

.

Musklerna i kroppen fungerar som så att de behöver utmaningar för att utvecklas. Om jag bara tränar hundarna på exakt samma sätt varje gång, dag efter dag, så kommer utvecklingen att stanna av. Musklerna slutar växa och blir inte längre starkare. Därför så använder jag mig av tre olika sätt att ge hundarna utmaningar när de skrittar. Antingen så får de skritta med klövjeväska, viktmanschetter på benen eller i uppförsbacke. Det händer också att jag kombinerar dessa tre utmaningar med varandra.

När jag utmanar hundarna på det här sättet så är jag oerhört noggrann med att titta på rörelserna. På filmen här ovanför så får du ett exempel. Det är viktigt att jag vågar utmana Folke att gå med väskorna, men det är minst lika viktigt att uppgiften inte blir för svår. Om han slutar gå i skritt så har ju hela poängen med träningen gått förlorad! För mig är det inte viktigt hur mycket Folke kan bära i förhållande till de andra hundarna. Varje hund har sina styrkor och svagheter. Det viktiga för mig är att Folke ska bli starkare, utifrån sina egna förutsättningar. Detta är en av anledningarna att sommarträningen är så särskilt rolig! Det finns nämligen en möjlighet att fokusera väldigt koncentrerat på var och en av hundarna och deras egen utveckling.

Ett spann blir aldrig starkare än dess svagaste länk..

????????????????????????????????????
Jag får tid att läsa böcker och följa upp gamla anteckningar om hundträning.

Eftersom att hundarna behöver använda hela kroppen när de skrittar, så är det också oerhört lätt för mig att se när någonting avviker från det normala. Jag minns en vecka i december i fjol, när jag satte Folke på skrittbandet. Plötsligt såg jag att han gjorde en konstig cirkelrörelse med vänster bakben när han skrittade. Han svängde benet i en båge utåt när han flyttade det framåt. Någonting var definitivt fel! När han hade skrittat färdigt så gjorde jag böjprov och det visade sig mycket riktigt att han var öm i höger handled fram.

När det senare samma dag var dags för Pila så kändes någonting inte heller riktigt rätt med henne. Jag kunde inte definiera exakt vad det var men jag gjorde samma böjprov på henne och hon visade också en lätt ömhet. Jag kunde snabbt konstatera att hundarna hade fått för lite återhämtning mellan träningspassen. De var inte halta, men var helt klart i riskzonen för att utveckla skador. Samtliga hundar fick vila en hel vecka och kunde sedan komma tillbaka och gå skadefria resten av säsongen!

gantu kiropraktor
Handler Simon besöker kiropraktorn med Gantu.. Foto: Pirre Andersson, Hundia

Nu under sommarens skritträning så försöker jag också vara observant för om hundarna visar tecken på djupare, mer diffusa problem. Gantu har börjat röra sig lite snett redan under slutet av dragsäsongen och har fortsatt att gå snett även på skrittbandet. Om han alltid hade gått snett så hade jag inte lagt så stor vikt vid detta – hundar kan ibland ha ganska säregna sätt att röra sig på – men däremot så tycker jag det är viktigt att vara observant på när det uppstår förändringar i rörelsemönstret. För Gantu handlar det om att plötsligt börja gå snett, men jag har även sett exempel på förändringar i gångarter när hundar har haft skador som först inte har märkts.

Gantu fick en tid för behandling hos kiropraktorn som direkt kunde konstatera en förskjutning i bäckenets övre del. Detta är ganska lätt hänt, särskilt när hundar leker vilda lekar eller är mycket i rörelse i vardagen. Gantu älskar att hoppa och har en enorm spänst så han kan mycket väl ha landat lite snett vid något tillfälle. Efter behandlingen fick han vila ett par dagar och kunde sedan börja skritta på bandet igen. Effekten var omedelbar och han har skrittat helt rakt sedan dess.

????????????????????????????????????
Skritten är en träning som stärker hundarna och gör dem tillfreds i vardagen..

Det är inte svårt att lista ut att skrittbandet var en väl värd investering. Jag har nu svårt att tänka mig en tillvaro utan denna regelbundna styrketräning och möjlighet att bespara hundarna onödigt slitage. Under sommaren så innebär skritträningen även att hundarna får utlopp för en del av sin överskottsenergi och blir tillfreds i vardagen. Samtidigt har jag möjlighet att ägna mitt fulla fokus åt var och en av hundarna, en åt gången. Ett privilegium som inte till fullo finns på samma sätt under vinterns träning i spann.

Du kan läsa mer om skritträning i kategorin Skritt!

.

Royal Canin

Hjälp, min husky är ett monster!

wpid-folke_tumstock.jpg
Det snurrar konstant i huvudet på en ung husky..

“Oh no I didn’t research my husky before purchasing, and now it’s doing husky things and I can’t handle it! Help!”

Jag känner igen mig så väl i detta rop efter hjälp, som dök upp i ett huskyforum på nätet för en tid sedan. Jag hade exakt desamma tankarna när jag fick hem Baby, min första husky. Hon var två år gammal så den allra värsta tiden var redan över, men jag fick ändå en chock när jag hittade henne uppe på köksbordet där hon stod och spanade ut genom fönstret.

Det går att läsa så mycket om huskies och jag vill tro att de allra flesta faktiskt försöker att lära sig så mycket som möjligt innan ett hundköp. Jag läste själv allt som jag hittade och jag fick dessutom väldigt tydlig information av uppfödaren innan jag fick lov att köpa Baby. Huskyn går aldrig att ha lös. Den går inte att lämna ensam. Den fäller och behöver arbeta massor. Jag svarade “ja” på allt och var i ett rus av lycka över att få hem min Baby till slut.

sony06
Baby var envis, modig, kreativ, snabb och slug. Och alldeles, alldeles underbar!

Baby var en riktig rymmare. Hon rymde ur halsband, ur selar, öppnade dörrar. Sakta men säkert så fick jag gardera mig på alla sätt, tills mitt liv var helt huskyanpassat. Det var en lång process och frågan var alltid densamma – vem som var envisast; jag eller Baby? Men jag är en tävlingsmänniska och ju fler utmaningar som jag fick, desto mer motiverad blev jag att lyckas. Och det var nästan alltid jag som, efter många turer fram och tillbaka, var den envisaste av oss två.

Så jag skrattar när jag läser texten. “..now it´s doing husky things..”. Ett hjärtligt skratt med en underton av allvar. Du som inte vet vad “husky things” innebär kan ta och föreställa dig alla dina samlade mardrömmar om vad en hund kan åstadkomma och så sätta allt detta i en liten lurvig 20-kiloskropp med tänder där fram och plym där bak (helt utan fungerande öron!).

????????????????????????????????????
Det är definitivt bus på gång..! Kite, fjorton månader gammal.

Vänner med barn älskar att komma på besök hem till mig. Det finns nämligen garanterat ingenting som barnen kan förstöra, som kan gå sönder eller som är farligt. Huset är kliniskt rent från allt som kan verka spännande. Fjärrkontroller, glasögon, batterier, mat, toalettrullar, smutstvätt – allt är inlåst och hund(barn)säkrat på bästa möjliga sätt. Varje dörr är försedd med barnsäkra grindar men det gör inte så stor nytta, hundarna hoppar över när de verkligen vill. En fönsterbräda är upphöjd så den delar upp fönstret i en övre och nedre del, allt för att kunna ha någon prydnadssak framme.

Det går nämligen inte att stoppa en husky..

När jag får frågan om i vilken ålder man kan börja dragträna sin husky så svarar jag alltid att jag försöker vänta till de blir helt outhärdliga. Då blir jag tvungen att börja med träningen. En husky blir nämligen inte trött av att promenera eller leka. Det senaste seklet har den avlats för att springa långa distanser, släpandes på en last. När jag tränar mina hundar i spannet så går de ner i trav för att vila. Jag skriver det igen. När hundarna blir trötta så går de ner i trav för att vila. När de har travat några minuter så är de pigga igen och går upp i galopp.

Det går inte att promenera en husky trött.

bild3
Hur lätt som helst att stänga ute en husky från ett rum..

Så vad i hela friden ska man då göra? När huskyn har fyllt sex-sju månader och blir ett monster? Ja, för det blir de, var så säker! Den gulliga lilla valpen får plötsligt oändligt med energi, det kliar i tänder och tassar och hjärnkontoret snurrar för fullt. Allt man har läst och trott sig förstå om rasen, det blir nu till en verklighet bortom ens föreställningsvärld.

Huskyn måste få arbeta.

DSCN3226
Tio minuters vattenpromenad är betydligt jobbigare än en timmes promenad på land!

Det finns tusen saker som kan vara problem med en husky. De kan tugga, gräva, klättra, stjäla, rymma. Alla har sina specialiteter. Nu låter det som en mardröm att ha en husky – och det kan det absolut vara! Men nu kommer det fina. Huskies är nämligen oerhört enkla. Det finns så många problem! Men alla problem har en och samma lösning. Börja att träna din husky!

En trött husky är världens underbaraste livskamrat!

11868816_10153148699204624_1845643461_n
Använd vatten för att trötta ut din husky på sommaren!

En ung hund ska inte belastas för hårt med vikter och det begränsar möjligheterna att arbeta och bli trött på sommaren. Det bästa är därför att kunna utnyttja vatten för att det lilla monstret ska kunna bli trött. Simning eller promenader i vatten är otroligt smidiga sätt att trötta ut en husky, det krävs då betydligt mindre tid än normal träning på land. Att promenera i sand, i närheten av vatten, är också betydligt mer krävande än vanliga promenader – men samtidigt skonsamt för lederna i den unga kroppen.

DSCN3528
Promenader i sand är skonsamt men jobbigt för små monster. Gantu, längst till höger i bilden, är här elva månader gammal.

Den värsta åldern hos en husky är från sex månader till tre år.. Jag är ledsen att behöva säga detta men det går inte över så snabbt som man vill önska. För att ge dig någon tröst så kan jag iallafall berätta att ju jobbigare ditt monster är, desto roligare kommer du troligen att få det när de kalla graderna börjar komma och du kan sätta monstret i sele. Det är ju trots allt där som all den här energin hör hemma; i en sele framför en cykel, en vagn, en släde eller vad som helst. Det är där som våra älskade monster kommer till sin rätt. Det är där som vår syn på dem förändras, där de går från att vara monster till att vara hjältar.

Så håll ut.. Samla all ditt tålamod och din envishet. Håll ut och börja att träna på ett smart sätt. Din unga husky är egentligen en hjälte i monsterkläder, som kommer att göra dig lycklig och stolt många gånger i livet!

Vi måste börja prata om kennelhosta..

Nornäs
Tävlingssäsongen är kort och sårbar, det gäller att njuta varje sekund.. Foto: Malin Granqvist, Team Villiviimas

Det blev bara ett halvt tävlande för oss förra helgen. Vi startade ut i lördagens lopp och hundarna var pigga som vanligt men halvvägs in i loppet så gick luften ur dem och de gick ner i ett betydligt lägre tempo. Ingenting triggade igång dem igen, varken när vi såg andra spann eller när vi närmade oss mål. Visst var det varmt och jag hade vallat fel, men trycket i linorna saknades helt och hållet. De gick inte ens upp i fart i nedför.

Ett par dagar innan tävlingen hade jag hört Sauron harkla sig. Ingenting märkvärdigt, ett par enkla harklingar efter att han hade druckit. En liten slemklump kom upp och sedan så var det ingenting mer med det. På vägen upp till tävlingen hörde jag honom harkla sig igen – och det gjorde även Gantu. Jag fick en obehagskänsla i magen. Samtidigt så vet jag att jag kan överreagera när det gäller mina hundar. Jag kollade tonsiller och vilopuls – ingenting var onormalt. För säkerhets skull bad jag om ett par goda råd och konstaterade till slut att jag nog ändå inte skulle oroa mig.

Kennelhosta är ett samlingsbegrepp för kikhosteliknande symtom hos hund. / Flera virus och bakterier orsakar hosta hos hund. / En hund som har haft kennelhosta är inte skyddad mot att få sjukdomen igen vid ett senare tillfälle. (www.sva.se)

IMG_0128
Gantu var varken röd eller svullen om tonsillerna, men harklade sig under lördagen..

Men efter loppet kom första hostningen. Hundarna ville inte ta maten jag gav dem och närmaste timmen hörde jag både Gantu och Sauron hosta korta men tydliga hostningar. Efter att ha dryftat tankarna med handler Kent så stod det klart för mig att vi behövde bryta tävlingen. Min tanke var att hostan kunde bero på en mängd saker men att hundarna oavsett inte ska anstränga sig under de omständigheterna.

Det är klart att tanken hade slagit mig att det kunde vara kennelhosta. Men det är löp här hemma och småkillarna piper och ylar mycket. Det är inte märkvärdigt om de blir lite irriterade i halsen. Den halm som finns i bilen är annorlunda än den vi har hemma. Det kanske är en reaktion på den? Ventilationen kanske har varit dålig? Det ramlar ner halm i matskålarna så hundarna får i sig små bitar av halm när de äter.. Kan det irritera luftvägarna? Alla dessa olika faktorer har jag haft i bakhuvudet. Men nu när jag sitter och läser om kennelhosta på Statens Veterinärmedicinska anstalt så inser jag en sak. Redan vid första slemklumpen borde jag ha tagit beslutet att stanna hemma.

Typiskt symtom på kennelhosta är akut insättande hostattacker. Hundarna kan hosta så att de får kväljningar och hostar upp vitt slem. Djurägaren tror ibland att hunden satt någonting i halsen. (www.sva.se)

Vi måste börja prata om kennelhosta.

Det är vanligt att det bryter ut kennelhosta när tävlingssäsongen sätter igång för draghundarna. Någon åker på tävling med hundar som hostar (ja, jag hör hundar som hostar varje gång!) och smittspridningen är ett faktum. Efter SM i Gafsele så var det en mycket modig man som larmade på Facebook att hans hundar hade börjat hosta. Jag vill tro att detta är det enda vettiga sättet att stoppa dessa större utbrott av kennelhosta. Vi kan inte fortsätta hålla tyst när vi har sjuka hundar! Det får inte vara någon skam att drabbas av sjukdom. Det får inte vara någon skam att berätta om det. Nej, tvärtom så behöver vi vara öppna och ärliga – både mot oss själva och andra!

1491672_10153536462399624_961107415971872338_n
Hundarna gick i fin fart från början men efter halva loppet gick luften ur dem.. Foto: Malin Granqvist, Team Villiviimas

En hund med akut hosta tydande på kennelhosta bör inte träffa andra hundar eller vistas i miljöer där många hundar rör sig i och med att det är en smittsam sjukdom. Baserat på vetenskapliga studier bör en hund som har kennelhosta inte träffa andra hundar eller vistas på en hundklubb, hunddagis och liknande under två veckor från det att den började hosta.. (www.sva.se)

Det är en stor smäll att få kennelhosta i ett hundspann. En hel tävlingssäsong kan gå till spillo om hundarna drabbas vid fel tidpunkt. Tro mig, det hände oss i fjol. Men vi hundförare måste skärpa oss med detta. Säsongen har redan gått till spillo redan när den första hunden hostar slem. Det går inte att snurra tillbaka klockan och göra det ogjort. Det går inte att blunda för faktumet och fortsätta åka på tävling. Det enda som händer då är att man förstör tävlingssäsongen även för andra. Det är precis så det går till. Varje år är det människor, som jag, som tar fel beslut efter att hundarna har visat symtom. Jag gjorde det av ren okunskap. Förhoppningsvis är det samma för de flesta andra.

Så vi måste börja prata om kennelhosta. För vi måste lära oss mer.

Att meddela en tävlingsledning att hundarna har börjat hosta, det är inte kul. Ännu värre att berätta det för alla som har stått jämte på parkeringen, som har rastat sina hundar på samma plats och bor i samma hus. Men det är enda sättet att motverka vidare spridning av smittan. Att göra andra förare uppmärksamma på att deras hundar kan vara utsatta för smittämnen. Det är obekvämt att ge den här informationen såklart. Mitt slarv, min egen okunskap, har gjort att någon annans tävlingssäsong kanske blir förstörd. Men någonstans i kedjan så måste vi försöka att stoppa hostan. Ju tidigare, desto bättre.

Då det finns stor misstanke om att hunden kan ha utsatts för smitta, till exempel om den har träffat sjuka hundar, bör hunden inte träffa andra hundar eller vistas i miljöer där många hundar rör sig under tio dagar från det misstänkta infektionstillfället. Detta är baserat på inkubationstiden för de olika infektionsämnena. (www.sva.se)

wpid-20120629_113527_edit0.jpg
Alla hundarna blir vaccinerade mot kennelhosta, redan som valpar. Här är det lille Folke som är på besök hos veterinären.

Mina hundar är vaccinerade mot kennelhosta. Det innebär inte att de är immuna mot dessa sjukdomar men däremot så drabbas de mycket lindrigare om och när de drabbas. Dagens utveckling av bra vaccin kanske ställer ännu högre krav på oss som förare. Symtomen lindras och hostan blir ännu svårare att upptäcka. Det har nu gått fyra dagar sedan hundarna började hosta men flera av dem har inga symtom alls längre. Någon är lite snorig bara. Jag tror att vi behöver vara väldigt observanta! Själv så märkte jag tydligt att någonting var fel när hundarna tappade fart i mitten av loppet. Jag hade tur att allt gick bra. Hundar som bär på en infektion ska självklart inte anstränga sig alls.

Hund får inte delta som under den senaste månaden har haft eller misstänkts ha haft valpsjuka, parvovirusinfektion eller kennelhosta, eller som under den senaste månaden vistats tillsammans med hund som då var sjuk i någon av dessa sjukdomar. (SKKs allmänna regler för utställningar, prov och tävlingar, gäller samtliga tävlingar där SKK-ansluten klubb är arrangör)

Jag är medveten om att varje tävling innebär en risk för smitta. För att undvika att mina hundar blir smittade så har jag en mängd rutiner för rastning och matning. Jag vill inte stå för nära andra ekipage med bilen, jag låter aldrig mina hundar dricka eller äta ur andra skålar än mina egna. Jag låter aldrig mina egna skålar stå framme så främmande hundar kan komma åt att dricka eller äta ur dem. Jag gör vad jag kan för att rasta hundarna där ingen annan har gått. Jag ber veterinärerna ta på sig rena handskar under besiktningen. Och jag låter absolut inte mina egna hundar hälsa på andra. Som ni förstår så är detta ett ganska omständligt pusslande som jag håller på med. Allt för att inte riskera att vi blir smittade.

IMG_0051
Det är viktigt att undvika direktkontakt med främmande hundar på tävling. Därför håller vi oss gärna runt bilen.

Men nu blev vi smittade ändå. Det är sådant som händer.. Det var tur för mig att det inte var tidigare under året. Vi fick köra de viktiga tävlingarna. Nu hoppas jag på att vi inte har ställt till det för någon annan. De som har stått nära oss med bilarna är underrättade. Nu får vi stanna hemma och återhämta oss. Hundarna är redan på bättringsvägen och vi börjar nog med lätt träning inom kort. Om någon hund fortfarande hostar så får de avstå träningen så länge.

Men snälla, ta ert ansvar? Det finns inga immuna hundar. Det hjälper inte att ha haft hosta under tidigare år. Vaccin gör inte att hundarna blir immuna. Det går heller inte att skylla på att bara vissa av flockens hundar hostar. Alla kan sprida smittan när det väl har brutit ut. Om vi förare skulle ta vårt ansvar och vara pålästa om kennelhosta så skulle vi säkert kunna lindra spridningen rejält. Färre av oss skulle få sina säsonger förstörda av dessa sjukdomar.

Så nu lovar jag dig: Om mina hundar hostar så kommer jag inte till en tävling. Och om mina hundar börjar hosta under en tävling så kommer jag att informera dig om detta så du har chansen att vara observant på dina egna hundar. Dessa två saker är det minsta jag kan göra. För mina egna hundars och för dina hundars skull. För att sporten ska kunna vara sportslig och så många som möjligt av oss ska få privilegiet att njuta av den korta, korta säsong som vi har till förfogande.

Slutligen så kommer här en kort film om hur forskningen i Sverige ser ut just nu när det kommer till kennelhosta:

Hundgårdshund – av ren kärlek.

IMG_8874
Jiepeer’s Sauron gillar halmen lika mycket som soffan.

Det var en tjej som skrev ett inlägg på Facebook igår. Hennes granne hade hotat med att anmäla henne för att hon hade sin hund ute i hundgård om dagarna. Hundgården hade godkända mått, en koja och upphöjd liggplats. Allt som krävs enligt våra svenska djurskyddslagar. Vad var det grannen ville anmäla?

Jag kan givetvis inte alla fakta kring just precis detta fall. Men det är inte första gången som jag möter den här frågan. Mina hundar bor också ute om dagarna, någonting som jag med jämna mellanrum behöver argumentera för.

Jag kan förstå detta. Att man som ägare av en innehund kan tycka att det är rent djurplågeri att lämna sin hund utomhus om dagarna. Instängd i en gård av nät och med en liten träkoja att ligga i. De flesta hundar som lever ett liv inomhus skulle troligen bli helt förkrossade av att bli lämnade sådär. Utestängd, utan mänskligt sällskap. Nej, ingen innehund ska tvingas att bo i hundgård. De är givetvis vana vid, och anpassade för, ett liv inomhus.

Ett liv som VI har vant dem vid.

En hund som lever i flock behöver inte “läsa tidningen”. Den lever i tidningen.

Kommer ni ihåg hur hundar levde i det vilda? Nej, ingen av oss minns den tiden – det är flera generationer sedan. Vi är få som har fått uppleva att se hundar i sitt naturliga tillstånd numera. Men jag vill tro att de flesta av oss har läst, hört eller åtminstone kan räkna ut hur hundar en gång i tiden levde. De flesta hundar levde i flock, höll sig till ett särskilt territorium och trivdes bra med det. Nu är detta helt och hållet min egen gissning, men när de sökte sig till människan så var det nog inte i huvudsak för att få komma in och ligga i soffan. Inte heller för att få gå koppelpromenader och ”läsa tidningen”. Nej, de sökte sig till människan för att få mat.

Sedan den dagen så har vi följts åt, vi människor och hundarna. Alltmedan utvecklingen har gått framåt så har hundarna mer och mer anpassat sig efter vår mänskliga värld. De är verkligen fantastiska för detta. Tänk vilka trofasta och vänskapliga kompisar vi har fått! Hundarna har inte bara anpassat sig för att leva ett liv tillsammans med oss. Många hundar har även anpassat sig till att arbeta för oss på en mängd olika sätt.

DSCN4199
De flesta hundar är anpassade till livet i den mänskliga miljön.

Det finns olika sätt att leva med en hund. Det vanligaste vill jag tro är att ha dem som sällskap. Som en familjemedlem i det vardagliga människolivet. Många hundar trivs otroligt bra med detta, älskar sin familj, myser hemma i soffan medan husse och matte jobbar och hoppar av lycka när det är dags att gå ut och ”läsa tidningen”. Det är fantastiskt att hundar kan ge och få så mycket glädje i livet! Jag vill inte ta detta ifrån någon. Det är verkligen vackert.

Så jag kan förstå detta. Jag kan förstå att man som ägare av en innehund kan tycka att det är rent djurplågeri med utehundar. Därför måste jag ändå skriva. Jag vill förklara och ge perspektiv. Hundarna var nämligen från början inte ett inomhusdjur. Deras favoritsyssla var inte från början att ta en promenad och ”läsa tidningen”. Många hundar lever det livet idag och är väldigt lyckliga med det. Men många hundar har ett annat typ av liv – och kan vara lika lyckliga för det!

En hundgård är lika stor som en mindre lägenhet. Den har en plats där hunden kan hoppa upp och sitta när den vill spana på fåglar, förbipasserande människor, bilar och djur. Hundgården har en koja där hunden kan söka skydd mot väder och vind, isolerad och fylld med värmande halm. Det är ”hundens naturliga liv” i en lyxversion med maten serverad och daglig aktivitet i form av flockliv och arbete för den som önskar.

Jag älskar alla mina hundar djupt! Det är av kärlek som jag vill låta dem leva utomhus, i naturen som de älskar så mycket.

Jag förstår att en mjuk soffa och koppelpromenader är ett stort behov för många hundar. Men det är i grund och botten inte naturliga behov för hunden som art. Hundar vänjer sig vid livet med oss människor så som vi lever det. Det är det fina med denna älskade varelse! Men när vi börjar tycka att det är djurplågeri att låta hundar leva ett liv som ligger närmare deras naturliga ursprung, då har vi någonstans hamnat på avigsidan. När vi tycker att hunden som art har det bättre när den är ensam i en lägenhet än när den sitter utomhus på en koja och tittar på fåglarna – ja då måste vi nog fundera en gång till. Visst så stämmer det på många hundar. Men det är för att de har vant sig vid en annan typ av liv. Ett mänskligt liv.

Hur kan det vara djurplågeri att låta hundar vara hundar? Det finns självklart lägen där även en hundgårdshund behöver vara inne. Den kan vara sjuk, få omtanke och vård. Den kan vara gammal och frusen. Den kan sakna päls som en följd av att den har anpassat sig till livet med människan – som individ eller som ras. Själv så har jag mina hundar inomhus ofta. Flera timmar varje dag. Ibland försöker jag att ha dom inne på natten med, men oftast med följden att de väcker mig på natten och vill gå ut till sina kojor. Då får jag ge vika med mina mänskliga vanor och släppa ut dem.

Så tänk en gång till? Ett annorlunda liv behöver inte alltid betyda att det är ett sämre liv. Kom ihåg hur flexibla och anpassningsbara våra älskade hundar är! Jag låter mina hundar bo ute. Om jag bara följde mina egna känslor och lät min kärlek till dem ta över så hade jag haft dem inne hela tiden. Men de är vana att bo ute. De älskar att vara ute. De vill gräva, bädda i sin koja, kura ihop sig jämte sin kompis och borra in nosen i svansen. De vill andas frisk luft och vakna mitt i natten för att rulla sig i den nyfallna snön. Tänk en gång till? Ibland kanske saker inte är så som vi människor först tror, med vårt mänskliga perspektiv på hunden och livet.

Vi älskar våra hundar, både du och jag. Vi vill båda ge dem de allra bästa. För din hund betyder det att ligga i soffan. Att få gå ut och “läsa tidningen”. För min hund innebär det att få uppleva naturens alla skiftningar. Väder och vind. Att andas frisk luft. Att leka med sina flockvänner och att få springa långt och fort i sele. Jag låter mina hundar leva utomhus. Av ren kärlek.

.

Världens bästa hund – men inte för avel!!

11194618_10152921073954624_6186985566423114338_o
En valp är ett livslångt ansvar!

Jag har en kompis som avlar på möss. Rasmöss. De har stamtavlor, ställs på utställningar, bedöms och certifieras efter gud-vet-vad-för kriterier. Jag förstår mig inte på det där, ärligt talat. Det är möss, liksom. Gula, bruna och vita. Prickiga eller randiga spelar ingen roll för mig. De ska ju bara vara söta!

Men ibland när jag kommer att prata om hundavel så börjar jag tänka på de där mössen. För någonstans där djupt innerst inne så vet jag ju att jag är nörd på hundar. Nörd på rasen siberian husky. Och jag måste kunna förstå de som absolut inte kan förstå varför det är så himla viktigt med papper och exteriör och arbetsegenskaper. Dom som bara tycker att hundar ska vara söta och gå där i kopplet och gosa lite på kvällarna och slicka av resterna från middagstallriken. Det finns ganska många som tänker så. Kanske till och med de allra flesta.

När jag tänker på möss så kan jag förstå att många vill avla på sin allra första och mest älskade lilla hund. Jag kan förstå att exteriör och arbetsegenskaper har ganska lite betydelse vid den tidpunkten. Att man bara vill föreviga och ha ännu en mini-version av sin lurviga guldklimp. Att man annonserar på Blocket eller Facebook efter en hundpartner i passande färg. Gula, bruna och vita. Prickiga eller randiga.

wpid-PicsArt_1388587250472.jpg
De allra flesta huskies har ett behov av att arbeta utöver det vanliga sällskapslivet.

Det spelar ju egentligen ingen större roll att man föder upp hundar på det sättet. Inte om man har seriösa köpare som är beredda att få hem en valp i valfri färg och älska den resten av livet. Det fungerar säkert jättebra med vissa hundar, individer som är fullständigt tillfreds med det vardagliga människolivet. Men när det kommer till huskies så är situationen lite mer komplex.

Att avla en ras som i grund och botten har förhållandevis genomgående arbetsegenskaper kräver att man har ett större perspektiv än enbart gullighet och sociala egenskaper. Jag säger inte att dessa är dumma kriterier! En gullig hund kommer på alla sätt att ha det lättare att klara sig i människovärlden än vad en mer respektingivande hund kommer att ha. Detsamma gäller givetvis hundens förmåga att knyta an till människor, en social egenskap som absolut ska prioriteras i avel. Men det räcker inte! Inte för en arbetande ras.

Det finns många som delar in huskies i olika typer. Huskies för show, huskies för extrema hastigheter och huskies för längre distanser. Men vi ska komma ihåg att huskyn är en förhållandevis liten ras där det föds cirka 500 valpar om året. Om vi gör en genomslagsräkning att en husky lever i tio år så innebär det att vi har 5000 huskies i Sverige idag. Det är inte mycket! Även om våra huskies skiljer sig i benlängd, pälsmängd och arbetsegenskaper så som fart och uthållighet så vill jag nog påstå att de allra flesta huskies ändå innerst inne är ganska så lika. De har en stark drivkraft att springa och arbeta. En drivkraft att leva tillsammans i flock. Och en stor, stor förkärlek för frihet.

Känns det bekant? Gul, brun eller vit spelar ingen roll. Insidan är på många sätt likadan.

IMG_9431
Huskyvalpar är otroligt gulliga, men numera känner de flesta till att det är en ras med stora behov av fysisk aktivitet och samhörighet.

I mitten av 2000-talet fick många svenskar upp ögonen för siberian husky som ras. Då var inte kunskapen så stor om rasens egenskaper och många nyblivna valpköpare fick en smärre chock när de började inse vad de hade fått hem för någonting. Nuförtiden så är kunskapen bredare och de flesta nöjer sig med att beundra den varglika rasen på avstånd då de vet att den kräver en hel del motion för att må bra. Detta är givetvis otroligt positivt. Men det innebär också att det inte är helt lätt att sälja huskyvalpar.

Numera så är det inte så vanligt att människor köper en husky för att de är gulliga. De som köper en husky är nog oftast genuint intresserad av rasen vill ha en frisk, stark och arbetsvillig kamrat för både långa skogsturer och prestation. Sådana valpköpare ställer frågor när de ska köpa en valp. Frågor om arbetsegenskaper och avelsmål. Då kommer man tyvärr inte så långt som uppfödare om man har ”gullig och social” som grund i avelsplaneringen.. Istället riskerar man att tvingas sälja till oseriösa köpare för att man helt enkelt inte blir av med valparna, en lösning som sällan slutar väl varken för uppfödare, köpare eller valp.

Jag hade avelsplaner med min första siberian husky, just av kärleksskäl. Jag hade turen att ringa en hanhundsägare som ställde rätt frågor och förklarade för mig att jag kanske skulle tänka efter några gånger till. Numera så är jag kräsen i avel. Det har kanske slagit åt andra hållet.. Den perfekta hunden finns ju inte så det är viktigt att kunna väga fördelar mot nackdelar och se vilket som väger över. Det är också viktigt att bestämma sig för vilka saker man tycker är viktigt i aveln, att jämföra de egenskaperna med den beskrivningen som faktiskt finns för hur en siberian husky ska vara och sedan välja i vilken ordning dessa saker ska prioriteras. Jag är nybörjare på avel och för att göra det lättare för mig så har jag bestämt dessa riktlinjer för min egen avel:

10052015-IMG_5072
Min första avel ❤ Pappa Yarak, Mamma T-bird och lilla Sonic.

1. Yabasta avlar på hundar som har presterat bra som draghundar och är ledarhundar.
2. Yabasta avlar på hundar som har hållbar kroppsbyggnad med goda vinklar och bra benstomme.
3. Yabasta avlar på hundar som har dokumenterat duktiga draghundar flera generationer tillbaka i stamtavlan.
4. Arv och miljö ska i kombination ge sociala valpar med stabil mentalitet.

På det här sättet känner jag att det blir lite lättare för mig att vara klarsynt och göra rätt bedömningar i aveln, utifrån vad jag själv tycker att är viktigast. Det är också lättare att hitta rätt valpköpare då det är så pass tydligt vilka tankar och visioner som ligger bakom en kull. Nu är jag en oerfaren uppfödare. Även om jag har haft husky i över tio år så har jag bara tagit en enda kull. Men för mig så har det varit, om möjligt, ännu viktigare att ha dessa prioriteringar för mig själv att hålla fast vid när jag tänker på avel och när jag har planerat för min kull.

Det är en självklarhet att varje liten valp som föds förtjänar ett gott liv, att bli älskad och få ett gott liv. Det är också en huskyägares plikt att älska sin hund djupt. Men när det kommer till avel så blir ansvaret större. Du får plötsligt förpliktelser utanför dig själv och ditt vanliga liv. Du har ansvaret över att hitta omtänksamma och kärleksfulla ägare till dina valpar. Du har ansvaret att handleda och stötta dessa ägare i sin roll som matte eller husse. Och, som jag ser på det, du har faktiskt ansvaret att se till att de valpar du föder upp får ett gott liv. Inte bara de första veckorna som de bor hemma hos dig men faktiskt under en hel livstid.

Ps. Det är inte alla som känner till att det finns en rasklubb. Det kanske är lätt att tro att rasklubben är någonting jätteavancerat och speciellt, men den består egentligen bara av eldsjälar som, precis som vi själva, älskar rasen siberian husky. Där finns ett särskilt avelsråd, alltså en grupp av personer som är särskilt intresserade och erfarna av avel och som har rådgivning för människor som skulle vilja avla på sin siberian husky. Till avelsrådet kan vem som helst vända sig för att ställa frågor och få goda råd när man funderar på att skaffa sig sin första kull. Gör det, du också!

Att ta farväl..

Malle201302
Livet i flock är fantastiskt, men ibland svårt..

Det finns saker som är svåra att förstå, om människor som har många hundar. På den tiden som jag bara hade en och två huskies så var jag rädd för att skaffa fler. Jag trodde att kärleken inte skulle räcka till. Men det blev flera hundar så småningom och jag kan berätta för er att kärleken visst det räcker till. Den är helt oändlig.

Nej, den stora utmaningen för oss som har många hundar är att få tiden att räcka till. Tiden och uppmärksamheten. Att se till var och en av hundarnas behov. Både fysiska behov utifrån kropp och kapacitet men även sociala behov. På så sätt är det tacksamt att ha siberian huskies. De är otroligt sociala och kärvänliga men de är inte beroende av människans uppmärksamhet och samspel på samma sätt som andra arbetande eller sällskapshundar. De uppskattar livet med andra hundar i lika stor grad som de uppskattar livet med människan. Kanske till och med mer.

Issen och jag.. Foto: Emmeli Orrefjord

Men att ha många hundar kräver andra saker av mig som matte. Det är mitt ansvar att se till att hundarna mår bra. Inte bara mat, vatten, motion och en trygg plats. Det ansvaret delar vi alla hundägare. Nej, att ha en flock kräver att du även tar ansvar för hundarnas relation gentemot varandra. Den frågan ställdes jag inför på den tiden då jag hade Issen. Han var rädd för andra hundar och kunde gå till fysisk attack när han kände sig trängd. Det fungerar att ha en sådan hund när man lever själv, eller kanske med någon ytterligare vovve i familjen. Men inte i en flock. Jag hade två val; att ha honom tillsammans med de andra hundarna och därmed göra alla hundarnas tillvaro till en tickande bomb. Eller att hålla Issen åtskiljd från de andra. Hur skulle ni göra i en sådan situation? Jag höll honom separat en bra stund. Flera år faktiskt. Men till slut började han att vara fysisk även mot mig. Det var då som jag förstod hur negativt det egentligen hade påverkat honom att hela tiden få vara åsidosatt..

För mig som vanlig arbetande människa så är tiden för hundarna begränsad. Jag önskar att det vore annorlunda men det är så som verkligheten ser ut. Jag känner av mina hundar väldigt starkt, jag vet precis hur de mår och hur de trivs med tillvaron. Jag vet om de har ont långt innan det går att se det rent fysiskt. Jag vet om de är deppade, om de är glada, om de är pigga, om de är trötta. Jag känner av dom och de känner av mig. På gott och ont.

20130327_114021
Ett aktivt flockliv förutsätter att alla kan vara med.. Gunne längst till vänster, Tvilling längst till höger. Bilden är från vintern 2014.

Som flockmatte så måste man ta rätt beslut i rätt tid. Jag väntade alldeles för länge med Issen. Så fort en hund skiljs från flocken så har man tagit bort dens sociala hundliv. Kvar finns jag, den mänskliga kontakten och tillvaron. Och jag vet ju innerst inne att jag inte är tillräcklig för att ensam ge hundarna det de vill och behöver. De behöver varandra och de behöver få arbeta. Det är deras mest grundläggande behov som siberian huskies..

Någonstans under min mest insiktsfyllda period i våras stod det så klart för mig. Min roll, mitt uppdrag som flockmatte kräver att jag sätter mina känslor åt sidan ibland. För min skull. Och för hundarnas skull. Jag måste kunna se situationer objektivt och resonera rationellt för att kunna ta de bästa besluten för flocken. Sådant är livet som flockmatte. Man måste välja större saker än sina egna känslor ibland. Ta svåra beslut som ändå är det bästa. För en individ eller för flocken. Man måste se realistiskt på sin egen kapacitet, sina hundars behov och på hur livet ser ut för var och en av individerna. Först i fjärde hand så kan känslorna få komma in.

DSCN2748
Det är mitt ansvar att se till att var och en av hundarna får det som de behöver.

Jag är en känslomänniska. Jag har otroligt svårt att inte låta känslor påverka mina beslut, i synnerhet när det gäller hundarna. De betyder så mycket för mig, var och en av dem. Ändå så vet jag att den dagen som en av hundarna inte kan gå med i spannet längre, den dagen så väntar ett långt liv i tristess. För hur mycket jag än önskar någonting annat så måste jag välja. Mitt fokus ligger på att köra hundspann. Och under vintrarna när vi tränar mycket så gör jag inte annat än att äta, sova, jobba och köra hundspann.

Så någonstans under denna insiktsfulla vår, tog jag ett beslut. För min egen skull och för hundarnas skull. Jag kommer aldrig att annonsera ut en hund. Jag kommer aldrig att “göra mig av med” någon av mina älsklingar. Men om det en dag dyker upp en möjlighet för någon av dom att få ett bättre liv någon annanstans, ja då MÅSTE jag släppa hen. Det är det minsta jag kan göra. För hundens skull. För flockens skull. Och inte minst för min egen skull. Jag kan inte leva med att ha en hund hemma som aldrig får vara med.. Som alltid får sitta inne och vänta medan vi är ute och tränar, när vi är på fjällturer eller tävlingar. Nej, jag måste sätta mina känslor åt sidan. Jag måste släppa taget.

Tvilling, Emil och Spike.

Och jag har släppt taget nu. Jag har släppt taget om Tvilling. Det visade sig att hon aldrig skulle kunna gå i spann mer. Hon är bara sex år gammal.. Världens goaste tjej som älskar uppmärksamhet och älskar att springa. Jag ville inte att hon skulle ruttna bort, leva resten av sitt liv hemma i väntan på någonting annat.. Jag hade en fantastisk tur att Emil dök upp. Eller kanske det var ödets nyck som ville göra det lätt för mig. Lite positiv karma efter alla motgångar. Så nu lever Tvilling med Emil i skogen i Dalarna. De cyklar och går långa promenader. Gör utflykter. Myser i soffan. Tvilling har kommit till himmelriket..

Jag har också släppt taget om Gunne. Det var inte lika planerat. Men precis som jag hade lovat mig själv så släppte jag henne för att ett bättre liv dök upp. Gunne har fyllt nio år nu och hon skulle säkert kunna gå i spannet ett eller två år till. Men hon börjar bli gammal och den hårda träningen sliter på hennes kropp. När Charlie berättade att hon letade efter en äldre tik, en läromästare till kortare dragturer och mycket gos.. Ja, det stod liksom bara GUNNE skrivet i hela Charlies hjärta. Så istället för att belasta Gunnes kropp med hård träning så har hon fått flytta till Charlie, Filip, Youkon och Lissie. Nu har hon många långa friska och aktiva år framför sig. Hon får åldras med värdighet, med hälsan i behåll. Hon får uppmärksamhet och får vara i centrum. Hon får all kärlek som hon förtjänar.

Gunne och Charlie.

Som ni kanske förstår så lämnar både Tvilling och Gunne stora tomrum efter sig.. Flocken har förändrats, på flera olika sätt, efter att de har flyttat. Men kanske det största tomrummet lämnar de inombords hos mig. Någon gång ibland så måste jag ju låta känslorna komma ändå. Någonstans efter att beslutet är taget. Och känslorna kommer, då och då. Men vet ni vad.. Om jag kunde spola tillbaka tiden så skulle jag ta samma beslut igen. De har bägge fått fantastiska liv! Och jag får, som plåster på såren, regelbundna uppdateringar med bilder och berättelser från deras vardag och äventyr.

Sådant är livet som flockmamma. Man måste sätta sig själv åt sidan ibland. Det gör ont att ta farväl. Men det är nödvändigt, för allas skull. Det går inte bara att se till sig själv. Varje beslut jag tar, påverkar en hel flock. Tretton olika individer. Plus mig själv. Och såklart Husse! Jag måste prioritera kollektivets bästa framför individens i vårt vardagsliv. Och jag måste ibland prioritera individens bästa, även om det innebär att jag måste släppa den. Oavsett hur ont det gör så kan det vara det enda sättet att göra den lycklig. Att göra mig lycklig. Och/eller att göra flocken lycklig. Det går inte att välja allt! Ibland är det solsken. Ibland är det regn. Sådant är livet som flockmamma..

Meritering – morot eller måttstock?

marlene_lekvattnet5
Att tävla ska vara kul! Att träna ska också vara kul 🙂 Jennys hund Isa längst fram till höger.

Så, nu är vi här igen. Reglerna för våra bruksprov ska uppdateras, moderniseras och slås fast för de kommande åren. Däribland reglerna för hur, var och när det ska gå att ta ett Polarhundschampionat. Det ligger en lång och demokratisk process bakom dessa regler. Många klubbar har påbörjat arbetet redan i fjol. Även siberian husky-klubbens arbete har pågått i över ett år. Det har skrivits, forskats, tagits fram statistik. Punkter har skrivits och det har tagits upp till diskussion på möten. Det har skrivits om och formulerats.. Nu lämnas snart ett förslag in till kennelklubben.

I samband med det här arbetet är det en särskild fråga som ofta lyfts, nämligen att det är för svårt att meritera sina hundar. Hur ska den moderna polarhundägaren, boendes i lägenhet med heltidsjobb och en husky, någonsin kunna meritera sin hund? Det krävs inte mycket eftertanke för att förstå hur omöjligt det är. För att få ut ett championat måste du ligga i nivå med Sveriges allra bästa förare! Och du måste ha minst ett fyrspann. Och köra på snö. Och minst en mil i distans per dag.

Marlene_SOC2
Hur många år orkar man springa med sin hund utan att få en merit?

Vem klarar detta? Det är en ofantlig resa att ta sig dit, om man frågar den stora majoriteten av huskyägare i Sverige idag. Räkna med många års träning, bygga upp ett spann och i princip helt ändra livsstil för att ha minsta lilla chans att ta det där åtråvärda championatet. Och vem har tid, lust och pengar till det? Det finns inte hundra huskyspann som tävlar om championaten idag. Jag undrar om det ens finns femtio.

Det största argumentet för att förenkla polarhundsmeriteringen, är vikten att motivera fler huskyägare att börja tävla med sina hundar. Om det är lättare att ta meriten så kanske fler försöker? För hur motiverande är det att byta livsstil och börja tävla, om man vet att man ändå inte kommer att ha någon chans att hävda sig överhuvudtaget de första åren? Kanske inte ens under sin älskade hunds livstid?

Jag tror att vi har blandat ihop äpplen och päron dock. Det är ju såklart ett mänskligt påhitt att tävla. Eller jovisst, alla som har kört en husky tillsammans med andra spann vet att vovvarna också gillar att tävla på så sätt att de gillar att springa ikapp och förbi andra springande hundar. Men när de väl är förbi och får flyga fram i full galopp, ja då är de liksom nöjda. Springandet i sig, är belöningen! Men vi människor.. Vi vill ha någonting mer. Några av oss vill ha priser. Rosetter eller pokaler att skylta med och spara som minnen. Priser som på olika sätt avlastar en ekonomi? Några av oss vill ha äran. Kunna säga att vi var bäst när det gällde! Några av oss vill stå i rampljuset. Personligen så tillhör jag nog lite av alla sorter.

Men just nu verkar det som att det allra finaste är att ens hund har en titel. Eller flera titlar kanske, jag ser så många hundnamn nu som har långa ramsor av versaler innan det till slut går att utläsa genom några citationstecken att hunden kallas för “Fido”. Jag gissar att hunden lyssnar främst till just “Fido” och att den inte själv lägger så stora värden i alla titlar. De flesta hundar kan ju inte ens läsa. Nej, även titlar är vårt påhitt. Och just nu så ligger det mycket prestige i att ha en hund vars namn börjar på många versaler.

Marlene Karlssons spann
Min roligaste tävling gav inga meriter alls. Det fanns inte ens en särskild klass för polarhundar. Men den var helt underbar!

Vi kanske pratar för lite om vad vi tycker är en bra hund? Är det därför som vi behöver bevisa det med titlarna? Är vi inte överens om vad det innebär att vara en duktig eller snygg siberian husky? Nej, det är klart att vi inte är överens. Vi är ju människor 🙂 Men jag tror ändå att det är viktigt att vi skiljer på äpplen och päron.

Det finns några championat som baseras på bruksprov. Polarhundschampionatet kanske är unikt på så sätt att det enbart är polarhundar som kan förtjäna detta! Det är faktiskt sant; andra raser har överhuvudtaget inte tillgång till att officiellt delta på dessa prov. Redan där så börjar orättvisan. Att sedan championatet inte är individuellt och inte baserat på poäng utan baseras på den enkla regeln att enbart dom som hävdar sig i konkurrensen får det, ja det försvårar ju saken ytterligare.

Men tänk en gång till. Ska det vara lätt att ta ett championat?

Fråga en förare med en agilitychampion hur mycket tid, pengar och engagemang som låg bakom meriten. Jag garanterar dig; om du lägger samma insats så har du ditt polarhundschampionat. Eller fråga en lydnadschampion. Hur många timmar av träning, hur många andrapris, tredjepris eller rent av nollor stod där på pappret innan championatet var klart? För en nybörjare så är vägen oändligt lång.. Det är såklart lättare för den rutinerade. Precis som med polarhundar.

Ett championat ska inte vara lätt att ta. Det ska vara ett mål för livet. För ärligt talat; hur kul skulle det vara att ha det där championatet när hunden är knappt två år gammal? Vad ska man sedan ha för morot?

Marlene_SM5
Skulle jag fortsätta att träna om jag inte hade någon nalkande tävling? Det är en modig men viktig fråga att ställa sig..

Jag tror att vi behöver fundera över morötter. Många av oss behöver en morot för att träna och ofta är moroten att komma ut på tävlingsplanen eller tävlingsbanan. Jag kan inte klandra någon för att behöva morötter! Det finns dagar när jag också behöver drömma mig bort till en solig tävlingsdag med hårda vita spår. Dagar då det regnar, är kallt och jävligt, dagar som jag är trött. Men en sak har jag lärt mig av det senaste årets misslyckanden; att den dagen som jag behöver en ärorik morot för att vilja träna hundarna, den dagen så lägger jag av. Jo, det är faktiskt sant. Jag försöker inte att vara märkvärdig eller skriva någon på näsan. Men om man inte njuter av åtminstone merparten av vägen dit, vad är då meriterna värda? Egentligen?

Om jag skulle önska en sak inom mig själv så vore det att ha styrkan att prioritera tävlan framför meritering. Det var Jenny som läxade upp mig för något år sedan, på ett mycket klokt sätt. “Skit i meriteringen! Fokusera på att vinna! När du vinner så kommer meriteringen automatiskt.”

Kan det vara så? Skulle det kunna vara tillräckligt mycket morot för oss att tävla för att vinna? Det skulle innebära att alla kan tävla med sin husky. Ja, med tanke på den spridda konkurrenskraften så innebär idag även att alla skulle kunna vinna! I fjolårets barmarks-SM delades det ut medaljer i nio klasser med i genomsnitt 4,5 startande ekipage per klass. Do the math! Den som vill ha morötter är varmt välkommen till barmarksvärlden 🙂 Nu har även snövärlden öppnat för tvåspannsklass som en slags rookie-klass där det går att prova på att tävla med släde, där man kan prestera och ta medaljer, pokaler och rosetter fram till den dagen då man är välsignad med sitt första fyrspann. Draghundsvärlden kryllar av morötter!

wpid-20130327_094221_edit0.jpg
I fjällen med Nisses hundar, flera av de är polarhundschampions.

Men meritering.. Om man skulle ta ett steg ut ur vardagen och försöka att se på rasen utifrån, med någon slags utanför-ifrån-glasögon. Om man för en liten stund släpper sin fulla rättighet att tycka att ens egna hundar är de bästa i hela världen (vilket de givetvis är – i ens egen värld!). Ja, då skulle det väl ändå vara intressant att kunna se på en ras och säga: De där hundarna, just den där, den där och den där. Ja, de är faktiskt bevisligen riktigt bra draghundar. Med polara egenskaper, med kapacitet till fart och uthållighet. Med social kompetens att springa i ett spann med många andra hundar. Med skalle att utföra sin uppgift på bästa möjliga sätt.

Man kan ju omöjligen prova att köra varenda hund här ute i landet (även om jag gör tappra försök). Istället så är vi utelämnade till varandras goda ord, tillsammans med det vi kan finna fram om meriter. Meriteringen är en bra vägledning för den dragande valpköparen som vill köpa en lovande valp. För tikägaren som vill para med en duktig hane. Meriteringen är till för att gallra och visa vilka hundar som är bäst. Hur skulle vi annars kunna veta? Om meritering var en mänsklig rättighet för varje hundägare, hur skulle vi då kunna veta vilka hundar som var bäst?

Någonstans så tror jag att det är viktigt att vi vågar fundera över detta. Kanske rannsaka oss själva litegrann inombords. Klarar vi oss med medaljer, en fodersäck och äran att stå överst på pallen? Kan det vara motivation tillräckligt för oss? Kan vi låta meriteringen vara någonting som kommer med tiden? Ett mål på längre sikt? Ett mål där inte våra (människornas) behov och förutsättningar styr, utan där polarhundarna faktiskt utvärderas för sina egenskaper som just polarhundar? Den frågan ska i alla fall jag bära inom mig framöver..