Höstträning och varma hundar

Nu är höstträningen igång för fullt och det är som vanligt en balansgång med temperaturerna. Draghundar, särskilt de intensiva, kan lätt bli överhettade när de arbetar – någonting som kan leda till livshotande tillstånd! Såhär resonerade jag och handler Simon vid den här tiden för ett par år sedan. Det har blivit ett hållbart tänk i höstträningen och vi tränar fortfarande efter den principen!

Det bästa passet är det som blir av..

img_0518

Nornäsdraget 2016. Foto: Malin Granqvist, Team Villiviimas

Vad är hemligheten bakom ett framgångsrikt tävlingsspann? Jag har funderat över detta många gånger. De som vinner nästan varje tävling, år efter år, vad är det för magiskt recept de har hittat? Som kontrollfreak och träningsnörd så har jag givetvis ställt den frågan så ofta jag har fått chansen.

Svaret är hopplöst. Det finns inga hemligheter! ”Det är bara att köra” säger Nisse Uppström. ”Jag bara kör” säger Malin Sundin. När jag frågar Marie Israelsson vad för träningspass som är viktigast för att få hundarna i toppform så svarar hon ”Det bästa passet är det som blir av..”.

2015-11-15 16.24.28

Solsken och regn, ljus och mörker, kyla och värme. Det bästa träningspasset är det som alltid blir av.

Och Marie har rätt. Det går att planera sin träning hur noggrant som helst, både i stort och smått. Men inte ens världens bästa plan fungerar om du inte kan genomföra den. I värme och i kyla. I solsken och regn. Hungrig, trött, kall eller varm och nöjd. Med fordonshaveri, strömavbrott, sjuka barn, övertid på jobbet.

Det bästa passet är det som blir av..

Det är tydligt att framgång på tävlingsbanorna inte kommer gratis. Det krävs en satsning, både tidsmässigt, ekonomiskt och inte minst mentalt. När allt kommer omkring så vore det ju konstigt om det inte var så. Ingen elitidrottsman- eller kvinna skulle påstå någonting annat.

DSC_0203

Jåttils Dante, en av Kents hundar.

Jag spenderade helgen hos Kent Lagergren som minst sagt satsar på draget. För tredje och fjärde morgonen den här veckan ställde han väckarklockan på tre. Japp, klockan 03.05 på morgonen så puttrade det i kaffebryggaren. Innan jag lämnade Skåne så konstaterade vi att sömnen hade blivit minst sagt lidande. ”Det är obekvämt att träna den här tiden på året. Men det är värt det. Vi tränar medan alla andra ligger på stranden eller sitter i soffan och äter chips. Det är så vi får försprång mot konkurrenterna.” sade han. Och Kent har rätt.

Känner du paniken växa? Det gör jag! Det svider rejält att se hur andra tränar för fullt. Vissa tränar så mycket att jag känner adrenalinet sätta igång inombords när jag bläddrar förbi bilderna.. Som om vi skulle stå på startlinjen samma dag! Och det är nog helt normalt att känna så. Det är en del av sporten. Oavsett om du är skidåkare, simhoppare, fotbollsspelare eller draghundförare så måste du lära dig hantera den psykologiska krigsföringen.

Fil 2016-08-08 18 05 35

Planer i all ära.. Men träningen ger inga resultat förrän den är genomförd!🙂

Själv så försöker jag fokusera på de positiva känslorna och bli inspirerad av konkurrenterna. Det är en härlig känsla att veta hur mycket jobb som ligger bakom deras framgång. Att veta att deras hundar är i toppform. Att vi kommer att få bästa möjliga motstånd. Det är det enda sättet att få en verklig och ärlig bedömning av sin egen och sina hundars prestation. Att veta att konkurrenterna har gjort en riktigt bra insats.

Det bästa passet är det som blir av..

Så det här året har jag försökt tänka annorlunda med träningsupplägget. Visst så har jag lärt mig lite under de senaste par åren, kunskap som är fint att ha med sig i bagaget. Men fokus har inte varit – och kommer inte att vara – själva träningsupplägget. Nej, ända sedan den första maj har jag istället jobbat för att hitta rätt rutiner för mat, sömn och återhämtning. Tänkt förebyggande för att så många praktiska saker som möjligt ska vara ordnade innan säsongen sätter igång. Testat olika sätt att underlätta vardagen för att vara pigg och glad och redo att genomföra träningspass efter träningspass under hösten. För när allt kommer omkring så finns det inte många hemligheter bakom ett framgångsrikt hundspann. Du kommer långt med vältränade hundar!

Problemhund eller hundproblem?

Sauron - vacker och full med energi

Sauron – vacker och full med energi

Empati handlar i grund och botten alltid om inlevelse med en enskild individ. Om vi inte ser och känslomässigt tar till oss vad varje hund uttrycker är det inte empati. För den empatiske är blandrashundens liv och känslor lika viktiga som den fina rashundens, vad den besvärliga omplaceringshunden behöver lika viktigt som vad den skickliga räddningshunden måste ha (…)

Jag kunde inte släppa denna tänkvärda reflektion skriven av Kerstin Malm..  Den fastnade direkt i mitt huvud när den passerade i internet-flödet. Eller nej.. Inte i huvudet – utan i hjärtat. Det får mig att undra.. Hur ofta ser vi på våra hundar och bedömer dem? Och hur ofta ser vi dem med öppna ögon. Hur ofta möter vi deras blick med ett öppet sinne?

Det faller sig naturligt att fundera.. Är jag känslomässigt öppen för mina hundar? Svaret är självklart allra oftast ”ja”. Jag delar deras livsglädje varje dag. Deras energi, deras kärlek. Alla som lever med hund vet nog vad jag menar. Dessa små lurviga är sådana glädjespridare!

Men är jag lika öppen när det är någonting som inte stämmer?

"Empati handlar i grund och botten alltid om inlevelse med en enskild individ."

”Empati handlar i grund och botten alltid om inlevelse med en enskild individ.”

Det händer att jag låter saker passera. Att jag undermedvetet låter bli att vara känslomässigt öppen. När jag ser i Saurons blick hur besvärad han är av att inte kunna samsas med alla de andra hanarna. När jag ser på Kinoo att hon har ont. När Galen får separationsångest. När jag ser i Aviars ögon att hon lägger sig för Pilas fostran men att hon närmar sig den punkten där hon har fått nog.

Saker som inte är lika bekväma att känslomässigt ta till sig.

Det sägs att Sverige har världens starkaste djurskyddslag. Men ingenstans står det reglerat att vi människor måste vara empatiska för våra djur. Det är upp till var och en av oss hundägare att välja hur känslomässigt öppna vi vill vara för våra hundar. Vi kan välja att ha hunden som ett arbetsredskap. Som en accessoar. Som ett gosedjur eller som en älskad livskamrat. Men kan vi till fullo ge en hund ett bra liv om vi inte känslomässigt tar till oss vad de uttrycker?

Mitt svar är nej.

Galen har ett enormt behov av uppmärksamhet!

Galen har ett enormt behov av uppmärksamhet!

Det är inte alltid kul att ha hund. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer det att vara perioder när våra älsklingar inte mår superbra, av olika anledningar. Det tar sig uttryck i knasiga beteenden som många gånger snabbt stämplas och sorteras in i fack. Dominans, brist på uppfostran, trots. Hundar som inte lever upp till våra förväntningar eller ambitioner.

Det är nästan omöjligt att missa symtomen. Vi kallar dem problemhundar. Men stannar vi vid att stämpla hunden som en problemhund? Eller frågar vi oss; Vad är det som är fel i min hunds vardag? Vad är bakgrunden till att min hund inte mår bra? Vad är det som jag har misslyckats med, för att min hund ska vara lycklig?

En vanvårdad hund - eller en hund som får leva det liv hon allra helst önskar?

En vanvårdad hund – eller en hund som får leva det liv hon allra helst önskar?

Vi tolkar oftast våra älsklingar med utgångspunkt i våra mänskliga värderingar. Det är givetvis helt naturligt att vi människor tänker som människor.  Men jag vill tro att vi skulle kunna hjälpa våra hundar betydligt bättre om vi ibland satte oss in i deras livssituation. Ett liv som i mångt och mycket är helt annorlunda från det liv de en gång var menade för.. Ja, detta är någonting som jag försöker vara öppen för, varje dag.

Jag vet att det finns människor som tycker det är djurplågeri att hundar ”tvingas” vara utomhus hela dagarna. Som tycker det är djurplågeri att låta draghundar springa, vallhundar valla. Jag har sett dessa diskussioner på håll och ibland även hamnat mitt i rampljuset för detta. Och jag kan förstå det. Jag har själv en gång i tiden haft den inställningen att hundar förtjänar ett liv med människan. Förtjänar att sova i de finaste hundbäddar, få maten serverad i en blank rosa skål och såklart gå långa koppelpromenader. Det är det finaste liv en hund kan förtjäna. Men nej, det är inte så. Jag köper inte det längre. Det är inte hunden som förtjänar ett liv med människan. Det är människan som behöver förtjäna ett liv med hunden.

När allt kommer omkring så är det vardagslivet med hundarna som är det mest värdefulla!

När allt kommer omkring så är det vardagslivet med hundarna som är det mest värdefulla!

Så jag har några nötter att knäcka hemma. Fluffiga hundbäddar kommer inte att hjälpa Sauron få bättre relation till sina manliga flockmedlemmar. Rosa halsband kommer inte att ge Galen mindre separationsångest. Inte heller hårda ord och strypkoppel kommer att råda bot på problemhundarna. Nej, svaren finns inte i vår mänskliga värld.

Jag tar till mig Kerstin Malms ord. Ser mina hundar genom hennes glasögon. Är jag helt öppen för vad de uttrycker?

Rotborsten är dagens bästa aktiveringsleksak!

Rotborsten är dagens bästa aktiveringsleksak!

Och jag har kommit till insikt. Jag har tappat vissa bitar av relationen till mina hundar. När livet rullar på är det lätt att tappa fokus på att vara närvarande. Jobba, äta, träna hundar, sova. Allting går som på räls. Men jag har för en tid sedan beslutat mig för att prioritera på ett annat sätt. Prioritera relation, närvaro, återhämtning. Att se varje hund. Varje dag. Det är ju det som jag önskar allra helst. Den kontakten, det mötet med mina älskade små lurviga. Och det kräver en aktiv närvaro.

Nu börjar jag landa i mitt beslut. Det är inte bråttom att leva. När allt kommer omkring så är det tillvaron med hundarna som jag älskar allra mest. Tillvaron på deras villkor. Min närvaro i deras liv. Det är precis vad de behöver.

Midsommarvärme

????????????????????????????????????

Över trettio grader i skuggan.. Plusgrader..

????????????????????????????????????

Folke

????????????????????????????????????

Galen

????????????????????????????????????

Kinoo

????????????????????????????????????

Kite

????????????????????????????????????

Gantu

????????????????????????????????????

Kit

????????????????????????????????????

Pila

????????????????????????????????????

Sauron – hunden med en oändlig energi..

????????????????????????????????????

Aviar som har fått ett sår på benet och måste ha fåntratt..

Skritt – hundtränarens bästa vän

????????????????????????????????????

Förutom den vardagliga leken, får hundarna även sommarträning på skrittband.

Det är kallt ute ikväll, så kallt att vi hade kunnat köra en tur med spannet ute i skogen.. Men det är viktigt för hundarna att få en längre sammanhängande vila varje år, det är någonting som många av de mer rutinerade förarna lyfter fram. Jag känner också inombords att det är skönt med ett avbrott från själva dragträningen. Det blir monotont till slut, det blir ju trots allt några hundra timmar bakom spannet under en vinter.. I ärlighetens namn så är det skönt att stirra på någonting annat än hundrumpor för en gångs skull.

Så nu stirrar jag på hundarna från sidan istället. Hahaha, det låter väl inte klokt? Men jag kan inte hjälpa det. Jag slutar aldrig att fascineras av dessa atleter! Jag hade lite tur i höstas och fick tips om ett löpband för hund som såldes begagnat och var i så pass dåligt skick att det var en prisvärd investering. Jag var nyfiken på om skritträningen skulle kunna bli en mer regelbunden del i vår vardag, men det var också intressant för att se om jag kunde frigöra tid. Det är ju magiskt, detta med tid. Den är värd sin vikt i guld, i synnerhet för mig själv att få extra återhämtning och möjlighet att ladda batterierna.

gantu

Idag går Gantu med viktmanschetter.

Löpbandet visade sig bli den guldklimpen – men inte bara för den frigjorda tidens skull. Under hela hösten och vintern har hundarna fått skritta på bandet minst en gång i veckan. Även om jag har tagit tillfället i akt att läsa, skriva eller titta på film så har jag såklart inte kunnat låta bli att även studera hundarnas rörelser. Du som har dragtränat dina hundar regelbundet ett tag, vet att man blir ganska arbetsskadad av att bara sitta och titta på deras rörelser. Till slut så märker man automatiskt när någonting avviker från det normala! Så har det varit under hela hösten och vintern. På skrittbandet har jag omedelbart kunnat se om någon av hundarna har haft ömheter som kan leda till större problem. Ömheter som ofta inte märks i det vardagliga draget förrän det är försent och har blivit en skada.

Även om det ibland är frestande att låta hundarna arbeta i högt tempo på löpbandet så får de ändå huvudsakligen gå i skritt. Det kanske känns långsamt för en slädhund, men skritten är nyttigare än man kan tro! Skritt är en fyrtaktig gångart, vilket innebär att hunden bara lyfter ett ben i taget. Det går alltså inte att avlasta på något sätt utan hunden måste använda hela sin kropp för att komma framåt. Detta innebär att hunden får en väldigt mångsidig fysiskt träning och tvingas använda muskler som stärker balans och koordination – muskler som den kanske inte alls använder till vardags i draget!

.

Musklerna i kroppen fungerar som så att de behöver utmaningar för att utvecklas. Om jag bara tränar hundarna på exakt samma sätt varje gång, dag efter dag, så kommer utvecklingen att stanna av. Musklerna slutar växa och blir inte längre starkare. Därför så använder jag mig av tre olika sätt att ge hundarna utmaningar när de skrittar. Antingen så får de skritta med klövjeväska, viktmanschetter på benen eller i uppförsbacke. Det händer också att jag kombinerar dessa tre utmaningar med varandra.

När jag utmanar hundarna på det här sättet så är jag oerhört noggrann med att titta på rörelserna. På filmen här ovanför så får du ett exempel. Det är viktigt att jag vågar utmana Folke att gå med väskorna, men det är minst lika viktigt att uppgiften inte blir för svår. Om han slutar gå i skritt så har ju hela poängen med träningen gått förlorad! För mig är det inte viktigt hur mycket Folke kan bära i förhållande till de andra hundarna. Varje hund har sina styrkor och svagheter. Det viktiga för mig är att Folke ska bli starkare, utifrån sina egna förutsättningar. Detta är en av anledningarna att sommarträningen är så särskilt rolig! Det finns nämligen en möjlighet att fokusera väldigt koncentrerat på var och en av hundarna och deras egen utveckling.

Ett spann blir aldrig starkare än dess svagaste länk..

????????????????????????????????????

Jag får tid att läsa böcker och följa upp gamla anteckningar om hundträning.

Eftersom att hundarna behöver använda hela kroppen när de skrittar, så är det också oerhört lätt för mig att se när någonting avviker från det normala. Jag minns en vecka i december i fjol, när jag satte Folke på skrittbandet. Plötsligt såg jag att han gjorde en konstig cirkelrörelse med vänster bakben när han skrittade. Han svängde benet i en båge utåt när han flyttade det framåt. Någonting var definitivt fel! När han hade skrittat färdigt så gjorde jag böjprov och det visade sig mycket riktigt att han var öm i höger handled fram.

När det senare samma dag var dags för Pila så kändes någonting inte heller riktigt rätt med henne. Jag kunde inte definiera exakt vad det var men jag gjorde samma böjprov på henne och hon visade också en lätt ömhet. Jag kunde snabbt konstatera att hundarna hade fått för lite återhämtning mellan träningspassen. De var inte halta, men var helt klart i riskzonen för att utveckla skador. Samtliga hundar fick vila en hel vecka och kunde sedan komma tillbaka och gå skadefria resten av säsongen!

gantu kiropraktor

Handler Simon besöker kiropraktorn med Gantu.. Foto: Pirre Andersson, Hundia

Nu under sommarens skritträning så försöker jag också vara observant för om hundarna visar tecken på djupare, mer diffusa problem. Gantu har börjat röra sig lite snett redan under slutet av dragsäsongen och har fortsatt att gå snett även på skrittbandet. Om han alltid hade gått snett så hade jag inte lagt så stor vikt vid detta – hundar kan ibland ha ganska säregna sätt att röra sig på – men däremot så tycker jag det är viktigt att vara observant på när det uppstår förändringar i rörelsemönstret. För Gantu handlar det om att plötsligt börja gå snett, men jag har även sett exempel på förändringar i gångarter när hundar har haft skador som först inte har märkts.

Gantu fick en tid för behandling hos kiropraktorn som direkt kunde konstatera en förskjutning i bäckenets övre del. Detta är ganska lätt hänt, särskilt när hundar leker vilda lekar eller är mycket i rörelse i vardagen. Gantu älskar att hoppa och har en enorm spänst så han kan mycket väl ha landat lite snett vid något tillfälle. Efter behandlingen fick han vila ett par dagar och kunde sedan börja skritta på bandet igen. Effekten var omedelbar och han har skrittat helt rakt sedan dess.

????????????????????????????????????

Skritten är en träning som stärker hundarna och gör dem tillfreds i vardagen..

Det är inte svårt att lista ut att skrittbandet var en väl värd investering. Jag har nu svårt att tänka mig en tillvaro utan denna regelbundna styrketräning och möjlighet att bespara hundarna onödigt slitage. Under sommaren så innebär skritträningen även att hundarna får utlopp för en del av sin överskottsenergi och blir tillfreds i vardagen. Samtidigt har jag möjlighet att ägna mitt fulla fokus åt var och en av hundarna, en åt gången. Ett privilegium som inte till fullo finns på samma sätt under vinterns träning i spann.

Du kan läsa mer om skritträning i kategorin Skritt!

.

Royal Canin

Vad är egentligen en bra draghund?

DSC_0019

Hundarna leker medan jag sitter och filosoferar..

Sommaren är en period av mycket tankar och energi. Det är som att en propp lossnar, när träningen minskar och jag plötsligt befinner mig i ett normalt människoliv som innehåller fritid. Jag gillar den här balansen mellan intensitet och vila. Det ger energi och är samtidigt väldigt tillfredsställande att stå med ett ben i varje värld. Hundvärlden och människovärlden.

Just nu tänker jag mycket på prestation. De senaste åren har jag försökt att hitta mitt sätt att se på prestation. Varför tävlar jag? Vad vill jag uppnå? Vad är mina små mål och vad är mina stora mål? Ända från den dagen som jag började tävla så visste jag att jag ville någonting mer. Jag ville hitta ett långsiktigt och inspirerande förhållningssätt till mina egna och hundarnas prestation. Tanken har sedan funnits där, utvecklats, prövats och bollats. Ni har sett glimtar av den i bloggen flera gånger, både inom drag, agility och lydnad.

8174765_orig

Underbara vinter..

Det här tävlingsåret måste jag väl i det stora hela se som ett lyckat år. Vi har tävlat mer än någonsin, på gott och ont. Det har varit många mil i bilen, många nätter i våningssäng. Många sena kvällsrastningar och tidiga vattningar. Men det har också varit ett år fullt av erfarenheter, härliga lopp och många mil på snö. Ja, vi har tävlat femtio mil närmare bestämt. För första gången så har jag fått en kvantitet av tävlingserfarenhet.

En person som har kommit in som en ny mentor i mitt liv är Marie Israelsson. Det är hon som äger Yarak, pappan till första Yabasta-kullen. Jag har pratat om prestation med många av mina tidigare mentorer också men först nu så har jag till fullo varit mottaglig för att förstå den hela bilden, den hela vidden av vad en prestation innebär.

10052015-IMG_5092

Kite och pappa Yarak..

För några veckor sedan skrev Marie en text som jag blev väldigt inspirerad av. Jag har bett att få dela den här med er:

Jaha, då har jag gjort det. Skickat in championatpappren.Bara för att några har tjatat på mig🙂 Fick dem för ett par månader sedan. Vad betyder då detta? Ingenting. Det lustiga är att Naala fick somna in tre dagar innan SKK skrev ut hennes papper. Egentligen blev hon champion redan för tio år sedan, när hon var drygt tre år. Sista tävlingen hon var med på var i Kiruna 2012, när jag lånade ut mitt pensionärsspann, där hon sprang som 9,5 åring. Jag är glad att hon hann bli mamma åt fem tjejer.

De andra blev egentligen också champion för flera år sedan. Men pappret eller titeln är inte viktig för mig.

För mig har det inte varit prestationerna på de meriterande tävlingarna som verkligen har visat att de är en draghundschampion. Och definitivt inte i utställningsringen. Det är till exempel prestationer på världsmästerskapen eller Europamästerskapen som de verkligen har visat vad de går för. Eller hemma på träningarna när de bara matar på och verkligen gör sitt bästa. Under de här ”guldpassen” man får uppleva ibland. Eller när jag bara körde turklassen på BTT med Naala i led sista dagen. Jag hade fem hundar och tog tid för skojs skull. Hade samma tid som vinnaren i a-klassen med 12-hundar. (Fyra mil) Har också några minnen från träningshelger i Lillholmsjö, där hundarna verkligen har presterat, tycker jag. Eller på Vindelälvsdraget, oj där har jag kört och verkligen känt att hundarna varit riktigt duktiga, många omkörningar, snabbt och de har varit i riktigt bra form. En härlig känsla!

Det är liksom helheten, och när man får förmånen att kunna träna och tävla samma individ i många år – då ser man verkligen vilka som är Champions – egentligen.

Tre viktiga ingredienser: Ett ordentligt riktigt bra draghuvud, ordentlig snabbhet och tåla mycket träning.

sauron

Älskade vovvarna är jätteduktiga! Men än länge så slår vi inte de allra snabbaste spannen.. Foto: Malin Granqvist, Team Villiviimas

Jag har fått ställa mig själv några tuffa frågor det senaste året. Det har gått bra på tävling. Hundarna har varit snabba och de har varit uthålliga. Är jag nöjd nu? Ska min målsättning vara att återupprepa säsongen 2015/16 om och om igen? Eller vill jag någonting mer? Det är en fråga som jag kommer att bära på under lång tid. Säkert upprepade gånger, år efter år. En ganska enkel och realistisk fråga.

Men det finns svårare frågor. Vill jag ha ett snabbare spann i framtiden? Ett spann med mer driv? Vad är ett bra lopp för mig? Ett bra träningspass? Även om Kit har varit skadad och borta från tävlingsspannet det här året, så har han gett mig en gåva som är ovärderlig. Han har visat mig vad det är som gör mig riktigt, riktigt glad och nöjd. Han har visat mig hur hårt en hund kan arbeta och hur snabbt ett spann kan gå. Han har satt ribban, på något sätt. Ribban för det spann som jag vill köra i framtiden. Ett spann med hundar som har den dragskallen. Det lilla extra.

Jag tävlar för att få uppleva den känslan. Känslan av iver, tryck, glädje. Känslan av samspel, jämnhet. Att dras med av hundarnas iver – inte bara i starten, inte bara i omkörningar men mil efter mil.. Mitt mål är att genomföra lopp och gå i mål med det där pirret i kroppen.

12549062_10153303634419212_7725987993297521401_n

Kit har det lilla extra.. Foto: Björn Andersson

Än så länge har jag inte till fullo ett sådant spann. Jag avblåste den senaste parningen för att jag inte kände att den kunde ge mig det där lilla extra. Det kanske var korkat. Jag kanske letar efter någonting som är alldeles för svårt att hitta. Men just nu känns ändå drivkraften tillräckligt stark för att ha tålamod. Jag vill se hur Kite och Aviar blir..

Det kommer nog att dröja ganska länge innan planerna utformas inför nästa säsong. Det gör ingenting, faktiskt. Det är en frihet att kunna avvakta och se vart lusten faller på. Fram till dess så kretsar tankarna i huvudet. Jag läser mycket historia, om gamla hundar, träning, avel. Jag funderar mycket på Yabasta-kenneln. Som ni märker så går avelstankarna hand i hand med tankarna kring prestation. Och jag tänker mycket på träning. Det ligger många halvskrivna inlägg som kommer att trilla in i bloggen allt eftersom, medan tankarna utvecklas..

Det är en tid sedan som jag slutade drömma om championat. Började drömma om medaljer. Men jag känner mig fortfarande hungrig. Det finns fortfarande en handfull spann som kör snabbare, betydligt snabbare, än vad vi gör idag. I ett av de spannen går pappan till en valpkull som snart föds. Förhoppningsvis finns där en liten blivande Yabasta-spannmedlem..

Sponsring eller samarbete?

10865739_619239164870489_790522058419738858_o

Koppångens vita vidder, vintern 2014..

Jag har alltid känt ett sting inombords när jag har sett att någon har varit sponsrad.. När jag tänker efter så finns det ingen logik i detta. Jag är nog bara drabbad av den sedvanliga svenska avundsjukan. Min bild har varit att de som är sponsrade på något sätt är mycket bättre än alla andra. Jovisst, det är de ju givetvis till viss del – det ligger ju ofta en ganska gedigen meritlista bakom en sponsring. De som blir sponsrade är duktiga! Men som människor så är de varken bättre eller sämre än någon annan.

När vi arrangerade Siberian Husky-dagarna för många år sedan så hade vi en tät kontakt med sponsorer. Det var ganska lätt att få prylar och foder i utbyte mot att ha en logga och lite informationsmaterial framme under lägret. På samma sätt så har jag föreställt mig att sponsring av team ska se ut. En logga i utbyte mot gratisprylar. Jag tror att det är en ganska vanlig syn på sponsring. Att företag ger produkter i utbyte mot en levande reklamplats.

13281782_10153751949759624_1615581818_n

Puss på dig, älsklings-Folke!

Det finns säkert många företag som arbetar såhär. Men tänk om sponsring kunde innebära någonting mer? Jag hade inte reflekterat över detta förrän jag började att diskutera ett samarbete med Royal Canin. Jag hade varit i kontakt med dem ett år tidigare, med en enkel sponsringsförfrågan, och hade nu skrivit en på nytt. Ni vet; ”jag har en blogg och jag tävlar litegrann, vill ni ge mig foder så kan jag sätta er logga på min hemsida?”.

Svaret som jag fick var en riktig ögonöppnare.. De frågade om jag kunde ge feedback på deras foder. De ville gärna att jag skulle utbilda mig i näringslära och kunna förmedla kunskap vidare. Kan jag vara rådgivare åt jägare, i foderfrågor? Sakta men säkert började jag förstå att det inte var en sponsring som vi diskuterade – utan ett samarbete.

1625549_10152949026164624_3244717126904505827_n

Gantu vann en säck av det foder som han redan åt till vardags🙂

Det var ett uppvaknande för mig att få de här frågorna. Jag började tänka utanför de vanliga ramarna. Plötsligt öppnades en möjlighet för mig att vara delaktig. Att lära mig mer. Att utvecklas. Och att få dela med mig vidare av mina kunskaper och erfarenheter. Som ni säkert har märkt vid det här laget så inledde Yabasta ett samarbete med Royal Canin. Och det är ett av de mest lärorika och utvecklande steg som jag har tagit!

Vi hundförare kanske inte ska vara så enkla som att sälja reklamplats mot produkter? Precis som jag beskriver ovanför så ligger det en status i att vara sponsrad. Men om vi tänker ett steg längre? Gratis (eller rabatterade) produkter är ju trevligt. Men tycker vi att det är bra produkter? Kan vi med gott samvete rekommendera andra att satsa på dem? Och kan vi få någonting mer ut av en sponsring? Kan vi inleda ett samarbete?

IMG_0066

Tycker jag verkligen att Royal Canin är ett riktigt bra foder? Det är en nödvändig fråga för mig när jag vill vara seriös i ett samarbete..

Nu har jag varit ambassadör för Royal Canin i två år. Min roll är att hitta riktigt bra foderupplägg för arbetande hundar och att kunna förmedla dessa vidare till andra som vill lyckas med sin utfodring. Jag är inte försäljare av foder. Jag har inga krav på mig att övertala någon att byta foder. Detta skulle jag själv aldrig vara bekväm med. Men jag ska vara stöd och rådgivning till den som är intresserad av att byta foder, eller den som redan ger Royal Canin och som vill få kunskap att utfodra på rätt sätt. Jag kan hjälpa dig. Ja, just precis dig! Det är mitt uppdrag. Och du känner igen mig för att jag har Royal Canin-logga på kläderna.

Ett bra samarbete ska vara utvecklande för båda parter. Ett bra samarbete är långsiktigt och ömsesidigt och består av mer än bara ett formellt byte av tjänster. Så våga vara lite modig och kräv mer? Om du inte är nöjd med produkterna, våga säga ifrån! Tänk på att du är en förebild. Oavsett vem du är så kommer du att vara en förebild för någon – gör dem inte besvikna! Den utrustning, det foder och de kontakter som håller riktigt hög kvalitet – det gynnar hela sporten att sprida dessa saker! Det bidrar till att hundar mår bättre och att vi förare får ökad kompetens. I slutänden så ökar detta även prestationsförmågan. Vi kan tillsammans höja kvaliteten på svenska tävlingsekipage, helt enkelt.

12418824_10153319061930770_8929474908870280835_o

Genom att sprida kunskap och rekommendera riktigt bra produkter till varandra så bidrar vi till en bättre hälsa bland svenska tävlingshundar. Foto: Nicole Fhors, Raxeira’s

Jag känner hur jag alltmer klarar att omfamna tanken med sponsorer. Det krävs en kraftansträngning emellanåt, när den svenska avundsjukan slår till, men jag försöker då att fokusera på att lära mig mer. Att ta chansen att diskutera, ställa frågor och få mer kunskap utrustning och utfodring. Att ta del av andras erfarenheter. Då märks det även ganska snabbt vem som har ett genuint samarbete och vem som ”bara” är sponsrad. För min egen del så är det bara samarbete som gäller numera.

Valpfeber!

FB_IMG_1453140797309

Hilda väntar äntligen valpar! Foto: Nicole Fhors, Raxeira’s

Nu är det valptider och många underbara små puppysar ska komma till sina nya hem! Även Yabasta-gänget går i väntans tider med spänning. För några veckor sedan parades Hilda på kennel Husky Heroes och hon visar nu tecken på dräktighet. Den här kullen är efterlängtad, Hilda har ju gått med i Yabasta-spannet många gånger genom åren och var bland annat med och genomförde både Vildmarksracet och Beaver Trap Trail nu i vintras. Hon är en av mina absoluta favoriter och jag lånar henne så ofta jag får chansen.

IMG_1396

Hilda är en feminin men mycket kraftfull tik. Foto: Nicole Fhors, Raxeira’s

Sedan flera år tillbaka har jag väntat på att få någonting efter Hilda men det är först nu som allt har gått i lås och hon har blivit parad. Magen växer så det ser lovande ut. Det behöver bli en stor kull för vi är många som längtar efter just dessa små! Nu ska vi inte ta ut någonting i förskott, men det är såklart en spännande väntan på att få se. Kanske det blir en ny Yabasta-flockmedlem till hösten?

Medan vi väntar så är det ju lite kul att kolla på gamla filmer! För ett par år sedan fick jag hem Gantu och gjorde den här filmen med några tips att tänka på under valpens första tid hemma.. Det värmer att se den igen, så liten han var! Idag har han ju precis avslutat sin första säsong och har faktiskt gjort riktigt bra ifrån sig. Det är inte många hundar som kan stoltsera med två meriterande dragresultat vid nitton månaders ålder🙂 Det ska bli så roligt att se hur han kommer att utvecklas de kommande säsongerna!

IMG_1360

Gantu har blivit en trygg och lyhörd draghund. Foto: Nicole Fhors, Raxeira’s

Väntar du också valp? Kika gärna in på Svenska Kennelklubbens hemsida för dig som ska köpa valp, där finns en massa nyttig och intressant information! Där hittar du också tips om valpkullar som är på gång. Jag har knåpat ihop en kom-ihåg-lista med de viktigaste sakerna du behöver fråga efter när du köper din valp. Det är så lätt att missa någon av detaljerna, lätt både för köpare och uppfödare. Var noggrann och gå igenom allt steg för steg så det blir rätt från början, det besparar dig mycket tid och energi för framtiden!

kom-ihag-lista-valp

Under tiden som vi längtar efter framtida små så kommer här en bildbomb på de andra Yabasta-hundarna när de var valpar!

11181551_10152771767955770_894443225_o

Aviar Foto: Nicole Fhors, Raxeira’s

19042015-IMG_1243

Kite Foto: Nicole Fhors, Raxeira’s

My Husky Heroes Gantu who I followed from his very first day in life. Summer of 2014.

Gantu Foto: Maria Pålsson, Husky Heroes

IMG_9431

Sauron

Galen201206

Galen

Folke

Folke

Diva hade blå ögon en gång i tiden… 2009. Foto: Emmeli Orrefjord

Diva Foto: Emmeli Orrefjord