SM – en bekräftelse att vi är på rätt väg..

Jag är så mån om att köra tyst, att det knappt hörs vad jag säger på filmen..

Den 27 november 2014 började jag drömma om att konkurrera i medeldistans. Jag funderade ihop en plan som skulle gå ut på att fem år senare ha ett riktigt bra spann. Planen består av många olika bitar. En del har varit att läsa gamla resultat och se hur snabbt de bästa siberian huskiesarna har gått på våra distanser. En del har varit att prata träning med många olika duktiga förare. En del har varit att dokumentera och utvärdera vår egen träning. Att tävla och testa hundarna regelbundet. Och en del, en stor del, har varit att ta min allra första kull. De föddes den 17 mars 2015.

Idag har jag för första gången tävlat ett spann som till hälften består av hundar från min första kull. De tre hundarna på höger sida i spannet är Kite, Aviar och Roc. De är unga och det är deras första säsong, med allt vad det innebär. Och de går hårt. De jobbar på ett sätt som inte liknar de hundar som jag har kört tidigare. De är yvigare, kaosigare och mycket mer intensiva i sitt arbete. En nyttig resa med lärdomar för min del.

16402512_882029201938044_3512889660407849084_o

Jag och vovvarna under Vildmarksracet, tack Björn Andersson för den fina bilden!

Så nu är det SM 2017. Min målsättning är att genomföra loppen utan att pressa unghundarna. Alls. Jag vill att de ska få en god erfarenhet, problemfria omkörningar, rutin och miljöträning. Inför starten idag hade jag bestämt mig för att inte säga ett ord till hundarna under loppets gång, utan låta dem få genomföra det helt och hållet i det tempo de själva valde. Eller inte riktigt. Jag höll bitvis nere tempot för att det inte skulle gå fort. I medeldistans är det viktigt att hundarna inte tar ut sig alldeles för tidigt i loppet så det är vanligt att bromsa lite första milen eller två.

De gick på i ett fint tempo och med väldigt jämnt tryck i linorna. Roc hade inga problem alls att hänga med även om han har tränats i ett helt annat spann under hösten. Galen har svårt för de högre farterna men är duktig på att hålla tempot utan att ta i alltför mycket. Vi hade tidigt ett par omkörningar som gick i stort sett felfritt, mycket värdefulla erfarenheter för hundarna. Det är så skön stämning i medeldistansen, de flesta hundar är väldigt rutinerade och det blir sällan några problem längs med banan. Vi hade heller inga problem att dra ifrån och lämna spann bakom oss, en stor lättnad för mig!

fil-2017-02-10-16-26-49

Pila och Kite, dagens ledarhundar!

Det blev lite mer samkörning längs vägen men snart var vi själva på banan igen. Efter varvningen hamnade vi lite olyckligt på fel spår men jag förstod snart att någonting hade gått galet; korsningen såg inte ut som jag hade sett under föregående varv. Jag stannade och bad Pila att vända om. Tack gode Gud för hennes rutin och lyhördhet! Hon vände som en femöring och efter lite trassel med en nacklina så var vi strax på rätt väg igen.

På slutet av loppet kom vi ut på sprintspåren och hamnade i samkörning med fyrspannen. Hundarna fick nya krafter och jag försökte balansera för att hålla dem i en rimlig hastighet så de inte skulle bränna ut sina krafter varken på att gå för fort eller för tungt. Sista två kilometrarna kunde jag dock se att Aviar hade blivit trött och inte orkade hålla tempot längre. Vi fick ta det lugnt sista biten så hon skulle känna sig bekväm hela vägen in i mål.

16508776_1448942645138835_1417815752856764053_n

Vi körde ungefär sju minuter snabbare än i fjol. Jätteroligt också att se Trond Hansen göra en så fantastisk tid – han skapar ständigt nya målbilder för mig!

Jag drar några lärdomar av det här loppet. Precis som både Jens och Marie säger, så behöver de här hundarna aldrig pressas (Jens äger valparnas mamma och Marie valparnas pappa). De pressar sig själva så det räcker och blir över. Jag är stolt och väldigt nöjd med mig själv att jag har kört genom hela loppet utan att be hundarna om någonting alls. Jag har känt mig glad och tacksam att få åka bakom dessa härliga lurviga och njuta av deras arbete! Deras arbetssätt säger mig att vi är på rätt väg med träningen. De jobbar i det tempo de är upplärda till och de vilar i det tempo som de är grundtränade till. Det jag kan konstatera idag är att den viktiga skillnaden handlar om hur mycket träning de har i kroppen. Det är detta som styr hur länge det klarar av att hålla det högre tempot. En medeldistanshund behöver flera års träning för att kunna jobba både snabbt och länge..

Vi kom i mål och jag kunde konstatera att det var det snabbaste lopp jag någonsin har kört. Jag skulle kunna åka hem idag, så nöjd är jag! Det säger mig att vi är på rätt spår med träningen och att jag har tänkt rätt med min avel. Jag har känt de senaste veckorna att detta är det bästa spann jag har ägt och kört. Nu ser jag det svart på vitt. Det värmer mig att kunna göra en så fin prestation utan att behöva sätta minsta press på hundarna.

Pila201205

Pila, min älskade läromästare!

Nu är det två dagar kvar av SM. Vi kommer troligen att genomföra tävlingen. All erfarenhet är viktig och bra! Men för Aviar är SM slut för den här gången. Hon har femtio mil mindre i benen än resten av gänget så det räcker med en dags tävlande för henne. Ikväll kretsar tankarna kring morgondagens spannuppställning. Jag vill inte ha Kite som ledarhund imorgon. Det är viktigt för henne att få vila huvudet lite och ”bara följa” den här gången. Det blir nog Sauron som får chansen att gå fram. Kanske han har mognat lite i vinter. Han fixade dagens omkörningar ganska fint faktiskt. Pila är såklart given som ledarhund. Vad vore spannet utan henne, vår läromästare..

Tålamod och förtroende rakt in i tävlingsbubblan..

quotefancy-121774-3840x2160

Det är en dag kvar till vi startar SM och jag känner att jag börjar gå in i tävlingsbubblan. Många tankar har kretsat kring hundarna den senaste veckan. Jag visste att det skulle bli en chansning att tävla i år, med bara sju hundar i träning. Men träningen har gått så fint så jag kunde inte låta bli att anmäla.

Vildmarksracet blev ju precis det som det skulle bli. En lärdom, en erfarenhet för de unga hundarna. Mer oväntat var hur det skulle bli en lärdom för mig. Jag pratar ofta om mitt favoritcitat – som också är mina ledord ovan. Men aldrig har det blivit så konkret som på Vildmarksracet. Vi kom sist av alla, ett val som jag gjorde för att Aviar skulle få fullfölja sitt första längre lopp.

dscn5074

Med Gantu och Kit borta från tävlingsspannet så har situationen förstås förändrats dramatiskt inför SM. Först var frågan om jag skulle få ihop ett spann överhuvudtaget. Men med hjälp av några vänner kunde jag få upp Roc som förstärkning till tävlingsspannet. Det var egentligen en självklarhet att fråga om jag fick låna honom. Lille Roc.. Kommer ni ihåg att jag tävlade honom och Kite i Nybro i höstas? Nu ska han gå med som förstärkning i SM-spannet.

14333195_1801023953473692_3095851917090227196_n

Men detta år är ett läroår. Jag måste upprepa detta för mig själv om och om igen. De unga hundarna i spannet är så annorlunda från vad jag är van att ha i selarna. Jag står inför utmaningar som jag aldrig har haft förut. En av utmaningarna, kanske den största av alla, är att ha is i magen. Att låta de växa med uppgiften. I sin egen takt.

Det är inte i år som vi ska vara bäst.

Det är stommen i mitt framtida spann, som vi håller på att bygga nu. Jag och hundarna. De går hårt, tjejerna. De har mycket fart i benen. Men jag får inte låta mig frestas och köra dem för fullt i år. Det är deras första tävlingsår och de har mycket att lära. Springa, ja det kan de förstås. Men en tävling är så mycket mer.

adscn5098

Det finns så mycket att lära..

För mig så är det oerhört viktigt att ha ett flyt i ett lopp. Att hundarna jobbar på ett jämnt och harmoniskt sätt. Men det är inte någonting som kommer gratis. Det krävs rutin, erfarenhet, samspelthet både hos varje enskild hund och hos spannet som helhet. När jag står på startlinjen på fredag, består två tredjedelar av spannet av unga och oerfarna hundar. Nåväl; Sauron är väl inte oerfaren. Men han behöver fortfarande mycket tid att mogna mentalt för sin uppgift som draghund.

Loppet kan bli ett kaos. Eller så faller alla bitar på plats. Hundarna har en jämnhet i grund och botten men jag fokuserar just nu väldigt mycket mentalt på att ha ett tålamod. Allt kan hända där ute på banan, med ett så orutinerat spann. Sist jag körde Sauron som ledarhund hamnade vi i djupsnön. Han ville rulla sig lite.. 😛

dscn5081

Återigen så handlar allt om att kunna dra gränsen. Att kunna vara tävlingsmänniska men ändå alltid sätta hundarnas bästa framför allt. I år är min utmaning att ha ett stort tålamod med ett oerfaret spann. Jag rådfrågade Marie hur jag ska tänka och köra på ett klokt sätt med så många unghundar framför släden. Under samtalet så återkom vi till samma nyckelord om och om igen. Förtroende. Hundarna behöver lita på att de har mitt stöd. De behöver känna att jag tror på dem, att jag vet att de alltid, alltid gör sitt bästa. Förtroende.

Jag har aldrig haft ett så bra spann som jag startar på SM i år. Även om vi har haft bakslag under januari så har träningen slagit väl ut. Jag upplever att hundarna har kapacitet både för fart och uthållighet. Visst så önskar jag att vi hade haft en handfull fler långa pass i bagaget men det är redan noterat som en lärdom till nästa år. Vi kanske får stopp. Trassel. Snörullning. Snappning. Omkörningstrassel. Ledarhundsbyten. Men jag vet att när jag lättar på bromsmattan så känner jag någonting som jag aldrig har känt förut.

Det är värt allt i världen.

Vildmarksracet 2017

Såhär startade vi vårt Vildmarksrace. Sex ivriga hundar gick igång i starten. Men det tog bara någon mil så började Kit gå med slak lina.. Åh hur jag önskar att hundar kunde prata! Min trogna Kit som är en sådan klippa som ledarhund. Men Kit kan inte prata..

Som ni märker har vi svårt att få ett bra flyt framåt i loppet. Jag tycker i allmänhet att det är svårt att få ett jämnt tryck med ett udda antal hundar och särskilt när det är så få hundar kvar i spannet. Med Kit i släden är det nästan omöjligt att styra. Jag får bara slappna av och åka bakom i den takt hundarna själv väljer.

Jag har bytt ledarhund ganska många gånger under loppet. Efter en stund började jag fundera på om bytandet stökade till det onödigt mycket för hundarna? Tanken bär jag med mig under loppet. Jag tar också tillfället i akt att jobba med min mentala inställning under längre lopp.

Vi börjar närma oss checkpoint och hundarna jobbar på i ett jämnt och helt okej tempo. Några andra spann dyker upp i spåret, det känns kul med lite sällskap och hundprat längs vägen. Mina funderingar vandrar kring huruvida vi ska fullfölja loppet eller ej. Aviar har inte samma förutsättningar som de andra hundarna i spannet då hon inte har gått full träning under hösten. Men jag får inte gå vidare med bara fyra hundar i spannet..

adscn5098

Aviar och Kite får öva på att vila på checkpoint.

adscn5101

Handler Emelie har somnat tillsammans med hundarna på checkpointen ❤

Man kan vänta sig att hundarna skulle bli tröttare alltmedan ett sådant här lopp går framåt. Men min upplevelse är den rakt motsatta. Ju längre vi kör, desto mer piggnar vovvarna till. När vi har några enstaka kilometer kvar till mål så galopperar de framåt i ett fint tempo. Det känns så skönt att kunna avsluta loppet och känna att vi klarade det tillsammans!

 

Ett fartigare pass på snö

Nu är det tio dagar kvar till SM som är en av de få tävlingar vi kommer att köra i år – både Polarhundmästerskapen och ISSR har tyvärr blivit inställda. Det har gått några dagar sedan Vildmarksracet (det kommer inlägg om det loppet med!) och hundarna tycks ha återhämtat sig fint. Idag ville jag känna på deras fartkapacitet för att kunna ta beslut både om vilka som kan gå i tävlingsspannet och om hur snabbt jag kan låta dem gå upp i fart utan att de blir slitna. Jag måste erkänna att jag blev väldigt positivt överraskad, särskilt över Pila som stundom kan börja tveka när det börjar gå fort. Det är också en härlig känsla att få se framtiden med Kite och Aviar. Kite gör ett väldigt trevligt jobb som ledarhund och håller med lättsamhet ett högt tempo. Jag behövde verkligen få se och känna lite på den här formen som de visar, de har inte varit sig själva senaste veckorna utan någonting har hållit dem tillbaka. Kanske det ska lossna nu ❤

Vildmarksracet 2017 – tankar före en tävling

img_5714

Kaffe, vila, småprat.. Allt som känns kul är en bra uppladdning!

Nu sitter jag här i bystugan i Nornäs, mitt i myllret som föregår en så pass stor tävling som årets Vildmarksrace. Det är funktionärsmöte i ett av stugans hörn, några mushers sitter och äter i andra änden av stugan, andra bäddar madrasser längs väggarna. Det pratas och diskuteras ivrigt runtomkring mig, på tyska, franska, engelska, italienska och svenska. Stämningen är härlig, en spänd förväntan!

Jag körde ett pass hos kennel Nisstorpets tidigare idag, en kort sväng på hårda och fina spår. Hundarna känns bra, de är pigga och ivriga. Särskilt bra gick Kite, hon fick vara ledarhund och gjorde det med stor iver. Jag känner att jag är sugen på att sätta henne i täten på spannet. Men hon är ung och oerfaren så jag vill inte ge henne större ansvar än jag vet med säkerhet att hon klarar av. Hon kanske får gå fram under morgondagens andra etapp då de allra flesta omkörningar bör vara avklarade.

img_5715

Vid registreringen får alla spannets hundar en bricka på halsbandet. Veterinärerna följer sedan upp dem individuellt i en bok som föraren bär med sig under hela loppet.

Det har varit några utmaningar inför det här loppet. Jag gillar utmaningar för det är alltid lärorikt att ställas inför nya situationer och resonera med de som har varit med förr kring detta. En av utmaningarna är att hundarna har haft en lätt oblans i magen sedan vår förra resa norrut. Det har varit svårt att sätta fingret på det. Sporadiska, kortvariga diarréer som kommer och går. Till slut fick jag rådet att avmaska hundarna. Det finns tydligen flera olika parasiter som kan ge såhär diffusa symtom. Nu är kuren avslutad och alla hundarna är stabila i magen utom Gantu som bitvis har släpat efter litegrann.

Jag har väldigt liten erfarenhet av dåliga magar och har därför tyckt att det var jättesvårt att bedöma huruvida hundarna kan tävla eller ej. Under dagens träningspass gick alla fint, de är pigga och glada. De äter och dricker. Men Aviar, Kit och Gantu är ännu aningen tunna efter de gångna veckorna. Jag har lagt upp utfodringen med flera mål om dagen och alla tre har gått upp i vikt men de är inte i samma toppform som de andra. Mitt beslut landade till slut på att vända mig till veterinärerna på plats på tävlingen för att få svar på huruvida jag kan och bör ha med dem i spannet imorgon. Jag har ingenting att vinna på att starta ett spann som inte är redo för det.

img_5716

Kite blir kontrollerad under sin livs första veterinärbesiktning ❤

Veterinärerna som arbetar på slädhundtävlingarna är oerhört proffsiga. Flera av dem reser runt och arbetar på slädhundtävlingar hela vintrarna – inte bara i Sverige men Norge, Europa och Alaska. De har sett tusentals arbetande slädhundar och har en gedigen erfarenhet speciellt kring detta. Under veterinärkontrollen tittar de på slemhinnor, vätskenivåer, de lyssnar på hjärta och lungor, de gör böjprover på bog, handleder och höfter. De tittar även på hull och allmäntillstånd. Veterinären gick igenom alla mina hundar. Jag frågade specifikt om råd just kring magarna. Han beskrev för mig hur han tyckte jag skulle lägga upp utfodring och vattning fram till – och under – loppet. Han sade också att jag kan vara lugn för mina hundars hälsa. Det kändes skönt att höra och jag kände hur jag kunde slappna av och börja tänka på förberedelserna inför loppet.

img_5726

Turbo hjälper till att förbereda morgondagens snacks; de bitarna av mat som hundarna kommer att få under loppet för att fylla på sin energi.

Det faller sig naturligt att mycket fokus ligger på hundarnas mående under en draghundtävling. Den andra stora utmaningen ligger fortfarande framför oss alla som ska stå där på startlinjen imorgon. Det regnade igår och nu är det kallt igen – vilket betyder att spåren som vi ska köra på är väldigt hårda. Som ni säkert kan lista ut så uppmuntrar detta till att köra i höga hastigheter. Det är tävling och det är såklart den som kör snabbast som vinner. Men den stora snackisen ikväll handlar om att bromsa. De allra flesta verkar planera att hålla nere farten ganska ordentligt, allt för att undvika att hundarna blir ömma i lederna på det hårda underlaget. Det låter klokt och är en ny erfarenhet för mig. För bra spår. Precis som de flesta andra, kommer jag att stå på bromsen imorgon. Jag vill ha glada och pigga hundar med mig vidare även efter den här helgen.

Såhär kretsar mina tankar, kvällen innan loppet. Förutom fokus på mat, vatten och vila för oss allihopa i spannet. Nu ska jag lägga mig ner och blunda en liten stund. Slappna av och njuta av det härliga myllret av hundförare och entusiaster. Pirret i magen.

Förresten, jag såg en stjärna falla ikväll. Det brukar föra någonting gott med sig. Det bästa jag kan önska är att vi genomför loppet tillsammans, på gott humör och skadefria. Att Kite och Aviar får goda erfarenheter och att jag tar rätt beslut – om jag behöver det och när jag behöver det.

Ps. Du kan följa vårt lopp via gps-tracking! Följ den här länken och leta efter startnummer 45! Vi kommer att starta någon gång efter 10.30 imorgon förmiddag.

Tävlingsspannet 2017

dsc_2995

Galen värmer upp med pusskalas inför tävlingarna!

Nu börjar det verkligen att dra ihop sig inför årets tävlingar. På lördag går startskottet för vår säsong då vi startar Vildmarksracet i Nornäs, Dalarna. Vägen fram till idag har varit ett äventyr med många nya tankar och idéer, spontana resor och långa samtal. Någonting som har varit påtagligt den här säsongen jämfört med andra, är att vi har haft en otrolig jämnhet i träningen. Det har inte förekommit några ofrivilliga uppehåll eller oturligheter. Eller så ger det nya upplägget utrymme för att hantera dessa situationer som alltid uppstår under en säsong – trasig atv, isgator, sjukdom, skador och så vidare.

Alla hundarna har haft sin egen väg den här säsongen. Men idag står jag med ett spann som är väldigt jämnt. Det kommer att bli en utmaning att välja bort en hund i sexspannklasserna.. Alla spannets hundar har sina styrkor och sina svagheter. Det här är nytt för mig. Det har alltid tidigare varit givet för mig vilka hundar som ska gå på tävlingarna – och vilka positioner de ska ha. Nu är ingenting givet. Kanske jag blundar och drar lotter när jag ska placera spannet på tävlingsdagens morgon.. Men här är de, hundarna. Mina lurviga kompisar, mina glädjespridare i vardagen, mina hjältar. Årets tävlingsspann.

sauron

Jiepeer’s Sauron, fyra år

Sauron är spannets intensiva unga duracellkanin. Han bara går och går och går. Men det är inte bara benen som går. Även hjärnan snurrar i hög takt. Så även om Sauron är en fin farthållare i spannet, är han också den som plötsligt kan få för sig att göra någonting helt annat. Typ kasta sig ut i en snödriva. Eller hälsa på en omkörande hund. Eller rulla sig. I farten. Samtidigt som han bajsar. Att köra Sauron är som att gå på tivoli. Man vet aldrig riktigt när det kommer att gå i full fart framåt eller när det bara ska snurra runt..

kit

Lazy Lupus Kit Walker, sex år

Kit är en av spannets gamla trotjänare. Han har den tuffaste dragskalle jag haft i en sele.. På gott och ont. Han går alltid framåt och han gör alltid sitt bästa och lite till. Men det gör också att han inte alltid disponerar sina krafter på ett bra sätt. Han kan bli för trött, helt enkelt. Kit är kommandosäker men har på äldre dagar blivit alltmer enveten. Han har sin egen bestämda vilja och är inte helt lätt att diskutera med när man själv inte vill samma sak. Men när allt kommer omkring är Kit en väldigt rutinerad hund som är trygg att ha i täten av spannet. Han är också en sådan hund som alltid vill springa fort och som får de andra hundarna att göra sitt allra bästa. Att köra Kit är som att sitta på en fullblodshäst, full av energi och kraft.

aviar

Yabasta Accelerating Aviar by Yzma, två år

Aviar är den mest oerfarna hunden i spannet och det här blir hennes första dragtävlingar. Aviar är en ivrig tjej som gärna vill göra rätt för sig och nu har börjat hitta sitt sätt att arbeta i selen. Hon är, precis som Kit, en hund som vill väldigt mycket. Sådana hundar måste köras klokt och det är möjligt att jag låter Aviar avstå någon tävling bara för att hon ska få extra återhämtning. Aviar är väldigt plikttrogen men behöver få mer erfarenhet innan hon kan gå som ledarhund. Hon är en ganska känslig individ som behöver tid och många positiva erfarenheter. Att köra Aviar ger en föraning om att lite is i magen kommer leda till någonting riktigt bra i framtiden.

pila

Nävertassen Pila Yla, sju år

Pila är spannets mest rutinerade hund. Hon är nu inne på sitt fjärde år som tävlingshund tillsammans med mig. Pila är stabil, vältränad och uthållig. Hon är pålitlig och klarar alla situationer som kan uppstå på en tävlingsbana. Men Pila är inte längre den som driver på tempot ordentligt. Hon är bekväm i en lugn galopp och får inte riktigt med sig de andra i tempoökningar. Att köra Pila är tryggt och man vet att man alltid kommer fram – men det blir inte de bästa tiderna längre.

galen

Indian Tribe Husky’s Galena, fem år

Galen är spannets mest svårbeskrivna hund. Hon är egentligen alldeles för smart för att jobba som draghund. På träning sträcker Galen sällan lina och hon fokuserar på allt möjligt annat än att jobba. Till exempel fånga ekorrar eller snappa snö. Under träningsperioderna bestämmer jag mig alltid för att Galen är den som kommer att få avstå tävlingarna. Men ändå.. När situationer uppstår och det verkligen, verkligen gäller – då är det Galen som får ansvaret att gå som ledarhund. Även om jag skulle säga att hon är spannets sämsta draghund så körde jag henne i fjol som ledarhund på varenda tävling. Att köra Galen är som ett lotteri där man alltid vinner just precis när man behöver det som mest.

kite

Yabasta Accelerating Kite by Yzma, två år

Kite är spannets andra nybörjare. Trots det så är hon spannets mest vältränade hund. Hennes arbetsvilja har gett henne en fin start på sitt liv som draghund. Kite har gått som ledarhund en hel del på träning men kan behöva få lite erfarenhet innan hon får gå fram på de mer komplicerade tävlingarna (mycket omkörningar, varvningar och så vidare). Hon har också börjat att visa alltmer lyhördhet och störningstålighet. Att köra Kite känns tryggt och tempofyllt!

gantu

Husky Heroes Gantu, tre år

Gantu är spannets muskler. Han är väldigt lätt byggd men växlar ut mycket kraft när han lägger sig i selen. Gantu är snäppet större än de andra och har tidigare jobbat mycket jämte Folke. Under den här säsongen har Gantu mognat mycket som ledarhund. Han har visat sig styrbar även i svårare situationer. Men Gantu är ännu ung och har ännu inte kropp och huvud att hålla ett högt tempo under lång tid. Att köra Gantu är en härlig känsla av precision men går inte alltid i full fart.

Nu får de sista träningspassen utvisa hur spannuppställningen blir på lördag. Troligen så kommer jag att rotera mycket bland hundarna, både under och mellan tävlingarna. Den enda givna platsen är Aviar som kommer att gå i wheel för att få tryggast möjliga upplevelser. Resten får dagsformen avgöra – eller kanske lotteriet.. Vem hade du satt fram?

Folke redo för operation (och gör ett enkelt syntest)

Nu har jag lämnat Folke till personalen på djursjukhuset.. Det är dags att ta bort hans öga. Det känns sorgligt och vemodigt, men samtidigt på något sätt som en lättnad. Jag visste att den här dagen skulle komma och jag är glad att jag ändå har haft några månader på mig för att förbereda mig på detta.

Medan jag sitter här och väntar så ska jag passa på att berätta lite för er om vad som har hänt. En morgon i somras skulle jag ge hundarna frukost som vanligt. När det var Folkes tur att få sin mat så såg jag direkt att någonting var fel med ögat. Han var svullen och knep med ögat. Det är inte ovanligt att ögon kan rinna lite, ibland till och med vara irriterade så att där är lite gult var. Men så fort en hund kniper med ögat, då är det ett akut läge. Det är ett dåligt tecken, helt enkelt.

Jag gick direkt in i beredskapsläge. När jag lyfte försiktigt på ögonlocket såg jag att Folkes pupill var kraftigt förstorad och ögonvitan var väldigt röd och irriterad. Alla dessa tre tecken tillsammans – röd ögonvita, förstorad pupill och knipande öga – talar för att Folke hade drabbats av glaukom. Nu handlade det om minuter om ögat skulle kunna räddas.. Vi åkte omedelbart till en specialist i Örebro och han fick snabb hjälp. Synen på ögat gick att räddas, iallafall för stunden.

Glaukom kan bero på en mängd olika saker som har en gemensam nämnare; ögat fylls upp av vätska och ett högt tryck uppstår, ett tryck som snabbt förstör flera olika funktioner i ögat. Folke är min tredje hund som drabbas av glaukom. För att ni ska få en lite bredare bild så ska jag beskriva alla dessa tre:

Diva
Diva var min första hund som fick glaukom. Hon är ju idag blind, som ni säkert vet. Diva har en autoimmun sjukdom som gör att kroppen förstör ögat när en ögoninflammation uppstår. Sjukdomen gjorde att ögat snabbt fylldes upp med vätska och kort därefter, väldigt förenklat, så lossnade näthinnan. Näthinnan är den delen av ögat där bilden landar och förmedlas vidare till hjärnan. När näthinnan har lossnat så kan hunden inte längre se.

Tvilling
Tvilling fick, precis som Diva, ett förhöjt tryck i ögat genom en autoimmun reaktion vid ögoninflammation. Jag såg symtomen otroligt snabbt och kunde omedelbart åka till en ögonspecialist. Tvilling fick medicinering och vi lyckades rädda nästan hela näthinnan. Bara en pytteliten del av näthinnan hann lossna. Tvilling har sedan fått behålla sin syn med hjälp av medicinering som håller ögat i schack.

Diva och Tvillings glaukom kallas för ”sekundärt glaukom” då det har kommit till följd av en annan sjukdom.

Folke
Folke har, till skillnad från Diva och Tvilling, inte en autoimmun sjukdom. Han har istället en missbildning i ögat. Förenklat så kan man säga att hans ”avlopp” i vätskans naturliga kretslopp genom ögat, är lite trångt. Det som hände i somras var att avloppet fick stopp. Vätskan kunde inte längre flöda ut ur ögat och således fylldes ögat med mer och mer vätska. Detta ledde till en tryckökning och det var detta som jag fick se den där sommarmorgonen vid matning.

Folkes sjukdom kallas för ”primärt glaukom” och är samma sjukdom som hos människor kallas för grön starr.

dscn5038

Sista bilden på Folke med båda sina ögon, från vår fjälltur i Sälen i helgen. Som ni ser så fungerar hans ena öga inte som det ska.

Folke har fått mediciner sedan sommaren, mediciner som håller trycket nere i ögat. Men den där sommardagen då trycket gick upp hann ändå sätta sina spår. Veterinären säger att ett hundöga är oerhört känsligt och det krävs väldigt lite för att det ska börja ta skada. Efter den där sommardagen har Folkes näthinna sakta men säkert börjat att dö. När vi var på vår rutinkontroll för någon vecka sedan, kunde veterinären se att nästan alla blodkärl i näthinnan hade försvunnit. Förenklat kan man alltså säga att näthinnan hade dött. Folke kunde på sin höjd se skillnad mellan ljus och mörker. Med några enkla test förstod även jag att han hade förlorat synen på sitt öga. Ett av dessa enkla test visar jag på filmen; hur det ser ut på ett blint öga och på ett fungerande öga.

Men även om Folke har blivit blind på sitt öga, så fortsätter avloppet att få stopp. Därför är det bäst för Folke att ta bort ögat helt. Det är därför vi är hos veterinären idag! Och nu är snart operationen klar. Veterinären kom precis ut och berättade att hon hade undersökt Folkes andra ögat och att ”avloppet” såg ganska normalt ut där. Den här undersökningen kallas för goneoskopi och är någonting som går att be om vid en vanlig ögonlysning. Vi hoppas att detta positiva besked ska innebära att det dröjer länge innan han får glaukom i sitt friska öga – eller att han kanske i bästa fall får leva resten av sitt liv utan problem. Nu ska han iallafall först och främst få vila och bli ordentligt ompysslad till han har läkt helt från operationen.