Det tar tid att slipa en diamant..

Nitro fyller nu tre år..

Att utvecklas tillsammans med en hund handlar i mångt och mycket om timing. Det kanske är lätt att tro att utveckling är en konstant uppåtgående kurva som till slut når den ultimata toppen. För mig är det inte så. När jag ser på mina hundars utveckling, liknar det mer en bukett med mängder av blommor. En del blommor i buketten dröjer som knoppar medan andra med tiden blir fullt utslagna.

Nitro kom till mig i början av året. Hon hade då inte haft något riktigt hem på ett tag, av olika skäl så var det ingen som kunde ha henne för stunden. Jag blev nyfiken på den här tjejan för hon är nära släkt med flera hundar som jag har varit intresserad av på senaste. Det gick också rykten att hon var sjukt jobbig, vilket onekligen är en sådan grej som jag går igång på.. Det finns många saker som går att utveckla, stärka, uppmuntra – men naturlig energi är inte en sådan.

Energi är en ovärderlig sak som inte går att träna fram.

Mycket riktigt så visade sig Nitro vara en tjej med osedvanligt mycket energi. En hund i ständig rörelse och med ett enormt behov av fysisk aktivitet. Många skulle kalla henne stressad – och stressad skulle hon säkert kunna vara om hon inte fick utlopp för den ovärderliga energin som hon har i kroppen. I min värld så är hon en hund med massor av potential. Men en hund som behöver tid.

Det är så många saker som ska stämma innan en bukett är färdigbunden. Saker som inte går att forcera. Det är kanske lättare att se när man följer många hundar parallellt. På något sätt så finns det ett större utrymme för tålamod då. Det gör ingenting om en hund står stilla i sin utveckling under en period. Det finns alltid någon annan som rusar framåt för stunden. Om det är någonting som jag har lärt mig senaste åren, så är det att utveckling tar tid. Vi pratar inte om dagar, veckor eller månader. Ibland kan det ta år, innan poletten faller ner och en hund blir sitt allra bästa jag.

Är du redo att vänta?

Nitro har fått jobba i olika positioner och med olika selar för att hitta sitt arbetssätt..

Jag tänker att det är den här utvecklingen som är den verkliga resan. Visst har vi gjort några bra resultat och ibland haft förmånen att nå våra mål, men där och då har jag insett att det är inte det slutgiltiga resultatet som är det stora i livet, utan resan dit. Vardagen, i vilken vi spenderar vår tid tillsammans med våra pälsklingar. Och det är vardagen jag ska berätta om nu.

När jag fick börja lära känna Nitro, kände jag omedelbart att hon är en hund som verkligen, verkligen vill göra sitt bästa. Det var så tydligt i hennes kroppsspråk och hennes sätt till vardags. En husky med ovanligt stor vilja att vara till lags. En stor del av sin intensiva energi, lade hon på att försöka be om ursäkt. Precis som en valp, ville hon så gärna att alla skulle vara snäll med henne. Och vi har varit snäll med henne. Jag har ägnat mycket tid åt att bygga en trygg relation mellan mig och Nitro – och även mellan henne och de andra hundarna. Så småningom har det börjat ge resultat. Nitro sträcker på sig, beter sig mer värdigt, kan sätta gränser gentemot de andra hundarna utan att be om ursäkt. Hon har blivit tryggare i sig själv..

Nitro hade grundtränats i drag innan hon kom till oss. Ganska snabbt såg jag att hon inte hade hittat riktigt rätt sätt att arbeta i selen. Jag tror det är vanligt med intensiva hundar. Att de jobbar med sådan iver och entusiasm att de inte lyssnar på sin kropp. Nitro hade hittat sitt sätt att dra; att ligga med kroppsvikten snett i selen. Det här är jättevanligt och hade säkert kunnat funka ett år, eller två, eller tre. Men med en hund som drar så intensivt så kommer en felaktig belastning att få konsekvenser förr eller senare. Kroppen musklas ojämnt, leder belastas olika.

När jag hade fått en bild av Nitros arbetssätt bestämde jag mig för att ägna sommaren åt att träna hennes kroppskontroll. En hund tänker inte själv över sina rörelser utan de vänjer sig vid olika mönster och vidhåller det sedan resten av livet – om ingen hjälper dem på vägen. Jag lät Nitro gå mycket på skrittbandet. Där finns ingenting att luta sig mot, ingenting som kan ge stöd. Kroppen måste bära sig själv och hunden måste använda alla benen. Skritten är också en övning i koordination. Alla muskler måste aktiveras lika mycket.

Under skritten så har Nitro förändrats. Det är sådan här förändring som är så fantastisk att se. Jag vet inte om det är unikt för draghundar, men de har en enorm förmåga att tillgodogöra sig sina nya kunskaper och föra över dem till resten av livet. Det tog inte många skrittpass förrän Nitro började använda sin kropp på ett mer allsidigt sätt även i vardagen. När detta händer så sker det en snabb och dramatisk förändring. Nitro gick upp flera kilo i vikt, i muskler och hull. Kroppen började bli harmonisk..

Nu har vi kommit en bit i dragträningen den här säsongen. Jag ser fortfarande hur Nitro söker rätt arbetssätt i selen. Hon växlar mellan gångarter, växlar mellan belastning och börjar kontrollera sin intensitet. Hon kan lägga vikten lite snett i selen – men omväxlande vänster och höger, vilket i praktiken innebär att hon får en jämn belastning på kroppen. Avvikelser i rörelsemönster är inte ovanligt på hundar, tvärtom så har ALLA hundar sina brister som de måste kompensera för på olika sätt. Mitt mål är alltid att deras kompensation ska göras på ett harmoniskt sätt, som stärker istället för stjälper kroppen.

Steg för steg har Nitro mognat..

Steg för steg så har Nitro mognat. Varje liten framgång har uppmuntrats och förstärkts. Men det finns ett område där hon har stått still. Hon har inte varit mogen för att gå som ledarhund. Det var väldigt tydligt när jag testade vid ett tillfälle. Hon uppfattade inte kommandon, alltså kopplade inte ihop min röst med att hon skulle utföra någonting. Sen fick hon plötsligt för sig att hon skulle svänga vänster vid varje väg. Det kanske låter knasigt men det här är ingenting ovanligt när en hund börjar upptäcka vad det innebär att vara ledarhund i ett spann. För Nitro blev det dock en så mental låsning att jag inte körde henne fram mer. Istället har hon fått gå på varierande platser i spannet och jag har lagt fokus på att hon skulle få utveckla sin fysik och lära sig arbeta med kroppen på rätt sätt.

Men av någon anledning så bestämde jag mig nu för att prova igen. Det är länge, säkert ett halvår, sedan hon fick prova gå fram senast. Men någonting sade mig att hon kunde vara mogen för det nu.. Hon har inte fått någon särskild träning, mer än att ha gått med i spannet ett ganska stort antal pass. Nu blev det dags för hennes tur.

Med Galen som stöd, tog Nitro många stora steg..

Från början skulle Nitro prompt springa nere i diket och hela spannet fick studsa runt över stockar och stenar. Ett par gånger skulle hon svänga vänster rakt ut på stigar i skogen. Men jag lät henne hållas. För att en hund ska kunna utvecklas på bästa sätt, krävs tålamod, fysisk tålighet och TILLIT. Jag visste innerst inne att Nitro kunde. Att det bara var en fråga om hennes eget självförtroende.

En hund med hög känslighet upplever alla dina känslor. Detta är någonting som vi måste bära med oss och vara medvetna om. Om inte DU tror på din hund, så kommer den inte heller själv att göra det. Ibland så kanske hunden är redo att ta ett steg i utvecklingen – men du själv inte är det. Då är det du som är hindret för hundens utveckling. Därför är det så oerhört viktigt att bygga den ömsesidiga tilliten. Kanske detta är en av de mest fascinerande och underbara sakerna med att ha hund. En av drivkrafterna för mig att leva tillsammans med dessa ganska vilda varelser.

Vi var ute i två och en halv timme och när vi rullade sista kilometrarna hem så trillade tårarna. För efter några dikeskörningar och en tur ut på en äng, började Nitro förändras. Hon gick upp på vägen. Hon riktade öronen bakåt. Jag kände ett sådant där band som bara kan finnas mellan två individer i harmoni. Plötsligt satt kommandona. Först tog hon dem med stöd av Galen. Men det dröjde inte länge förrän hon själv tog initiativet i svängarna.

Med all sin energi, kändes det som att sitta på en het häst. Nitro ville trycka på, ville öka farten. Jag lät henne. Stundom kände jag en tveksamhet i henne. Genast lät jag farten gå ner. Jag har alltid sett potential i Nitro och varje pass har jag tänkt ”åh om jag kunde ha den energin i en ledarhund..”. Men Nitro har inte varit redo. Och hon är fortfarande inte redo, inte för sin fulla arbetsuppgift. Hon har kapacitet att gå fort och hon har energi att gå långt. Men hon har fortfarande inte det fulla självförtroendet, tilliten till att hon kan leda och motivera hela spannet. Jag ser att hon kan! Och nu är det mitt jobb att handleda henne så hon också själv kan se det.

Nitro fick styra helt själv. Jag och de andra hundarna var följsamma, som ett stöd och som följeslagare till denna lilla krigare på hennes väg. Och hon växte. Vi hade lämnat gården med en liten försiktig ledarhund och kom hem med en vuxen ledartik i fronten. Hon hade tagit så många steg under den här turen, att det var som att komma hem med en helt ny hund. Som att hon hade blivit tio centimeter högre. Att hon för en gångs skull inte bad om ursäkt, utan förstod vilken enorm kraft hon är i sin personlighet och i sin kropp. Lilla Nitro hade blivit stor.

Lilla Nitro har blivit stor!

Det smakprovet kommer jag leva länge på. För nu får Nitro gå på sina vanliga platser i spannet igen. Hon ska få tid på sig att landa, att smälta sin nyvunna erfarenhet. Tid att bara vara, att fortsätta hitta det bästa sättet att disponera sin kraft. Fortsätta sin fysiska utveckling och låta huvudet vila en stund. Jag har alltid haft känslan att hon skulle bli en sån där once-in-a-lifetime hund. Nu har hon visat mig att hon är på väg ditåt. Och jag kan vänta. Jag kan vänta hur länge som helst på att hon ska växa och mogna in i sin roll. För jag är helt övertygad att om två, tre, fyra år så kommer hon vara en av de bästa hundar jag någonsin haft. Till det, har jag full tillit.

Grattis Nitro, på din treårsdag!

Annonser

Tio tips mot prestationsångest

Öka distansen när solen skiner?

1. Ha en plan
Tävling och resultat är viktigt för många. Men vad är viktigast för dig? Det är både modigt och kul att ha en egen plan. Det kan handla om att planera träningsdagar eller säsongsupplägg men en plan kan också ha flera dimensioner så som att ”vila när jag är trött”, ”öka distansen när solen skiner” eller att planera särskilda dagar för enbart gos och lek, för återhämtning, för egoboostar, för motiverande filmer/böcker och så vidare. Fördelen med att ha en plan, är att vi kan använda den som mentalt stöd när vi ser konkurrenterna träna och tävla och plötsligt känner pressen tränga sig på. Tankarna lättar när vi säger till oss själva; ”Vi tränar ju också, men just idag har vi vila för det är en del av vår plan.”

2. Fira de små framstegen
Du kan äta en hel elefant – om du bara delar upp den i tillräckligt små bitar! Det är en konst att kunna se och värdesätta de små framstegen varje dag. En konst som är värd att öva på! Många gånger kan det kännas som att vi står stilla i utvecklingen. Men gör vi verkligen det? När målet är stort och ligger långt borta – kanske många år fram i tiden om vi har stora ambitioner – så kan det lätt kännas som att utvecklingen går långsamt. Men det gör ingenting att den går långsamt, så länge den går framåt! Vi står aldrig helt stilla, men ibland glömmer vi att se de små framstegen i vardagen. Fira och njut av de små stegen så ofta du bara kan! Det är de som till slut en dag tar dig till det stora målet!

3. Bli expert på motgång
Prestationsångesten har en tendens att komma i perioder av motgångar. Hur kan det gå så bra för alla andra? Sanningen är givetvis att alla upplever perioder av framgång och perioder av motgång. Jag läste en gång att ”Det är inte hur du segrar som gör dig till en vinnare – det är hur du hanterar motgångarna!”. Tänk att varje motgång du möter, är en ypperlig möjlighet för dig att öva på detta!

Den som följer alla andra, kommer aldrig att hamna först..

4. Våga vara ett fan
Det finns ingen som alltid lyckas. Att se konkurrenterna nå framgång kan vara väldigt nedbrytande för en tävlingsmänniska. Därför kan det vara bra att våga vara ett fan ibland. Finns det någon av konkurrenterna eller någon inom sporten som du faktiskt gillar? Som du kan följa genom säsongen, stötta, heja på? Det är en härlig gardering mot prestationsångesten. Det är såklart frustrerande att behöva ställa in träningspass, att inte orka eller ha lust ibland eller att få den där bottenplaceringen på tävlingen. Men just de gångerna kanske ”idolen” har lyckats och du kan njuta av glädjen att konkurrenterna fick se sig slagna ändå – av din favoritförare.

5. Stora hemliga mål
Det är lätt att halka in i omvärldens trender och förväntningar. Medaljer, meriteringar, sådant som kan värderas högt bland tävlingsmänniskor. Men vad är egentligen DINA stora drömmar? Att ta makten över sin egen framtid och ge sig friheten att sätta sina helt egna mål – helt oberoende av vad andra ska tycka, det kan ge en enorm boost på självförtroendet. Att bära på sina drömmar och hemliga mål, kan ge ett fint perspektiv och förminska de små vardagliga motgångarna som dyker upp längs vägen.

6. Våga fråga
Elitförare är också människor! Om du innerst inne vill nå framgång, våga prata med de som faktiskt är framgångsrika. Hur mycket tränar de? Vad kan de ge för tips till dig där du är just nu? Hur hanterar de prestationsångest? Hur lätt är det egentligen att nå toppen? Våga ta de här samtalen! Det är otroligt berikande och ger ofta många nya perspektiv och inspiration.

Fråga dig med handen på hjärtat; vad älskar du mest att göra?

7. Hitta nuet
När våra tankar och drömmar kretsar mycket kring framtiden, kan vi ibland tappa fotfästet litegrann. Här kan vi verkligen lära oss av våra livsnjutare, våra lurviga vänner. Att vara nära en hund, känna dens päls, andetagen. Doften. Närheten. Kärleken. Det kan ge ett andrum att ibland hitta tillbaka till det mest basala; tacksamheten över att vi får dela vardagen med våra lurviga. För när allt kommer omkring så är det ju den här vardagen som är livet. Inte att hela tiden längta någon annanstans, till andra mål.

8. Egoboosten
Plocka fram minnen med guldkant och njut igen. Beröm dig själv och hundarna för de framgångar du minns! Kanske just den där gången när du slog elitföraren, kanske när ni gjorde ett helt felfritt lopp, ögonblicket när en ung hund tog sina första riktigt stora steg som ledarhund. Du har säkert firat dina framgångar redan – men de tål alltid att firas igen!

Ta dig tid att glömma omvärlden och ”bara vara” tillsammans med hundarna!

9. Våga följa ditt hjärta
Det finns ingen annan som ska leva ditt och din hunds liv. Fråga dig, med handen på hjärtat, vad älskar ni mest att göra? Om prispallar, titlar och tävlingar inte fanns – hur skulle er vardag se ut då? När allt kommer omkring, är tävling en så otroligt liten del av våra liv med hund. Det är ju inte konstigt att vi tappar fotfästet och stabiliteten lite om vi ägnar hela vår vardag åt tävlingstankarna. Ibland kan det vara skönt (och viktigt) att stänga av omvärlden och vända sig till sig själv och hundarna för att hitta tillbaka till den allra innersta drivkraften i livet.

10. Ha tålamod
Trägen vinner. Det är inte bara ett talessätt utan stämmer verkligen. ”Hard work beats talent” är ett av mina favoritcitat! Tro på vad du gör, utvärdera och utvecklas vidare. Använd dina bollplank, tro på dig själv och tro på dina hundar! Det tar tid att bli riktigt duktig på någonting. Men det lyckliga är att tiden går oavsett vad du gör – så det är lika bra att ha roligt på vägen!

Farväl, min ängel..

Kinoo 2002.10.14 – 2017.10.03

Min ängel 
Går du med mig än, fast jag inte längre dig ser. 
Är du kvar här på jorden, så som du är kvar i mitt hjärta. 
Vart du än är min vän, vart än vägen dig för. 
Lova att vänta där, tills jag möter dig. 
Sväva fritt, min vän, du är fri nu. 
Och tills vi åter möts, farväl min ängel.

~ ❤ ~

Rasspecial för siberian husky 2017

Aviar gosar i väntan på sin tur.. Foto: Marita Åhl

Det är länge sedan vi var på en rasspecial så nu var det äntligen dags. Klubben hade arrangerat en mycket välordnad och trevlig dag inte alltför långt hemifrån oss. Med hundra siberians anmälda var det nog årets största utställning för rasen. Jätteroligt! För ovanlighetens skull fick sex hundar följa med hemifrån. Vanligtvis är det för krångligt för att ställa ut flera hundar på samma utställning. Men en gång om året kan det ju vara värt att springa lite extra! Såhär gick det för oss:

Nitro Foto: Catti Lundberg

”En feminin tik av utmärkt helhet. Feminint huvud. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Något framskjuten skuldra. Välvinklad bak. Bra bröstkorg. Fina ben och tassar. Rör sig med ett härligt driv från sidan. Utmärkt pälskvalitet.”

Nitro fick bedömningen ”excellent” av domare Annika Uppström.

Lazy Lupus Flying Energy of Hunter, ”Danny” Foto: Marita Åhl

”2 år. Rastypiskt huvud och uttryck. Bra kroppsproportioner. Bra vinklar fram och bak men något stel mellanhand. Ganska bra rörelser. Bra pälskvalitet. Kunde varit mer frimodig i ringen.”

Danny fick bedömningen ”excellent” av domare Karsten Grönås.

Yabasta Accelerating Archon by Yzma, ”Wings” Foto: Catti Lundberg

”Feminin tik av trevlig modell. Feminint välskuret huvud. Välplacerade öron. Korrekt bett. Saknar P1 vänster överkäke, P2 höger överkäke. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Bra bröstkorg. Något rak överarm. Utmärkta vinklar bak. Utmärkta ben och tassar. Rör sig med ett bra driv. Sommarpäls men bra kvalitet.”

Wings fick bedömningen ”excellent” av domare Annika Uppström.

Yabasta Accelerating Aviar by Yzma Foto: Marita Åhl

”En feminin tik av utmärkt helhet. Något stora och brett ansatta öron. Välskuret huvud. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Bra förbröst och bröstkorg. Utmärkta vinklar runt om. Utmärkt benstomme. Rör sig lätt och effektivt med bra driv. Utmärkt päls.”

Aviar fick bedömningen ”excellent” och blev placerad tvåa i öppenklassen med CK av domare Annika Uppström. Extra roligt var att öppenklassen idag bestod av hela sexton tikar!

Yabasta Accelerating Kite by Yzma Foto: Marita Åhl

”Feminin tik av utmärkt helhet. Välskuret huvud. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Utmärkta vinklar. Fina ben och tassar. Rör sig effektivt och balanserat. Utmärkt pälskvalitet.”

Kite fick bedömningen ”excellent” och blev placerad trea i bruksklassen med CK av domare Annika Uppström.

Team Israelsson Seppalas Dolly Foto: Marita Åhl

”Juniortik av mycket trevlig modell. Feminint huvud. Något lågt ansatta öron. Utmärkt hals. Bra rygg, kors och svans. Goda vinklar. Bra ben och tassar. Rör sig effektivt och balanserat. Päls i kraftig fällning. Trevligt temperament.”

Dolly fick bedömningen ”excellent”, blev placerad som bästa juniortik med CK av Annika Uppström och fick sedan rosett för dagens bästa junior totalt.

Avelsgruppen med pappa Yarak. Hundarna i ordning: Aviar, Kite, Yarak, Wings och lillasyster Nellie. Foto: Marita Åhl

Avslutningsvis ställde vi ut tjejerna tillsammans med sin pappa Yarak och halvsyster Nellie. Det var extra roligt att få bedömning på helheten för alla hundarna tillsammans. Såhär sade domare Annika Uppström:

”En grupp bestående av två kombinationer där hanen har väl nedärvt sitt goda rörelseschema, bra pälsar, bra benstommar, trevliga temperament. Lycka till i framtiden.”

Det blev en lång dag med full fart och många möten med avlägsna vänner. Hundarna skötte sig utmärkt och vi kunde avsluta dagen både trötta och mycket nöjda. Vi fick med oss några rosetter hem, men även ett jättefint diplom för att vovvarna vann vinterns siberian husky-cup i sin klass. Nu räknades bara SM i år, då de andra tävlingarna blivit inställda. Men diplomet är jättefint och ska såklart upp på väggen hemma!

Ett stort tack till rasklubbens styrelse som gör det möjligt för oss att få mäta oss mot varandra på fler sätt än bara rena tävlingsplaceringar! Meritering, specialutställningar, cuper och annat hade inte varit möjligt utan en mängd människor som ideellt arrangerar detta bara för att vi ska kunna fortsätta att mäta våra siberian huskies mot varandra. Tack! Ett tack också till Erik och Nicole, Catti och Niklas som sprang runt och värmde upp och ställde ut så vi skulle hinna med alla hundarna ❤

Berikning för Turbohjärnor

Turbo har ett ovanligt stort föremålsintresse för en siberian husky.

Jag har aldrig haft en husky som Turbo. Han är så lugn och filosofisk, men samtidigt oerhört pysslig. Tänk Ernst Kirchsteiger. Varje morgon har han hittat på någonting nytt i hundgården. Han flyttar på saker, gräver upp, gräver ner. Han samlar på saker, leker, undersöker. Ibland när jag tjuvkikar, ser jag honom kasta leksaker åt sig själv. Hämta dem. Kasta dem. Fånga dem. Han är som en katt som leker med en fjäril.

En leksak hänger lite otillgängligt under liggbordet..

Turbos kreativitet gör att han har ett behov av stimulans på en helt annan nivå än jag är van. De andra hundarna sover en stor del av dagen, särskilt under arbetsperioden. De har någon leksak och naturmaterial som berikning i sina hundgårdar men det är sällan någonting de använder. När de är i hundgården så vilar de. Men Turbo.. Jag ser så mycket potential i hans iver att upptäcka världen omkring sig. Han tycker om att jobba med munnen, med läpparna. När vi gosar vill han allra helst pilla på mina örhängen, försiktigt ta öronsnibbarna i munnen och känna lite. Turbo tänker och har en öppenhet som jag tror kan göra honom till en riktigt duktig ledarhund.

Bitspiralen har annorlunda yta och känns säkert extra rolig att tugga på.

I helgen ägnade vi en heldag åt att låta kreativiteten flöda. Målet var att Turbo ska ha många olika saker att pyssla med, när han känner att andan faller in. Det är några saker som är viktigt med berikning. Det ska inte vara någonting som hunden kan skada sig på såklart. Det ska helst inte vara saker som kan skapa konkurrens, även om jag har valt att ha Turbo tillsammans med Kite som inte är så intresserad av prylar i allmänhet. Det ska gärna vara saker som rör på sig, kanske lite svåra att komma åt. Saker som han kan undersöka med munnen såklart. Saker som är tåliga, som inte kan gå sönder och hamna i magen. Med den utgångspunkten satte vi igång.

Ett delvis nedgrävt däck ger Turbo lite extra att tänka på när han rör sig i sin hundgård.

Berikning behöver inte alltid vara leksaker. Jag tänker många gånger att berikning är sådant som gör att hunden bryter mönster i tillvaron. Att den måste anstränga sig lite mer, för att göra sånt som den redan gör i vardagen. Det kan vara att kliva över en stock för att komma till vattenskålen. Att få böja sig eller klättra för att nå en leksak. Att få krypa för att komma in i kojan. Turbo fick ett däck i sin hundgård. Det kommer att vara ivägen när han ska röra sig mellan matskålen och kojan. När han börjar lyfta på benet lite mer så kan han säkert också kissa på däcket. Inuti däcket kan ibland saker också gömmas.

Slangringarna tål att bitas på och kan rullas med både mun och tass.

Catti satte igång min fantasi när hon började prata om lekparker för barn. Det finns så många saker som är roligt för barn att upptäcka, utan att vara särskilt komplicerade. En hund har ju intelligens som ett barn – så varför inte få upptäcka världen på samma sätt? Från en lekpark fick jag idén med rullar. Dessa tål att tuggas på, men kan även rullas och flyttas i sidled – både med mun och tassar.

En linbana med leksak som går att både rulla och flytta från sida till sida.

Amanda gjorde en linbana med en leksak på. Den här går att nå både från marken och hundkojan, men båda alternativen kräver balans och koordination. Den sitter en bit upp från marken och rör sig mer irrationellt än vad rullarna ovanför gör. Leksaken i sig är också god att tugga på – men även väl beprövad i flocken sedan flera månader tillbaka.

Är du nöjd med din nya lekpark, Turbo?

Den sista berikningen blev en stor stubbe med godishål i, inspirerad av Raxeira’s. Stubben var först avsedd att hänga upp, men den var så stor och tung att den skulle kunna skada en hund om den kom i gungning. Istället fick den ligga direkt på marken. Men hålen var inte så spännande, visade det sig. Turbo hade sin egen idé om hur berikningen skulle användas. Det roligaste var nämligen att släpa den mycket tunga kubben fram och tillbaka i hundgården. När allt kommer omkring så är det ju inte vi människor som är experterna på vad som berikar livet för en Turbohjärna. Det bästa är ju när han själv får låta sin kreativitet flöda. Såhär såg det ut till slut, när Turbo fick börja berika sig.

En trött husky är en lycklig husky..

Är du så trött, Nitro?

Zzzzzz….

Pila öppnar ett öga och kikar sömnigt när kameran kommer fram..

Blir du störd i skönhetssömnen, Kite?

Folkes rumpa är så mjuk att han använder den som huvudkudde.

Aviar på väg in i drömmarnas värld..

Varför är du så pigg, Wings? Har du fuskat på träningen idag?

Sauron blir aldrig blir för trött för att tigga en puss.

Gantu måste få lite gos innan han kryper in i kojan igen.

Galen har sin egen stil, som vanligt.. Men Galen, nu har du rullat dig i så mycket smuts att du snart behöver ett bad!

Turbo tränar inte lika mycket som de vuxna hundarna så han har krafter kvar och håller vakt medan de andra sover.

Dolly har alltid lite tid över för en gosig stund.

Kinoo har också somnat. Hon har inte fått träna, men hon löper och allt flirtande gör henne trött till slut.

..och lilla Diva, hon kom inte ens ut ur kojan för att bli fotograferad..

Uppstart för säsongen

Det blir tidiga morgnar för att hitta de kallaste temperaturerna.

Vi är nu halvvägs in i augusti och det är på sin plats med en avstämning för hundarna. Det har blivit en fin uppstart med stor variation i träningen, så som jag gärna vill ha det. Den här tiden på året planerar vi träningen vecka för vecka men sedan får temperaturen och formen avgöra hur det blir i verkligheten. I år har vi fått justera några dagar ibland men i det stora hela har hundarna fått den träning de behöver.

Just i uppstartsperioden är det viktigt att anpassa träningen efter hundarna. En del dagar kan de vara mer värmepåverkade än väntat, andra dagar är det tvärtom. Vi har valt att köra korta pass med cykel och kickbike när vi har varit nära vår maxtemperatur. På så sätt undviker vi att hundarna står och väntar på start alltför länge, så som det lätt blir när ett stort spann ska komma iväg. De dagar som temperaturen har varit gynnsammare, har vi tränat spannet som helhet. Varje pass har varit uppdelat i två varv med ett skifte i mitten, med byte av de unga och nya hundar som behöver gå kortare distanser för att få utvecklas i sin egen takt.

När hundarna är pigga till vardags, vet vi att de har återhämtat sig!

Näst efter temperaturen, så är det hundarnas återhämtning som styr hur ofta vi tränar. Jag minns de första passen vi körde; efter ett träningspass och matning så somnade hundarna och vi såg dem inte under resten av dagen. Så länge de är tillfreds, så pågår en återhämtning. Men snart så börjar det bubbla i benen igen. Jag brukar säga att jag har dynamit i hundgårdarna. När det känns så, då är det dags för ett träningspass igen.

Igår morse körde vi ett tyngre pass. Temperaturen var gynnsam, under tio grader, och hundarna fick äntligen känna på riktigt muskelarbete. Vi låter dem dra atv:n utan motor, i uppförsbackar. Det går inte snabbt, men det är roligt att se hur de drar oss lättare och lättare för varje pass. Så småningom kommer vi behöva bromsa dem. Igår blev det fjorton kilometer med tre långa backar, alldeles lagom för oss den här tiden på året.

Just de här passen är bra utvärdering och avstämning på hur träningen går. Det är viktigt för mig att se en ständig utveckling. Om hundarna inte blir starkare för varje sådant här pass, då måste träningsupplägget justeras. Jag värdesätter att varje träningspass har ett syfte och ett mål. Inte alltid skriftligt eller väldigt genomtänkt, men absolut så att det finns en tanke i mitt huvud när jag lossar bromsarna och vi rullar iväg. En del träningspass är till för att bygga styrka. Andra kondition. Några träningspass, så småningom, kommer att vara till för återhämtning.

När jag lossar bromsarna finns alltid en tanke i huvudet, hur passet ska se ut.
Idag får hundarna gå i ganska friskt tempo redan från början.

Efter gårdagens tunga pass, var vi osäkra på hur snabbt hundarna skulle återhämta sig. Catti fick hålla koll på stämningen i hundgårdarna under dagen. Det var lugnt, de flesta hundarna låg och sov. När jag kom hem började det bli lite rörelse. Hundarna åt med god aptit och var stabila i magen, två tecken på god återhämtning. Ett par av ynglingarna visade lite trötthet. Vi tog beslutet att endast tävlingshundarna skulle köras idag, ett kortare och lite snabbare pass. Bedömningen var en fullträff. Vi hann knappt ut genom dörren imorse innan en ivrig kör av ylningar gick igång.

Dagens pass fick bli lite kortare och lättare. Eftersom alla tävlingshundarna har gått minst en säsong innan, har de redan en bra grundkondition att bygga på. Sådant är faktiskt märkbart! Det är anledningen att Dolly och Turbo kommer att få ordentlig träning i år, även om de är för unga för tävling den här säsongen. Då har de en fin grund att bygga vidare på inför kommande år.

Idag blev passet elva kilometer. Min tanke när vi startade ut, var att hålla en lugn galopp och göra minimalt med stopp längs vägen. Första halvan av passet blev väldigt jämnt och fint, sånär som på ett stopp för sex stycken vildsvin som behövde korsa vägen framför oss 😛 Efter ett par vattningar och vändning var det så dags att köra hemåt igen. Andra halvan av passet började hundarnas styrkor och svagheter göra sig gällande. Det är nu som jag kan se hur hundarna ligger till med formen. De som har gått mindre i träning, blir betydligt tröttare på slutet. De som är lite tunga i kroppen fick svårt att hålla galoppen. Jag anpassar alltid träningen efter den hund som behöver gå i lägst tempo. Därför är det viktigt, såhär tidigt i säsongen, att stärka just de som har störst behov. Bäst i spannet idag var Sauron och Galen. De har många mil i benen från tidigare säsonger och har inte tappat nämnvärt i kondition under sommaren.

Får det bära – eller brista?

Nu närmar vi oss hösten med stormsteg. Förväntansfulla hundar ska ut och springa med ett energiöverskott som har lagrats under hela sommaren. Ivern och lyckan är total, både för hundar och förare! Men nu börjar också mina säkerhetsnerver att göra sig påminda. Kommer linorna verkligen att hålla?

Jag är en person med livlig fantasi, på gott och ont. När det kommer till säkerhetstänk så är det faktisk en god egenskap att kunna se olika scenarion framför sig. Att tappa spannet är det absolut värsta som kan hända en hundförare. Fyra, åtta, tolv galna draghundar som plötsligt inte har något motstånd i selarna. Hur snabbt kan de springa när ingenting håller dem tillbaka? Hur långt? Och vart?

Den största delen av träningen går på grusvägar.

Vi som tränar barmark, på små skogsvägar i södra Sverige, har nog alla tänkt tanken emellanåt. De områden av körvägar som vi använder omringas ofta av stora och trafikerade vägar och ibland även tågtrafik. Bilar är hårda. Hundar är mjuka. Ni förstår poängen.

Jag är smärtsamt medveten om detta. Varje år dubblar jag linorna för att vara på den absolut säkraste sidan. Tripplar. Fyrdubblar. Jag vill ha en extra säkerhet i varje led mellan fordon och spann. Jag har varit med om att en vajer brustit en gång. Vi hade änglavakt, det var en vajer långt fram i spannet och friktionen hos gummibeklädnaden var det enda som hindrade ledarhundarna från att försvinna framför mig.

Men hur fungerar egentligen en vajer? För mig så är kunskap alltid nyckeln. Till säkerhet, god hundhållning, lyckad träning. Jag måste få veta! Min nyfikenhet väcktes på nytt när Tobias Eliasson började berätta om vajrar, i ett forum på nätet. Han måste kunna svara på mina frågor?

Hej Tobias! Hur kan du veta så mycket om vajer egentligen?

Hej! Jag har arbetat med kranar, lyft och vinschar inom offshoresektorn i drygt 10 år! Seglat på ombord på fartyg från 16-29 år ålder och vajer har varit mitt jobb länge. Jag och min fru Sara tränar och tävlar med siberian huskies och startade nyligen företaget Swedish Centerlines som tillverkar dragutrustning.

– Tobias, hur mycket kan en vajer hålla?

Ja, det var en smal fråga som kräver ett brett svar 😊 men jag ska försöka svara kortfattat och nära fullständigt.

Hur mycket en vajer håller beror på en del faktorer:

1, Kvalitet och uppbyggnad
2, Hur den har pressats eller gjutits
3, Ålder och slitage

Vajer, eller stållina som det kallas, kan vara uppbyggd på många olika sätt beroende på vad den skall användas till. De olika typerna har för- och nackdelar och tål då också olika belastningar.

Precis som med vanliga rep och linor, är stållinor uppbyggda av flera trådar som tvinnas ihop till kardeler som i sin tur slås eller flätas och tillsammans bildar ett starkt rep av metall.

Kvalitén på det stål som används, är av stor betydelse. En vajer som är köpt hos en lågvarubutik är inte att rekommendera till viktiga ändamål, då dessa ofta är av sämre kvalitet och saknar information om brottstyrka och uppbyggnad.

Hur ska jag då ska veta vad min vajersektion klarar för belastning? Fråga där du köper dina sektioner! En seriös tillverkare kan svara på den frågan. Det är nämligen så att tjockleken på stållinan inte behöver vara avgörande utan ibland kan en tunnare vajer vara starkare än en grövre. Jag har skrivit ett par exempel i slutet av texten, för dig som vill veta mer om beteckningar och brottslast. Det finns för- och nackdelar men det viktigaste att lägga på minnet är att det finns stora skillnader mellan vajer och vajer.

Man måste också ta i stort beaktande att de öglor som är pressade i ändarna kan vara avgörande för hur hållbar vajern blir. Presslås-tillverkaren garanterar bara att låsen klarar 90% av brottslasten och detta om den som pressar gör helt enligt de föreskrifter som finns. Det finns inga som helst garantier att en vajer, som inte är pressad på rätt sätt, tål någon belastning överhuvudtaget.

Jag får ofta se exempel på både vajersektioner, stakeouts med mer där öglan öppnat sig och detta beror oftast på någon av följande fyra orsaker:

1, Man har pressat direkt på en plastad vajer.
2, Man har använt fel presslås
3, Man har inte pressat låset till rätt slutmått, något som i regel beror på att man använt fel verktyg.
4, Man har pressat för hårt eller från flera håll

Så när ni köper vajer, fråga efter vad vajern faktiskt tål och om den är pressad enligt gällande föreskrifter!

Det är idag näst intill helt omöjligt för en privatperson att veta om lintillverkaren har den utrustning och kompetens som behövs, så hur ska man då veta att man köper från rätt ställe? Jag rekommenderar ingen att köpa hemmatillverkade sektioner! Köp av registrerade firmor som har ett rykte att upprätthålla.

 


– Hur starkt är ett hundspann?

Ja, det var en bra fråga! Alla vill nog ha ett starkare spann. Kanske kan vi kalla enheten för BdP ”Brake dogpower”? Jag har faktiskt inget bra svar men vet att det finns vågar som går att koppla till spannet för att mäta kraften. Det hade helt klart varit en intressant studie!

– Vad kan jag göra för att mina linor ska hålla länge?

1, Häng upp linorna så att de hänger torrt, undan från direkt solljus.

Gemensamt för linor oavsett vad de är gjorda utav (klädda vajrar, Dyneema, polyeten med mer) är att solens strålar nöter och även om plasten ska klara UV-strålning så kommer de med tiden att bli spröda och sköra.

Rena polyeten- och Dyneemalinor riskerar att gå av med tiden. Klädda vajrar spricker i höljet och får då en mycket kortare livslängd eftersom vatten, salt och smuts lättare tar sig in i vajern.

2, Spola av linorna med vatten efter barmarksträningen.

Jag vet själv att man kanske inte alltid har lust att spola av linorna när man varit ute länge och man har en del att göra när man kommer in efter ett pass med hundarna. Men att spola av linorna (ej högtryckstvätt) kommer att minska mycket på slitaget på dina linor. Sand och smuts nöter, speciellt på polyeten och Dyneema som nästan aldrig har något skyddande hölje. OBS! Tvätta inte era linor i alkaliska eller frätande medel, till exempel i tvättmaskinen! Dyneemafibern och dess ytskikt är inte kompis med tvättmedel. Trädgårdsslangen räcker bra! 😊

Vajerlinor som har områden som inte är täckta av plast tar in väta, och med hjälp av sand och smuts som skaver inne i kardelerna rostar den tillslut inifrån. Genom att spola av ökar man livstiden markant.

Linor som blivit skadade i sitt skyddshölje kan med fördel tejpas med ”vulk-tejp” för att förhindra intrång av fukt och smuts.

3, Flytta på dina sektioner.

För dig som kör större spann och har dina linor uppbyggda av sektioner så rekommenderar jag att du med jämna mellanrum byter plats på sektionerna eller rent utav vänder hela linan om den är så uppbyggd.

Sektioner som sitter i ”Wheel-position” får ju bära lasten av hela spannet och med det så slits denna sektionen mer. Genom att vända och byta plats på dina sektioner så slits linorna jämnare.

Kör du många mil under säsongen, och har ett set som inte går att vända på, kanske du bör fundera på att till nästa set med träningslinor överväga ett som går att flytta runt.

För dig med längre Wheel-sektioner finns det lösningar för detta.

4, Använd rätt krokar

Se till att de krokar du använder för att fästa vajersektionen till ATV eller vagn har en godstjocklek som är minimum 1.6 x vajerns diameter. Detta för att du inte ska få en knäck i öglan. Denna knäck reducerar vajerns kapacitet avsevärt.

vajer

– När börjar en vajer bli dålig?

En vajer lever ju inte för evigt och när den gång efter gång sträcks, så utmattas den. Nötning och väta får våra sektioner att åldras och det är inte alltid som detta går att upptäcka genom att se och känna. Exakt hur länge du har en bra sektion beror ju på allt det som står i tidigare svar.

Min rekommendation är att om man kör fler än 6 hundar så bör man inte ha sina linor längre än två säsonger. Detta behöver nödvändigtvis inte betyda att sektionerna är för dåliga att köra mindre spann med. Kostsamt säger vissa, men jag tycker detta är för hundarnas bästa i förstahand.

Kassering.

Vissa skador/slitage på dina sektioner har större påverkan på hållbarheten än andra. En vajer som har en enstaka tråd som sticker ut, minskar inte kapaciteten men kan ju vara en skaderisk både för hundarna och för dig och kanske behöver bytas ut av den anledningen.

Klämskador och knäckar i vajern som dessa på bilden ovan SKA kasseras.

Tack snälla Tobias för dina svar! Nu ser vi fram emot att få testa era linor och vara med i utvecklingsarbetet!

Du som har frågor om slitage på dina linor kan skicka in bilder till Tobias för att få rådgivning!

______


Mer om beteckningar och brottslast:

Ex 1)

Vi har en vajer som har beteckningen 5 mm 6×19 FC+1

Detta betyder att denna vajern är 5 mm i diameter den har 6 st kardeler som innehåller 19 trådar som är slagna runt 1 st ”Fiber Kärna”. Totalt 114 ståltrådar

 Tillverkaren av vajern har uppgivit att vajern har en brottlast på 1465 kg för en galvaniserad lina och 1337 kg för en rostfri.

Ex 2)

Vajern har en beteckning som är 5 mm 7×19 IWRC

Denna vajern har 6 st kardeler med 19 trådar i varje som är slagna runt en stålkärna som också denna har 19 trådar. Totalt 133 ståltrådar.

Brottlasten på denna vajern av samma fabrikör är 1605 kg för en galvaniserad och 1469 kg för en rostfri.


V
i ser är nu att två vajrar med samma tjocklekar har två helt olika brottlaster (MBL)

Nu lägger vi till faktorn att den 114 trådiga vajern i ex 1) måste ha grövre stål på varje enskild tråd för att komma upp i samma diameter som den med 133 trådar. Grövre trådar bidrar till att vajern inte är lika följsam och den har då har lättare för att få knäckar och utmattningar än den 133 trådiga.

En syrafast eller rostfri behandling bidrar både till försvagning och till en mindre följsam stållina.

Team Yabasta 2017/18

En ny säsong är påbörjad och vi hoppas på många sådana här härliga dagar! Bilden är tagen på Viggesjön utanför Sundsvall.

Nu har kalendern slagit över till juli och det betyder att en ny säsong är igång! Det är på sin plats att presentera oss alla som kommer att ingå i Team Yabasta det kommande året. Det blir en spännande säsong med rekordmånga hundar i träning och även någonting helt nytt – vi får sällskap av Catti och hennes två pälsklingar Benny och Danny som ska leva och träna med oss under hela året. Ett spännande steg mot att tillsammans kunna öka både volym och kvaliteten på träningen. Varmt välkomna till teamet!

Det kommer att vara nio hundar som går i full träning under säsongen och det är även dessa som kommer att gå i tävlingsspannet under året. Utöver de så kommer ytterligare fyra hundar vara med i träningen utifrån sina egna förutsättningar, för att bygga upp en bra grund för kommande säsonger. Jag tycker det är viktigt att våga lägga tid och fokus på hundarna, var och en, såhär tidigt på året. På så sätt kan alla få utvecklas i den riktning och takt som passar dem allra bäst innan det är dags att sätta ihop pusselbitarna inför tävlingarna. Så; nu är det dags. Här kommer Team Yabasta 2017/18!

Se(POLAR)Ch Jiepeer’s Sauron

Sauron går nu sin tredje riktiga säsong i teamet. Han är en härlig fartdrivare och duktig kommandohund men har också sina busiga påhitt emellanåt när det ”snurrar i skallen”. I fjol stannade han plötsligt mitt i en tävling – för att rulla sig! Men han kompenserar fartmässigt och vi tog med oss guldmedaljen hem. Sauron blir i år läromästare för de yngre hundarna på tävling. Han är lätt att ha att göra med och säker på sig själv i spåren. Sauron är så pass färdig som draghund, att hans fokus för året blir att lära vidare sina kunskaper och se till att vi har duglig fart och ordning på spannet.

Yabasta Accelerating Archon by Yzma, ”Wings”

Wings ägs av kennel Snowzillas men är inlånad för träning och tävling i teamet denna säsong. Hon är ovanligt rutinerad för sin ålder och kommer vara en av nyckelhundarna i led under säsongen. Wings har en stor fartkapacitet och fokus under året ligger främst på att ge henne mer erfarenhet och bygga den kroppsmassa hon behöver för att kunna hålla farten under en längre tid.

Husky Heroes Gantu och Nitro

Gantu kommer nu tillbaka efter att ha missat hela förra tävlingssäsongen. Han är en mycket viktig hund i teamet som huvudledare när det kommer till knivigare situationer. Det finns ingenting som kan störa Gantu i arbetet och han är mycket styrbar både på och utanför spår. Fokus för året ligger på att ge honom mer erfarenhet och ge honom större utmaningar för att låta honom utvecklas vidare som ledarhund. Det är också högt prioriterat att han får bygga upp hull och muskler så han får en stabil kropp att jobba med i vinter såväl som  kommande säsonger.

Nitro är ny sedan i vintras och har ännu inte tävlat någonting. Hon är en oerhört intensiv tik med ett väldigt tryck i steget och stor potential. Nitro har varit ganska sen i utvecklingen så just nu ligger fokus på att bygga upp hennes kropp ordentligt. Det är viktigt att hennes fysik är tålig då hon hela tiden maximerar sin kraft. Nitro kommer att ha sin första riktiga säsong i teamet och därför är målet att hon ska få mer erfarenhet både av tävling och rutinerna runt omkring.

Se(POLAR)Ch Nävertassen Pila Yla

Pila är teamets absolut mest rutinerade hund. Hon har gått som ledarhund lika länge som Team Yabasta har funnits. I år gör hon sin sista officiella säsong i teamet innan hon blir en aktiv och glad pensionär. Pila har ett stort ansvar att fylla i årets mycket unga team. Hon kommer att få fortsätta lära upp de unga hundarna så de kan börja ta sina första steg till att bli nya ledare.

Se(POLAR)Ch Vintervisa’s Folke Vårregn

Folke är numera en rutinerad och mogen hund som fyller en viktig roll i flocklivet hos Yabasta. Han har alltid varit en nyckelhund i wheel, där hans krafter kommer till sin fulla rätt. Där kommer han att fortsätta göra sitt jobb även under kommande säsong. Folke har ett viktigt uppdrag att fostra de unga och vilda hundarna i spannet, då han är stabil och bestämd i starter och i arbete. På grund av Folkes förlorade öga, och osäkra framtid för det andra ögat, får vi ta en dag i sänder när det kommer till tävlandet. Om reglerna tillåter, kommer Folke att vara en given hund på säsongens längre lopp men han får stå som reserv på de kortare och snabba loppen för att skona hans ganska tunga kropp.

Se(POLAR)Ch Indian Tribe Husky’s Galena, ”Galen”

Galen, ja hon är ju vad hon heter. En påhittig, lite lat och alldeles, alldeles underbar hund i flock och spann. Galen fyller en funktion som jag inte förstår mig på. Hon är inte en sådan där superhund men på något märkligt sätt så finns hon alltid där och gör det hon ska när det verkligen gäller. Hon är tålmodig och har alltid krafter kvar (kanske för att hon just är lite lat) så hon har räddat hem oss många gånger när vi har tagit oss lite vatten över huvudet energimässigt. Galen kommer alltid att vara galen och hennes roll är just precis att vara den hon är; glädjespridaren och räddaren i nöden.

Yabasta Accelerating Kite by Yzma

Kite har gått en säsong i teamet och hunnit prova på både ordentlig träning och tävling. Under den kommande säsongen ska hon få utvecklas vidare genom att fortsätta bygga goda erfarenheter och få några nya utmaningar som ledarhund. Hon kommer att vara en av nyckelhundarna i tävlingsspannet då hon både går fort och rätt, en ganska sällsam kombination av egenskaper i Team Yabasta. 😉 Om Kite gör bra ifrån sig även under denna säsong kommer hon att vara aktuell för avel i framtiden.

Yabasta Accelerating Aviar by Yzma

Aviar fick en bitskada förra sommaren och har varit borta en stor del av träningen och tävlingarna under sin första säsong för att säkra en full läkning. Den kommande säsongen blir hennes första riktiga säsong. Aviar är välbyggd och har en bra grund att stå på så hon går in i full träning med en gång. Hon är en mycket lyhörd och ambitiös hund så fokus kommer ligga på att utveckla hennes egenskaper och erfarenheter som ledarhund.

Team Amarox Turbo

Turbo ska nu gå sin första säsong i teamet. Han är väldigt smart och lyhörd men kommer att behöva mycket tid och träning för att växa in i sin kropp. För Turbo ligger fokus på att få rutin och jobba regelbundet för en stabil fysik. Han har en kropp som är byggd för fart men är inte redo varken fysiskt eller mentalt för att gå i full träning ännu. Den här säsongen blir en uppbyggnadsperiod för Turbo så han är redo att börja tävla när det är dags för nästa säsong.

Team Israelsson Seppalas Dolly

Dolly kommer att vara ett år gammal under sin första säsong. Hon har mognat tidigt och är väldigt balanserad i kroppen men är inte färdigvuxen än på länge. För Dolly blir den här säsongen en inlärningsperiod när hon får börja arbeta regelbundet och vänja sig vid alla rutiner runtomkring träning och tävling. Dolly kommer möjligen att gå någon enstaka tävling sent på säsongen, främst för att få erfarenhet, men hennes första riktiga tävlingsår blir nästa säsong.

Benny

Benny har alltid haft ett ”eget driv” och hög arbetsmoral dels kanske för att han arbetat med drag som ensamhund. Den kommande säsongen får han utvecklas att jobba i spann med samarbete med fler hundar, och därmed träna mer uthållighet i längre distanser.

Lazy Lupus Flying Energy Of Hunter, ”Danny”

Danny är ännu under upplärning och behöver träna upp sin grundfysik och uthållighet. Han har potential att utvecklas den här säsongen då han fokuserar bättre i arbete tillsammans med fler hundar. Det ska bli spännande att se honom utvecklas som draghund tillsammans med teamet under en hel säsong!

Catti med Danny och Benny

Catti: Jag är väldigt nyfiken att känna efter om jag kan utvecklas inom sporten och detta blir en perfekt inkörsport. Den här säsongen ger mig möjligheten att utvecklas som draghundsförare med spann och även träna längre distanser och släde då jag mestadels kört barmark tidigare. Jag vill också fokusera på att lära mig mer om näring och utfodring i samband med hårdare träning, att bli duktig på att hitta och se rätt balans hos hundarna.

Marlene med Galen, Nitro och Folke

Marlene: Jag tänker att det är viktigt att även se människorna som en del av Team Yabasta. Min erfarenhet är, när vi väl står där på startlinjen, att det oftast är jag själv som är den svagaste länken i teamet. Jag börjar bli rutinerad både i träning och tävling men det finns ett par saker som tar musten ur mig emellanåt. Dels så tappar jag lät mat- och sömnrutiner när jag är i uppladdningsfas inför någonting viktigt – kanske just då jag behöver mat och sömn som allra mest. Dels så kan jag tappa fokus och köra fast när någonting inte går som planerat, istället för att ladda om och skaffa ett nytt fokus. Dessa två saker blir mina mål att utvecklas inom under den kommande säsongen.

Rena julafton

Det kom ett paket i posten igår, en present från Wolfvens hunderi! Vi var deras trogna fan och följare – och så småningom även sponsor – när de genomförde Polardistans i vintras. Att vi skulle få en present för det, kom som en stor och glad överraskning! Gissa om hundarna blev förtjusta?

DSC_3351

Gantu vaktar noggrant på sin favoritleksak, den stora orangea.

DSC_3241

Lyckades du stjäla Gantus leksak, Turbo?

DSC_3290

Killarna verkar ha hittat sin favorit. Nu har Folke tagit den. Kanske den första leksaken som han inte kan tugga sönder.

DSC_3295

Mums, Pila, gillade du den gröna leksaken bäst?

DSC_3329

Galen tyckte också att den gröna var roligast.

DSC_3363

Kinoo bryr sig inte om leksaker längre. Det verkar finnas viktigare saker att göra. Spana ut över trädgården, till exempel.

DSC_3358

Men vart tog Dolly vägen? Vad kan tänkas vara roligare än leksakerna? Dolly, du får inte ta sönder stängslet!

DSC_3360

Nämen titta.. En liten kaninunge har gömt sig precis utanför stängslet! Den är helt oskadd och kan skutta iväg i skogen med lite hjälp.

Nu kan Dolly leka med leksakerna igen. Alla på en gång, förstås.