Swedish blogger and racing siberian husky breeder.
I am deeply convinced that siberian huskies can be both very fast and sustainable dogs – if only these qualities are highly prioritized in breeding.Read more Breedline
I´m that kind of person who always goes all in. When I bought my first huskies in 2004 it was already written in the stars; a pack, a sleddog team and a small place to live in the woods.Read more Marlene
The females are the core of the Yabasta pack, both in the team as well as in breeding. The typical Yabasta female is highly energic, hot headed with good angulation in front and great elasticity in rear.Read more Females
I have had Säpo (Sureprice) a few weeks now. She is, like most other of my dogs, quite intense. With hot headed dogs, there can be a thin line between intensity and stress. Because of the rehoming, Säpo is more stressed than usual right now. This is one way to tone down the stress and reward calmer and more focused behaviours.
Ten years now.. Baby was an amazing husky. Stubborn and very strong minded, and I loved her more than anything else.. So, this is how I started my career with the siberian huskies. Trying to be even more stubborn and even more strong minded. Baby taught me well, you know.. And we had so much fun.
~Always loved, never forgotten~
When you lift your head towards me
I look deep into your brown eyes
You tell me the tale of your life
We share year of birth
Into the sleddog life
You, already prepared and wise
Me, having a lot to learn
You ran so many miles
Your wisdom is far beyond mine
Yet, when I look into your eyes
You beg me only to love you
Your small and vigorous body
The thick fur covering you
Protecting you from all weather
And still you choose to walk by my side
Me, a bare human
who would never survive on her own
I love to feel you body in my arms
The feeling of you, slowly starting to relax
The feeling of your muscles unbending
Your trust on me slowly growing
Will you run for me?
Will you give me the favour
of watching you work?
Watching you small, yet so strong
body striving forward through the snow
I will enjoy every second of it
I will enjoy every second of you
Summer.. This wonderful time of recovery and recreation. It’s soon over..
Normally, this time of the year, I’m hungering for training. The planning of next season is of course already there and I’ve started to prepare the dogs for the swimming periods. This year? This year I haven’t done anything of it.
Competing with dogs, there is a lot of pressure on you. Not only from the surroundings; sponsors, friends and competitors. But also from the dogs, who are highly energic and have their need for regular exercise.
Now honestly, anyone can get burned out from that.
The first signs would be lack of energy, lack of inspiration. Unfortunately, that is rarely an excuse for slowing down. Rather a sign to push yourself even harder.. Now I’m gonna tell you otherwise;
Don’t. Just don’t.
Actually, I’m giving these wise words not only to you, but to myself as well. I’m reminding myself that me, my life and my dogs is my own. The pressure is my own. The path, on which I choose to walk, is my own. And the dogs, with whom I choose to walk, are my closest friends in life.
I need more rest. I’m not prepared to start summer training just yet. Well, we went swimming the other day but only because I really felt like it. And today? Today I feel like escaping under a warm blanket with a good book and a cup of tea. With a dog warming my feet and another one snorling next to me. And therefore, that’s just what me and my competing, hot headed, dogs will do today.
What am I trying to say to myself, really? I pushed myself so hard the past years. Working full time along with training mid-distance dogs – well it was okey the first years. Lack of sleep, food, recovery. But now I realized I really want to live my life with these dogs. My whole life. I want this lifestyle. But on this path, I won’t last long.
Then what is my path? It’s really not easy to answer that. I love training and I love competing. The only thing standing between me and that life, is my lack of routines for recovery. I know for sure: If I don’t find a sollution of that, I won’t last long.
When I search deep within myself, I find the answer. I honestly don’t trust my natural drift to strive forward. Somehow, I believe that if I stop pushing myself, I will just lay down in total passivity. I will stop doing things at all. It’s important for me to put words on this. Because actually, I also know that this isn’t true. I know exactly what will happen if I stop pushing myself. I WILL lay down in total passivity. But – I will also soon start to feel inspiration. Drift. Ambition. Passion. Again.
All those feelings that are easily lost when we schedule ourselfes twentyfour-seven.
So, do you have the passion within? Probably! If you let go of all the pressure. Titles. Medals. Schedules. If you hadn’t the passion you wouldn’t be doing this – right? And honestly; if you don’t find the passion? Then stop! Why should you force yourself living a life you don’t wish for?
Now these are the thoughts going through my brain at the moment.. Sitting in front of the fireplace this rainy day. We live a great part of our lifes with the dogs. Yet, we are still humans. We think to much, feel to much, we let our minds control us more than our instincts. Actually, we should learn from our friends, the dogs.
So, will I spend a winter at the fireplace? Probably not. When the heat warmed up my body, I´m recovered and have rested, I will most certainly feel a strong drift to get out there with my best friends. The dogs. And then I will. Because I know that the weakest part in the Yabasta team is me. And if I only mind my own business and make sure I’m in balance, the dogs will always do their best. They will cheer me up. They will run for me. They will give me love, affection, trust.
Now, while writing this post, the fire in the stove went out. The sun is slowly breaking through the thick rainy clouds. And my body’s starting to be restless. Inspiration is back. It’s time to go out and spend time with the furred ones! ❤
För några veckor sedan startade två av mina förebilder; Helene Lindström och Maria Brandel, en podd om hundträning. Båda tjejerna är riktiga nördar som tävlar lydnad framgångsrikt och med stor passion för sina hundar. I tredje avsnittet av podden har de bjudit in mig för att snacka om drag, energiska hundar, träningsupplägg, mentorer och mycket annat!
Här kan du lyssna på avsnittet!
Du som har frågor efter programmet är välkommen att maila mig på marlene@yabasta.se
I was out with my camera the other day when Kite found her favourite toy. I got a few pictures before sunset and bedtime. Watching them now, afterwards, I find myself really amazed by her paws. Not only are they big, but they also seem to be fully controlled. Every toe is carefully placed in the right spot to keep the toy locked in its place. Then it hits me. I live with a full blooded predator.
Most people probably never realizes that we live amongst predators. The pet dog is so adaptable it will be happy with life even if treated like a human being. How many of us really cares about the dog – seen as a dog? We have expectations that we often demands them to live up to. Dogs are filling our empty spaces in relations, giving us self-confidence, safety and competition. They are truly amazing, these creatures..
A dog is the only thing on earth that loves you more than he loves himself..
So, imagine your dog has spent his/hers whole life trying to understand you and your expectations. Then let us take a moment and try to understand your dog!
Although the dog once survived from hunting, many of our dogs have learned not to. We limit their instincts to running after balls and chase each other while playing. Most dogs accept this substitute of hunting. Their wish to live next to us actually makes them forsake one of their strongest instincts – just to be loved by us. Now the siberian husky won’t do this. When opportunity is given, she will hunt. Can I blame her? Can I blame her for having a survival instinct stronger than her love for me? My answer is no.
But since I chose to live with her, it’s my responsibility to make sure she can satisfy those instincts in a way that is accepted in the human society. Running after balls, of course. But she would probably prefer running in harness. Or lure on birds and mice during rest days. Or dig, jump, climb. The nature is the best playground for the siberian husky.
I guess most people don’t like dogs growling and/or showing teeth. Me neither. But still, how else would they show their disapproval? Has a dog even got the right to be averse to other dogs – or even to humans? I have been thinking a lot about this. How much is fair to demand from our furred friends? We ask them to live in our human world. They learn to understand our human language better than we understand it ourselves. They learn to live by our human rules. They do it even though these rules actually asks them to set aside their own instincts, languages and natural traits. It is our choice – and our responsibility – to make sure the dog can actually be herself from time to time.
The growling is one of the few very distinct ways for a dog to show disapproval. She asks us to keep our distance, to stay away. She asks other dogs to leave her alone. She even asks people around us to keep out of our properties. The growling can come in handy in our human world. But do we let them use it? This language of theirs? Do we let them communicate their disapproval? Do we let them show their genuine feelings about things?
I probably wouldn’t recommend a relation free from demands. Actually, when I watch my dogs in their relations to each other, I can see how they too have expectations and demands. Some like to be alone. Some wants to play. Other care most for their toys. Their own and precious. They have all different interests and different personalities. My main approach is to let them be individuals, as long as they are polite and don’t harm each other. Just like kids, I guess. And as far as possible, I try to respect a growl.
I feel like I got a little carried away from the topic I started out with. Sometimes my mind can be like that. It flies away, takes new directions. I really enjoy imagining how life looks like through the eyes of dogs. Actually, I believe this to be one of the keys to success with dogs. My ability as a human, to understand the dog and give her the best opportunity to be herself in our human world – without endangering the safety of other citizens. Both humans and furry ones.
That is not a small assignment. Nor easy. But it is probably one of my most important tasks as a dog owner. To keep the balance, the thin line between the dog as a pet and the dog as a predator. I was the one who decided that Kite and her friends will live with me in the human world. Therefor, it has become my responsibility to figure this out.
Aren’t they amazing, these paws? The paws of a predator..
I guess life with dogs is predicted to have ups and downs. There was a time when I let the setbacks affect me really hard. Well, honestly there are still those times. Just not as often. And just not as hard. I don’t know whether my heart hardened or I just learned to live with those kind of feelings. Disappointment, sorrow, broken dreams. Maybe the answer is both. And yet, I still cannot help myself building those dreams again. Over and over. I just can’t let the setbacks stop me. I’m too devoted to hopes and dreams. Still.
Dora was supposed to have pups. She grew just fine until a few weeks ago. I could really see her waist widen, her udders grow. I waited a lot for this week, the seventh week, when I would finally start to see a new shape of the belly. The week passed just fine! Only… The belly didn´t grow.
I had no plans for an ultrasound. The visit at the veterinary wouldn’t change the number of puppies anyway. But now, entering the eight week with no obvious signs of pregnancy, I felt like I had to make a decision. A small, hidden, litter could mean trouble when it’s time for giving birth. I needed to be prepared. So we got a time at the vet today.
I had this really strong sense of Dora being pregnant. I don’t know why. I just felt it deep within me. Her chubby way of moving and her tense udders, along with her very worthy and calm manner, must have tricked me. Because there was nothing. Nothing in her belly.
The x-ray showed just a normal body of a strong female. Veterinary’s advice was to also make an ultrasound. So we did. Dora’s ovaries were so small, we could hardly distinguish them. Small, thin threads leaping along her back. As soon as the vet pressed her tool towards the belly to see them better, they would conceal themselves among the other contents of Dora’s body. There were a few small signs of something else – two bubbles sized 0,6 cm. Far too small to be puppies in the eighth week.
Somewhere along the way, nature changed its mind.
I got the question a few weeks ago. Why don´t I breed my own females? Well, the answer is not that simple. I tried to build my kennel for several years. But there was always something. As soon as I considered a female for breeding, adversity would appear. Mostly eye diseases, five times actually, then a suspected deformation of skeleton and now, the last one, a heart murmur.
It’s Nitro.
At Vildmarksracet the specialised sleddog veterinary Sergio Maffi could hear something, a mild anomalous murmur, from Nitros heart. She was approved for running but he recommended me to follow up the murmur with an ultrasound at an experienced veterinary station. And today was the day to do this.
This left me with a feeling of unease for a very long time. Nitro is a very valuable dog for me, both as my daily input of joy and energy, as well as hard working team member in harness. What can I say.. DynaMitro. Nitro-glycerine. She is not that kind of dog you can leave at home, in the kennel, during training..
The consequences of a heart disease in this kind of dog – well, I’d rather not think about it. There is nothing I want more than to spend my life with my dogs! But not at all costs. I know the passion of each and every dog of mine. Folke needs attention. Turbo needs to be creative. Those kind of fundamental passions that you know your dog needs in order to be happy. And Nitro? Nitro needs to run.
Besides the worries for the results, I was also concerned about the fact that Nitro often has a hard time being still. Well, a few seconds is sometimes possible. But for this kind of examination, she would need to lay still for almost half an hour. But this ticking bomb of a dog – suddenly she seemed to understand what to do. Maybe she felt the gravity of the situation, my concern and my focus on the black and white screen in front of us. Because except from hiding her small face in my bosom a few times, she was really well behaved.
The examination went on in silence. It felt like my heart beat as fast and hard as I could hear Nitros heartbeats from the monitor. My precious Nitro. We switched sides and the examination continued. The veterinary printed a number of screens from the monitor, measured, listened and counted. I wanted to ask her about everything, wanted her to invite me into the advanced world of heart ultrasound. But I kept my mouth shut, afraid that my questions would interfere with the examination and affect the results. Nitro’s life might depend on them..
Regardless of the amount of time for the examination, I was surprised when the veterinary suddenly broke the silence. “There is no murmur. As you can see here on the screen, there is a small turbulence on the right side, making the sound of a murmur. But this will not affect her as a sleddog.”.
My instant reaction was with humorous relief. Of course. Of course Nitro’s heart would have turbulence. Everything with Nitro is turbulence. I couldn’t help but give up a laughter. Why was I even surprised.. This girl, whos paws spend more time in the air than on the earth. This girl, who could never control her enthusiasm about just everything that is happening around her.
Of course there would be turbulence.
In the darkest times of setbacks, I asked myself if I would ever be able to have hope again. But those darkest times actually taught me just that. There will always be setbacks. So I might just enjoy every step forward that we get to take. Every small step of ease. So we took this huge step back today. There will be no Yabasta pups this year. Either. But I get to keep Nitro. She will stay here, like the daily source of pure energy that she always is. And I’m truly grateful for that.
För de flesta hundar är den största instinkten att överleva. Det är kloka hundar som är rädda om sig själva och anpassar sin livsstil utefter sina förutsättningar. En sådan hund skulle till exempel aldrig försöka fortsätta springa med brutna ben. Den vilar när den är trött, kissar när den är nödig, äter när den är hungrig. Om något behov inte kan tillgodoses så vänder den sig troget till sin människa för att få hjälp. Har ni tänkt på det? Hur unikt det är att en annan varelse frivilligt sätter sin tillit till oss människor?
Men jag har alltid varit förtjust i ”hot headed” hundar. Hundar med stor energi och stark instinkt att arbeta. Eller; egentligen löper det längre tillbaka än så. Även på hästtiden var det alltid de heta hästarna som var mina favoriter. De bångstyriga, med stor vilja och energi, de som ingen annan ville ha för ryttaren med jämna mellanrum fick smaka på gräset. Jag har aldrig gillat tanken på att forcera en annan varelse. Att pressa. Nej, jag vill jobba med dem. Jag vill känna att deras drivkraft är lika stark som min..
Hundar med stark instinkt och vilja kräver desto mer kunskap av sin förare. Jag känner mig som en nybörjare igen när jag ska träna galningarna här hemma. Det är en förtjusande tanke att veta hur energiskt och målmedvetet de arbetar – varje träningspass. För mig är det en dröm att få ha just ett sådant team, en dröm som jag har burit på under många, många år. Men jag har också börjat förstå allvaret i det. Vilket ansvar det ställer på mig som förare, att kunna träna de här hundarna på rätt sätt.
För kroppen måste alltid trumfa instinkten.
Hundar som inte stoppar när de får ont. Som inte stoppar när de blir varma. Hundar som har så mycket instinkt i huvudet att de skulle springa in i en vägg om jag bad dem. Plötsligt ligger ansvaret på mig. Jag måste känna var och en av älsklingarna så bra att jag vet precis vad de har för styrkor och svagheter. Jag måste ha kunskap att träna dem på ett sådant sätt att de bygger upp sina kroppar i rätt takt. Jag måste veta hur jag hittar ömheter som de själva inte vill visa, för att kunna ge dem den viktiga vilan och rehabiliteringen vid skador. Och jag måste hela tiden ta kloka beslut, ta det säkra före det osäkra, varje dag. Oavsett om det är träning eller tävling.
Jag har funderat mycket på djurskyddsbiten. Är det etiskt att ha hundar som har så stark vilja att de inte tar hänsyn till sin egen kropp? Svaret är självklart nej! I alla fall det allmänna svaret. Men jag tänker också tvärtom. För mig som älskar att vara ute med hundarna. Älskar att analysera varje mikrometer av deras kroppar och rörelser. Älskar att flyga fram i spåren, mil efter mil. För just precis mig så är dessa hundar helt rätt. Det hade inte varit etiskt av mig att ha hundar som INTE var hot headed..
När jag satt vid köksbordet med en kopp kaffe hos Pia Ångström första gången, sade hon någonting som jag inte riktigt förstod – men som jag lade på minnet;
En het hund behöver mycket mer träning..
Det kändes helt ologiskt. Min teori just då var att hundar som arbetar hårt, behöver mindre träning än andra. De får högre puls och belastar sina muskler mer än andra hundar och tillgodogör sig därför träningen bättre än hundar som tar det lite lugnt under passen. Jag hade inte fel! Men jag missade en faktor i ekvationen. Hundar som arbetar hårt, behöver betydligt starkare kroppar än andra hundar.
För kroppen måste alltid trumfa instinkten.
När en hund inte själv tar hänsyn till sina begränsningar, måste jag som förare se till att hunden är så grundligt tränad att den inte tar skada av sin instinkt. Det ger mig fördelar att hunden alltid kommer att jobba hårt! Jag kan lätt styra karaktären på träningspassen. Tunga pass likväl som snabba pass, intervallpass, pulspass och så vidare. Med hundar som sparar på krafterna, är det svårt att få variationen på träningen. De kommer alltid sträva efter att gå i ett harmoniskt tempo som kräver så lite energi som möjligt, vilket i praktiken innebär en låg puls och en enformig, lätt belastning på kroppen. Med hot headed hundar kan jag styra vilken typ av belastning jag vill ha och därmed också få en betydligt effektivare träning. Eller betydligt roligare, om du frågar mig. Jag gillar fartlekar och att träna på olika sätt. Inget pass är det andra likt.
Sån är jag.
Nu är det inte meningen att jag ska sitta här och klappa mig för bröstet. Jag vet att vi alla har olika önskemål och tankar kring vad som är en bra slädhund. Många av er skulle säkert aldrig orka med mina hundar. Ni skulle avfärda dem som alldeles för heta, hopplösa, galna. Flera av mina hundar är sådana som ingen annan orkade med. Jag har full respekt för detta! Jag förstår att min typ av husky inte är den allra bästa för de flesta. Jag förstår till och med att min typ av husky är i gränslandet för vad som ska vara rastypiskt. Fast det får bli ett annat inlägg. Men de senaste åren har jag försökt att vara mer öppen för att känna efter vad jag vill och brinner för. Och när jag har ställt saker på sin spets så har jag landat här. Min största drivkraft är upplevelsen att vara ett med mina hundar. Att vara ett sammansvetsat team. Och synonymt för oss alla är att vi är galna. Så är det bara.
Min resa fortsätter. Vi har kommit till några vägskäl den senaste tiden och jag börjar inse hur långt jag verkligen är beredd att gå, hur mycket jag är beredd att göra för att ge mig och mina hundar förutsättningar att få vara galna. Det kräver kunskap att hantera hot headed hundar. Och jag älskar kunskap. Vår resa fortsätter. Och ledstjärnan är just denna. Att kroppen alltid måste trumfa instinkten.
Jag tog in Turbo i sovrummet igår. Det är första gången på över ett år som en av mina älskade hundar får vara tillsammans med mig över natten. Det fanns en tid när det alltid låg en eller ett par hundar i sängen vid läggdags. Men det var i ett annat liv. Livet före giardia.
Jag har påbörjat ett otal blogginlägg för att berätta. Men orden har inte fallit på plats. Eller rättare sagt; orden har inte alls funnits där. Jag förstår nu att jag har varit skadad. Jag har haft fysiska och psykiska ärr ända fram till idag. Där har inte funnits ord för att beskriva livet – och bloggen har fått vara ihålig. Precis som jag.
För drygt ett år sedan satt jag här. Precis på denna plats. Jag hade på mig en vit skyddsoverall och ett par av de tusentals vinylhandskar som skulle gå åt de månaderna. På fötterna satt trädgårdsstövlarna. De skorna som absolut inte fick vidröra ett inomhusgolv, än mindre marken i hundgårdarna. Tårarna rann nedför mina kinder. Inombords bar jag på en fullständig tomhet. Jag hade inte vidrört mina hundar på tre veckor. De hade inte fått komma ut ur hundgårdarna och till min stora sorg – och tacksamhet – hade de vant sig vid att inte komma fram till mig. Istället gick de och gömde sig. De visste att enda gången jag skulle röra vid dem, var när jag kom med den äckliga avmaskningen.
Visst hade jag hört om giardia. Någon avlägsen parasit. Något som aldrig skulle drabba mig. Mina välskötta hundar. Misstankarna kom efter ett par veckors återkommande diarréer. Canicuren hjälpte tillfälligt men så snart kuren var över blev hundarna dåliga i magen igen. De började gå ner i vikt. Ville inte äta. Någon hade hört talas om giardia och tipsade mig. Fem dagars avmaskning skulle ta död på parasiten, fick jag höra. Jag satte igång direkt och hundarna blev bättre. Skönt!
Men skoven återkom. Det var visst inte ovanligt att tarmarna var lite skadade av parasitangreppet så diarréerna kunde fortsätta en tid. Men efter en månad fick jag nog. Flera av hundarna hade svårt att hålla vikten igen. Det blev dags för första veterinärbesöket och snart skulle det uppdagas för mig att vi hade råkat ut för någonting betydligt mer komplicerat än jag först hade velat förstå.
Jag minns att jag googlade och försökte läsa allt jag kom åt om parasiten. Testet visade positivt. Visst hade vi giardia. Igen. Hur hade det gått till? Den mest informativa sidan jag hittade på internet kändes lekmannamässig. Jag minns jag tänkte på hur mycket den överdrev. Så illa kunde det väl inte vara? Där stod om sanering. Döda valpar. Avmaskning. Och att man aldrig blir av med parasiten. Jag ville verkligen inte ta till mig av det som stod där. Det var för overkligt.
Men nu satt jag där i full saneringsmundering. Min syster skulle precis komma som förstärkning i saneringen av de sista rummen i huset. Det var så svårt för mig att be om hjälp. Jag skrubbade så händerna blödde, kunde knappt räta upp ryggen efter att ha duschat alla hundarna i flera omgångar. Plockade allt bajs med vinylhandskar och påse. Inte en droppe fick stanna kvar på marken. Det blev gropar i hundgårdarna där jag hade tagit extra grus i näven för säkerhets skull. Igen och igen. Sprayade med virkon. Spolade av. Tvättade hundgårdarna så många omgångar att den nya vattenpumpen lade av, den blev överbelastad. Elräkningen dubblades. Alla mina pengar gick åt till saneringsutrustning. Ångtvätt. Veterinärräkningar.
60 000 kronor. Jag hade lagt mig ner som en mörk pöl på marken om jag visste i förväg vad den här lilla parasiten skulle kosta mig. Men när kontona började bli tomma var jag tvungen att räkna. Veterinärkostnader och olika diarréstoppande preparat landade till slut på den summan det året. Sedan tillkom en mängd engångsartiklar. Handskar, tossar, städutrustning slängdes på löpande band. Det hade kunnat bli billigare. Om jag hade vetat mer, kunnat agera omedelbart och på rätt sätt. Men ingen visste ju. Informationen var oerhört svår att få tag på.
Idag när jag läser den lekmannamässiga sidan på internet, ser jag luckor i texten. De har missat viktiga detaljer i beskrivningen av parasiten och saneringen. Sidan är underdriven.
Åtta lass åkte jag med släpkärran till soptippen. Jag hade inget enskilt föremål i hela huset som inte hade rengjorts minutiöst med virkon och sedan legat i antingen bastun eller frysen. Giardiaparasiten lägger sig i cystor som överlever i alla lägen, så länge den inte fryser och temperaturen är upp till sextio plusgrader. Allra bäst trivs den i fuktiga och svala miljöer. Den tål klorin och andra rengöringsmedel men tack och lov inte virkon.
Det är via sådana cystor som mina hundar fick parasiten. Det har sannolikt legat färsk diarré i något spår där vi har kört, på träning eller tävling. Giardiadiarré. Hundarna trampar i det, cystorna fastnar i pälsen i tassarna och efter avslutad träning hamnar de i munnen på hunden vid den efterföljande tvätten av tassarna. Inom två veckor har den satt sig i tarmen där hundens kropp normalt tar upp sin näring. Parasiten suger själv åt sig näringen och orsakar skada på tarmväggarna där den har fäst sig med sina sugkoppar. Först skapas irritation, så småningom kan tarmen inte jobba normalt. I diarréerna sprids sedan ytterligare cystor vidare till nya värdar. Nya hundar.
Det var Catti som fick mig att förstå hur skadad jag hade blivit av den där tiden. Hundarna hade varit friskförklarade i flera månader men hela mitt liv var inrutat efter saneringsrutinerna. Jag skulle aldrig mer ge en parasit chansen att ta fart. All avföring plockades omedelbart upp, varje mikrometer, och samlades i knutna bajspåsar i täta säckar. Varje lös mage testades och eventuella spår av bajs följdes av en noggrann tvätt av både hund, utrustning och markyta. Överdragskläder skulle användas vid hantering av hundarna, kläder som aldrig fick komma in i huset. Livet bestod plötsligt av ett uteliv och ett inneliv. I innelivet fanns inga hundar närvarande.
När en av hundarna hade varit lös i magen utan min vetskap, bröt jag ihop i panikångest på en sten bakom huset. Varje litet bakslag kastade tillbaka mig till den där totala hjälplösheten. Känslan att jag höll på att förlora hundarna och, trots sanering dygnet runt, inte tycktes kunna bli av med parasiten. Där och då visste jag att jag inte skulle klara av en ny omgång av parasiter. Vi fick prata om just denna händelse flera gånger. Det tog lång tid för mig att förstå. Catti hann flytta hem innan jag sakta började tvinga mig tillbaka till ett normalt liv. Jag var tvungen. För min egen skull.
Jag minns när jag för första gången släppte in en människa i huset, som hade hundhår på kläderna. Jag mådde illa och framför mig flimrade världen. Men jag visste att jag måste bli normal. Det fanns inget annat sätt. Jag minns när jag för första gången tog av mig trädgårdsstövlarna inomhus istället för på trappen. När jag lät en besökande hund komma in i trädgården för första gången. När vi åkte på vår första utställning efter parasiten. Jag vägrade vidröra andra hundar och tog bara ut mina för själva uppvisningen – sedan fick de ligga i bilen långt bort från utställningsplatsen och alla andra hundar. Jag ville inte riskera återsmitta.
Vändningen kom när jag pratade med Petter Karlsson. Han beskrev med lätthet för mig hur parasiten fungerar. För första gången kom jag i kontakt med någon som verkligen visste. Giardian har funnits i långdistansmiljön i minst tio år. Idag är det inte längre en av de mest fruktade parasiterna. Erfarna förare har förebyggande rutiner och gör regelbundna kontroller och behandling. Petters erfarenheter och berättelser, tillsammans med hans lugna förhållningssätt, gav mig det efterlängtade hoppet, styrkan. För det är jag oändligt tacksam.
Det tog tre månader att bli av med giardian. Ja, det gick faktiskt – fast jag förstår nu att det är oerhört sällsynt att få bort den. Det tog ytterligare tolv månader för mig att få ett hyfsat normalt förhållningssätt till parasiten. Den största skadan från giardian, har jag burit inom mig.
Men igår tog jag det sista steget att välkomna hundarna tillbaka in i mitt människoliv. Livet är nu normalt. Även om det aldrig kommer att bli som innan. Men det är bra. En positiv förändring. Jag lärde mig den hårda vägen, hur enkla förändringar i vardagsrutinerna faktiskt kan förebygga och kontrollera parasiter av alla de slag.
Att förebygga rundgång på avföring. En bajsad bajs ska inte gå vidare någonstans. Inte ligga öppet att nosa på eller trampa i, inte gömmas i pälsen i väntan på att bli slickad på, inte finnas som bakterier på mina händer när jag matar hundarna. Vad än hundarna får i sig för parasit, stannar spridningen idag nästan alltid så fort bajsen lämnar kroppen.
Att testa hundarna regelbundet. Om en hund har onormal avföring och/eller går upp i vikt, är det absolut billigaste och bästa att omedelbart testa hunden. Att ge en enskild hund rätt behandling mot en parasit innan den får spridning, gör att ingen parasit hinner eskalera och orsaka större skador.
Att hålla rent och torrt. På resa, i hundkojor och hundgård, utrustning. Det är sannolikt att all smuts kring hundarna mer eller mindre innehåller partiklar från avföring. Att hålla en ren och torr miljö är det bästa sättet att undvika spridning av parasiter.
Att städa och sanera hundar, utrustning och transport efter tävlingar där hundarna kan ha blivit utsatta för smitta. Ju smutsigare tävling, desto större risk. Ju mer diarré i spåren, desto större risk. Jag tvättar dessutom alla mina kläder efter sådana tävlingar. För besök hos andra storkennlar/förare har jag en särskild överdragsoverall för att undvika smittspridning både från och till mina hundar.
Att hålla immunförsvaret på topp under resor och tävlingar. Hård träning, körning och långa resor kan sänka immunförsvaret. Jag undviker att långresa och träna/tävla samma dag. Jag har målsättningen att hundarna ska vara så vältränade att tävlingsloppen blir ”lätta” pass för dem.
De här sakerna kallas för smittskydd. Inom hästvärlden är det väletablerat och alla seriösa tävlingsstall har rutiner för att undvika smittspridning. Inom vissa miljöer i slädhundvärlden finns goda kunskaper och rutiner kring smittskydd. Det finns tävlingar där förare tillsammans har gjort överenskommelsen att alla avmaskar rutinmässigt tre veckor före start. Tävlingar börjar kräva nosvaccin istället för spruta mot kennelhosta. Inom polarhundorganisationen WSA finns smittskydd inskrivet i reglerna. De har högre krav än andra organisationer på vaccinering. På VM i vintras fick endast veterinärbesiktade hundar komma in på tävlingsområdet. Föredömligt!
Vi behöver bli duktigare på de här bitarna. Ju fler hundar vi har, ju hårdare de arbetar, ju smutsigare de lever – desto noggrannare måste vi vara. Med rätt kunskap kan vi förebygga och hantera problem i tidigast möjliga skede! Och om jag fick önska en enda sak, så vore det att vi vågade prata om parasiter utan att döma varandra. Vem som helst kan drabbas. Vi tjänar ingenting på att ha en tystnadskultur. Tvärtom kan öppenhet, liksom i hästvärlden, göra oss till kunniga och effektiva smittskyddare. Kanske kan andra då slippa behöva offra ett helt år av sitt liv för att fysiskt och psykiskt läka efter ett parasitangrepp.
