För några veckor sedan startade två av mina förebilder; Helene Lindström och Maria Brandel, en podd om hundträning. Båda tjejerna är riktiga nördar som tävlar lydnad framgångsrikt och med stor passion för sina hundar. I tredje avsnittet av podden har de bjudit in mig för att snacka om drag, energiska hundar, träningsupplägg, mentorer och mycket annat!
Här kan du lyssna på avsnittet!
Du som har frågor efter programmet är välkommen att maila mig på marlene@yabasta.se
I was out with my camera the other day when Kite found her favourite toy. I got a few pictures before sunset and bedtime. Watching them now, afterwards, I find myself really amazed by her paws. Not only are they big, but they also seem to be fully controlled. Every toe is carefully placed in the right spot to keep the toy locked in its place. Then it hits me. I live with a full blooded predator.
Most people probably never realizes that we live amongst predators. The pet dog is so adaptable it will be happy with life even if treated like a human being. How many of us really cares about the dog – seen as a dog? We have expectations that we often demands them to live up to. Dogs are filling our empty spaces in relations, giving us self-confidence, safety and competition. They are truly amazing, these creatures..
A dog is the only thing on earth that loves you more than he loves himself..
So, imagine your dog has spent his/hers whole life trying to understand you and your expectations. Then let us take a moment and try to understand your dog!
Although the dog once survived from hunting, many of our dogs have learned not to. We limit their instincts to running after balls and chase each other while playing. Most dogs accept this substitute of hunting. Their wish to live next to us actually makes them forsake one of their strongest instincts – just to be loved by us. Now the siberian husky won’t do this. When opportunity is given, she will hunt. Can I blame her? Can I blame her for having a survival instinct stronger than her love for me? My answer is no.
But since I chose to live with her, it’s my responsibility to make sure she can satisfy those instincts in a way that is accepted in the human society. Running after balls, of course. But she would probably prefer running in harness. Or lure on birds and mice during rest days. Or dig, jump, climb. The nature is the best playground for the siberian husky.
I guess most people don’t like dogs growling and/or showing teeth. Me neither. But still, how else would they show their disapproval? Has a dog even got the right to be averse to other dogs – or even to humans? I have been thinking a lot about this. How much is fair to demand from our furred friends? We ask them to live in our human world. They learn to understand our human language better than we understand it ourselves. They learn to live by our human rules. They do it even though these rules actually asks them to set aside their own instincts, languages and natural traits. It is our choice – and our responsibility – to make sure the dog can actually be herself from time to time.
The growling is one of the few very distinct ways for a dog to show disapproval. She asks us to keep our distance, to stay away. She asks other dogs to leave her alone. She even asks people around us to keep out of our properties. The growling can come in handy in our human world. But do we let them use it? This language of theirs? Do we let them communicate their disapproval? Do we let them show their genuine feelings about things?
I probably wouldn’t recommend a relation free from demands. Actually, when I watch my dogs in their relations to each other, I can see how they too have expectations and demands. Some like to be alone. Some wants to play. Other care most for their toys. Their own and precious. They have all different interests and different personalities. My main approach is to let them be individuals, as long as they are polite and don’t harm each other. Just like kids, I guess. And as far as possible, I try to respect a growl.
I feel like I got a little carried away from the topic I started out with. Sometimes my mind can be like that. It flies away, takes new directions. I really enjoy imagining how life looks like through the eyes of dogs. Actually, I believe this to be one of the keys to success with dogs. My ability as a human, to understand the dog and give her the best opportunity to be herself in our human world – without endangering the safety of other citizens. Both humans and furry ones.
That is not a small assignment. Nor easy. But it is probably one of my most important tasks as a dog owner. To keep the balance, the thin line between the dog as a pet and the dog as a predator. I was the one who decided that Kite and her friends will live with me in the human world. Therefor, it has become my responsibility to figure this out.
Aren’t they amazing, these paws? The paws of a predator..
Me & Dora
I guess life with dogs is predicted to have ups and downs. There was a time when I let the setbacks affect me really hard. Well, honestly there are still those times. Just not as often. And just not as hard. I don’t know whether my heart hardened or I just learned to live with those kind of feelings. Disappointment, sorrow, broken dreams. Maybe the answer is both. And yet, I still cannot help myself building those dreams again. Over and over. I just can’t let the setbacks stop me. I’m too devoted to hopes and dreams. Still.
Dora was supposed to have pups. She grew just fine until a few weeks ago. I could really see her waist widen, her udders grow. I waited a lot for this week, the seventh week, when I would finally start to see a new shape of the belly. The week passed just fine! Only… The belly didn´t grow.
Sweet Dora
I had no plans for an ultrasound. The visit at the veterinary wouldn’t change the number of puppies anyway. But now, entering the eight week with no obvious signs of pregnancy, I felt like I had to make a decision. A small, hidden, litter could mean trouble when it’s time for giving birth. I needed to be prepared. So we got a time at the vet today.
I had this really strong sense of Dora being pregnant. I don’t know why. I just felt it deep within me. Her chubby way of moving and her tense udders, along with her very worthy and calm manner, must have tricked me. Because there was nothing. Nothing in her belly.
No sign of pups..
The x-ray showed just a normal body of a strong female. Veterinary’s advice was to also make an ultrasound. So we did. Dora’s ovaries were so small, we could hardly distinguish them. Small, thin threads leaping along her back. As soon as the vet pressed her tool towards the belly to see them better, they would conceal themselves among the other contents of Dora’s body. There were a few small signs of something else – two bubbles sized 0,6 cm. Far too small to be puppies in the eighth week.
Somewhere along the way, nature changed its mind.
Sergio spent a long time examining Nitros heart this winter..
I got the question a few weeks ago. Why don´t I breed my own females? Well, the answer is not that simple. I tried to build my kennel for several years. But there was always something. As soon as I considered a female for breeding, adversity would appear. Mostly eye diseases, five times actually, then a suspected deformation of skeleton and now, the last one, a heart murmur.
It’s Nitro.
At Vildmarksracet the specialised sleddog veterinary Sergio Maffi could hear something, a mild anomalous murmur, from Nitros heart. She was approved for running but he recommended me to follow up the murmur with an ultrasound at an experienced veterinary station. And today was the day to do this.
Nitro needs to run..
This left me with a feeling of unease for a very long time. Nitro is a very valuable dog for me, both as my daily input of joy and energy, as well as hard working team member in harness. What can I say.. DynaMitro. Nitro-glycerine. She is not that kind of dog you can leave at home, in the kennel, during training..
The consequences of a heart disease in this kind of dog – well, I’d rather not think about it. There is nothing I want more than to spend my life with my dogs! But not at all costs. I know the passion of each and every dog of mine. Folke needs attention. Turbo needs to be creative. Those kind of fundamental passions that you know your dog needs in order to be happy. And Nitro? Nitro needs to run.
Nitro, my daily source of pure energy..
Besides the worries for the results, I was also concerned about the fact that Nitro often has a hard time being still. Well, a few seconds is sometimes possible. But for this kind of examination, she would need to lay still for almost half an hour. But this ticking bomb of a dog – suddenly she seemed to understand what to do. Maybe she felt the gravity of the situation, my concern and my focus on the black and white screen in front of us. Because except from hiding her small face in my bosom a few times, she was really well behaved.
The examination went on in silence. It felt like my heart beat as fast and hard as I could hear Nitros heartbeats from the monitor. My precious Nitro. We switched sides and the examination continued. The veterinary printed a number of screens from the monitor, measured, listened and counted. I wanted to ask her about everything, wanted her to invite me into the advanced world of heart ultrasound. But I kept my mouth shut, afraid that my questions would interfere with the examination and affect the results. Nitro’s life might depend on them..
Regardless of the amount of time for the examination, I was surprised when the veterinary suddenly broke the silence. “There is no murmur. As you can see here on the screen, there is a small turbulence on the right side, making the sound of a murmur. But this will not affect her as a sleddog.”.
My instant reaction was with humorous relief. Of course. Of course Nitro’s heart would have turbulence. Everything with Nitro is turbulence. I couldn’t help but give up a laughter. Why was I even surprised.. This girl, whos paws spend more time in the air than on the earth. This girl, who could never control her enthusiasm about just everything that is happening around her.
Of course there would be turbulence.
Nitro with her best friend Karma
In the darkest times of setbacks, I asked myself if I would ever be able to have hope again. But those darkest times actually taught me just that. There will always be setbacks. So I might just enjoy every step forward that we get to take. Every small step of ease. So we took this huge step back today. There will be no Yabasta pups this year. Either. But I get to keep Nitro. She will stay here, like the daily source of pure energy that she always is. And I’m truly grateful for that.
Jag gillar de där hundarna som ingen annan orkar med..
För de flesta hundar är den största instinkten att överleva. Det är kloka hundar som är rädda om sig själva och anpassar sin livsstil utefter sina förutsättningar. En sådan hund skulle till exempel aldrig försöka fortsätta springa med brutna ben. Den vilar när den är trött, kissar när den är nödig, äter när den är hungrig. Om något behov inte kan tillgodoses så vänder den sig troget till sin människa för att få hjälp. Har ni tänkt på det? Hur unikt det är att en annan varelse frivilligt sätter sin tillit till oss människor?
Men jag har alltid varit förtjust i ”hot headed” hundar. Hundar med stor energi och stark instinkt att arbeta. Eller; egentligen löper det längre tillbaka än så. Även på hästtiden var det alltid de heta hästarna som var mina favoriter. De bångstyriga, med stor vilja och energi, de som ingen annan ville ha för ryttaren med jämna mellanrum fick smaka på gräset. Jag har aldrig gillat tanken på att forcera en annan varelse. Att pressa. Nej, jag vill jobba med dem. Jag vill känna att deras drivkraft är lika stark som min..
Foto: Natali Doroshina
Hundar med stark instinkt och vilja kräver desto mer kunskap av sin förare. Jag känner mig som en nybörjare igen när jag ska träna galningarna här hemma. Det är en förtjusande tanke att veta hur energiskt och målmedvetet de arbetar – varje träningspass. För mig är det en dröm att få ha just ett sådant team, en dröm som jag har burit på under många, många år. Men jag har också börjat förstå allvaret i det. Vilket ansvar det ställer på mig som förare, att kunna träna de här hundarna på rätt sätt.
För kroppen måste alltid trumfa instinkten.
Hundar som inte stoppar när de får ont. Som inte stoppar när de blir varma. Hundar som har så mycket instinkt i huvudet att de skulle springa in i en vägg om jag bad dem. Plötsligt ligger ansvaret på mig. Jag måste känna var och en av älsklingarna så bra att jag vet precis vad de har för styrkor och svagheter. Jag måste ha kunskap att träna dem på ett sådant sätt att de bygger upp sina kroppar i rätt takt. Jag måste veta hur jag hittar ömheter som de själva inte vill visa, för att kunna ge dem den viktiga vilan och rehabiliteringen vid skador. Och jag måste hela tiden ta kloka beslut, ta det säkra före det osäkra, varje dag. Oavsett om det är träning eller tävling.
Dolly
Jag har funderat mycket på djurskyddsbiten. Är det etiskt att ha hundar som har så stark vilja att de inte tar hänsyn till sin egen kropp? Svaret är självklart nej! I alla fall det allmänna svaret. Men jag tänker också tvärtom. För mig som älskar att vara ute med hundarna. Älskar att analysera varje mikrometer av deras kroppar och rörelser. Älskar att flyga fram i spåren, mil efter mil. För just precis mig så är dessa hundar helt rätt. Det hade inte varit etiskt av mig att ha hundar som INTE var hot headed..
När jag satt vid köksbordet med en kopp kaffe hos Pia Ångström första gången, sade hon någonting som jag inte riktigt förstod – men som jag lade på minnet;
En het hund behöver mycket mer träning..
Det kändes helt ologiskt. Min teori just då var att hundar som arbetar hårt, behöver mindre träning än andra. De får högre puls och belastar sina muskler mer än andra hundar och tillgodogör sig därför träningen bättre än hundar som tar det lite lugnt under passen. Jag hade inte fel! Men jag missade en faktor i ekvationen. Hundar som arbetar hårt, behöver betydligt starkare kroppar än andra hundar.
För kroppen måste alltid trumfa instinkten.
Turbo, Karma och Nitro
När en hund inte själv tar hänsyn till sina begränsningar, måste jag som förare se till att hunden är så grundligt tränad att den inte tar skada av sin instinkt. Det ger mig fördelar att hunden alltid kommer att jobba hårt! Jag kan lätt styra karaktären på träningspassen. Tunga pass likväl som snabba pass, intervallpass, pulspass och så vidare. Med hundar som sparar på krafterna, är det svårt att få variationen på träningen. De kommer alltid sträva efter att gå i ett harmoniskt tempo som kräver så lite energi som möjligt, vilket i praktiken innebär en låg puls och en enformig, lätt belastning på kroppen. Med hot headed hundar kan jag styra vilken typ av belastning jag vill ha och därmed också få en betydligt effektivare träning. Eller betydligt roligare, om du frågar mig. Jag gillar fartlekar och att träna på olika sätt. Inget pass är det andra likt.
Sån är jag.
Nu är det inte meningen att jag ska sitta här och klappa mig för bröstet. Jag vet att vi alla har olika önskemål och tankar kring vad som är en bra slädhund. Många av er skulle säkert aldrig orka med mina hundar. Ni skulle avfärda dem som alldeles för heta, hopplösa, galna. Flera av mina hundar är sådana som ingen annan orkade med. Jag har full respekt för detta! Jag förstår att min typ av husky inte är den allra bästa för de flesta. Jag förstår till och med att min typ av husky är i gränslandet för vad som ska vara rastypiskt. Fast det får bli ett annat inlägg. Men de senaste åren har jag försökt att vara mer öppen för att känna efter vad jag vill och brinner för. Och när jag har ställt saker på sin spets så har jag landat här. Min största drivkraft är upplevelsen att vara ett med mina hundar. Att vara ett sammansvetsat team. Och synonymt för oss alla är att vi är galna. Så är det bara.
”Sån är jag..”
Min resa fortsätter. Vi har kommit till några vägskäl den senaste tiden och jag börjar inse hur långt jag verkligen är beredd att gå, hur mycket jag är beredd att göra för att ge mig och mina hundar förutsättningar att få vara galna. Det kräver kunskap att hantera hot headed hundar. Och jag älskar kunskap. Vår resa fortsätter. Och ledstjärnan är just denna. Att kroppen alltid måste trumfa instinkten.
Turbo fick komma in..
Jag tog in Turbo i sovrummet igår. Det är första gången på över ett år som en av mina älskade hundar får vara tillsammans med mig över natten. Det fanns en tid när det alltid låg en eller ett par hundar i sängen vid läggdags. Men det var i ett annat liv. Livet före giardia.
Jag har påbörjat ett otal blogginlägg för att berätta. Men orden har inte fallit på plats. Eller rättare sagt; orden har inte alls funnits där. Jag förstår nu att jag har varit skadad. Jag har haft fysiska och psykiska ärr ända fram till idag. Där har inte funnits ord för att beskriva livet – och bloggen har fått vara ihålig. Precis som jag.
Bajs-Marlene; kan numera lukta mig till giardia.
För drygt ett år sedan satt jag här. Precis på denna plats. Jag hade på mig en vit skyddsoverall och ett par av de tusentals vinylhandskar som skulle gå åt de månaderna. På fötterna satt trädgårdsstövlarna. De skorna som absolut inte fick vidröra ett inomhusgolv, än mindre marken i hundgårdarna. Tårarna rann nedför mina kinder. Inombords bar jag på en fullständig tomhet. Jag hade inte vidrört mina hundar på tre veckor. De hade inte fått komma ut ur hundgårdarna och till min stora sorg – och tacksamhet – hade de vant sig vid att inte komma fram till mig. Istället gick de och gömde sig. De visste att enda gången jag skulle röra vid dem, var när jag kom med den äckliga avmaskningen.
Visst hade jag hört om giardia. Någon avlägsen parasit. Något som aldrig skulle drabba mig. Mina välskötta hundar. Misstankarna kom efter ett par veckors återkommande diarréer. Canicuren hjälpte tillfälligt men så snart kuren var över blev hundarna dåliga i magen igen. De började gå ner i vikt. Ville inte äta. Någon hade hört talas om giardia och tipsade mig. Fem dagars avmaskning skulle ta död på parasiten, fick jag höra. Jag satte igång direkt och hundarna blev bättre. Skönt!
Men skoven återkom. Det var visst inte ovanligt att tarmarna var lite skadade av parasitangreppet så diarréerna kunde fortsätta en tid. Men efter en månad fick jag nog. Flera av hundarna hade svårt att hålla vikten igen. Det blev dags för första veterinärbesöket och snart skulle det uppdagas för mig att vi hade råkat ut för någonting betydligt mer komplicerat än jag först hade velat förstå.
Aviar var en av hundarna som fick dropp på grund av de uttorkande diarréerna.
Jag minns att jag googlade och försökte läsa allt jag kom åt om parasiten. Testet visade positivt. Visst hade vi giardia. Igen. Hur hade det gått till? Den mest informativa sidan jag hittade på internet kändes lekmannamässig. Jag minns jag tänkte på hur mycket den överdrev. Så illa kunde det väl inte vara? Där stod om sanering. Döda valpar. Avmaskning. Och att man aldrig blir av med parasiten. Jag ville verkligen inte ta till mig av det som stod där. Det var för overkligt.
Men nu satt jag där i full saneringsmundering. Min syster skulle precis komma som förstärkning i saneringen av de sista rummen i huset. Det var så svårt för mig att be om hjälp. Jag skrubbade så händerna blödde, kunde knappt räta upp ryggen efter att ha duschat alla hundarna i flera omgångar. Plockade allt bajs med vinylhandskar och påse. Inte en droppe fick stanna kvar på marken. Det blev gropar i hundgårdarna där jag hade tagit extra grus i näven för säkerhets skull. Igen och igen. Sprayade med virkon. Spolade av. Tvättade hundgårdarna så många omgångar att den nya vattenpumpen lade av, den blev överbelastad. Elräkningen dubblades. Alla mina pengar gick åt till saneringsutrustning. Ångtvätt. Veterinärräkningar.
En medtagen Tubbilubb ❤
60 000 kronor. Jag hade lagt mig ner som en mörk pöl på marken om jag visste i förväg vad den här lilla parasiten skulle kosta mig. Men när kontona började bli tomma var jag tvungen att räkna. Veterinärkostnader och olika diarréstoppande preparat landade till slut på den summan det året. Sedan tillkom en mängd engångsartiklar. Handskar, tossar, städutrustning slängdes på löpande band. Det hade kunnat bli billigare. Om jag hade vetat mer, kunnat agera omedelbart och på rätt sätt. Men ingen visste ju. Informationen var oerhört svår att få tag på.
Idag när jag läser den lekmannamässiga sidan på internet, ser jag luckor i texten. De har missat viktiga detaljer i beskrivningen av parasiten och saneringen. Sidan är underdriven.
Åtta lass åkte jag med släpkärran till soptippen. Jag hade inget enskilt föremål i hela huset som inte hade rengjorts minutiöst med virkon och sedan legat i antingen bastun eller frysen. Giardiaparasiten lägger sig i cystor som överlever i alla lägen, så länge den inte fryser och temperaturen är upp till sextio plusgrader. Allra bäst trivs den i fuktiga och svala miljöer. Den tål klorin och andra rengöringsmedel men tack och lov inte virkon.
Det är via sådana cystor som mina hundar fick parasiten. Det har sannolikt legat färsk diarré i något spår där vi har kört, på träning eller tävling. Giardiadiarré. Hundarna trampar i det, cystorna fastnar i pälsen i tassarna och efter avslutad träning hamnar de i munnen på hunden vid den efterföljande tvätten av tassarna. Inom två veckor har den satt sig i tarmen där hundens kropp normalt tar upp sin näring. Parasiten suger själv åt sig näringen och orsakar skada på tarmväggarna där den har fäst sig med sina sugkoppar. Först skapas irritation, så småningom kan tarmen inte jobba normalt. I diarréerna sprids sedan ytterligare cystor vidare till nya värdar. Nya hundar.
Catti öppnade mina ögon..
Det var Catti som fick mig att förstå hur skadad jag hade blivit av den där tiden. Hundarna hade varit friskförklarade i flera månader men hela mitt liv var inrutat efter saneringsrutinerna. Jag skulle aldrig mer ge en parasit chansen att ta fart. All avföring plockades omedelbart upp, varje mikrometer, och samlades i knutna bajspåsar i täta säckar. Varje lös mage testades och eventuella spår av bajs följdes av en noggrann tvätt av både hund, utrustning och markyta. Överdragskläder skulle användas vid hantering av hundarna, kläder som aldrig fick komma in i huset. Livet bestod plötsligt av ett uteliv och ett inneliv. I innelivet fanns inga hundar närvarande.
När en av hundarna hade varit lös i magen utan min vetskap, bröt jag ihop i panikångest på en sten bakom huset. Varje litet bakslag kastade tillbaka mig till den där totala hjälplösheten. Känslan att jag höll på att förlora hundarna och, trots sanering dygnet runt, inte tycktes kunna bli av med parasiten. Där och då visste jag att jag inte skulle klara av en ny omgång av parasiter. Vi fick prata om just denna händelse flera gånger. Det tog lång tid för mig att förstå. Catti hann flytta hem innan jag sakta började tvinga mig tillbaka till ett normalt liv. Jag var tvungen. För min egen skull.
Hundarna klarade behandlingsperioden över förväntan bra..
Jag minns när jag för första gången släppte in en människa i huset, som hade hundhår på kläderna. Jag mådde illa och framför mig flimrade världen. Men jag visste att jag måste bli normal. Det fanns inget annat sätt. Jag minns när jag för första gången tog av mig trädgårdsstövlarna inomhus istället för på trappen. När jag lät en besökande hund komma in i trädgården för första gången. När vi åkte på vår första utställning efter parasiten. Jag vägrade vidröra andra hundar och tog bara ut mina för själva uppvisningen – sedan fick de ligga i bilen långt bort från utställningsplatsen och alla andra hundar. Jag ville inte riskera återsmitta.
Vändningen kom när jag pratade med Petter Karlsson. Han beskrev med lätthet för mig hur parasiten fungerar. För första gången kom jag i kontakt med någon som verkligen visste. Giardian har funnits i långdistansmiljön i minst tio år. Idag är det inte längre en av de mest fruktade parasiterna. Erfarna förare har förebyggande rutiner och gör regelbundna kontroller och behandling. Petters erfarenheter och berättelser, tillsammans med hans lugna förhållningssätt, gav mig det efterlängtade hoppet, styrkan. För det är jag oändligt tacksam.
Det tog tre månader att bli av med giardian. Ja, det gick faktiskt – fast jag förstår nu att det är oerhört sällsynt att få bort den. Det tog ytterligare tolv månader för mig att få ett hyfsat normalt förhållningssätt till parasiten. Den största skadan från giardian, har jag burit inom mig.
Känslan att äntligen få röra vid hundarna igen ❤
Men igår tog jag det sista steget att välkomna hundarna tillbaka in i mitt människoliv. Livet är nu normalt. Även om det aldrig kommer att bli som innan. Men det är bra. En positiv förändring. Jag lärde mig den hårda vägen, hur enkla förändringar i vardagsrutinerna faktiskt kan förebygga och kontrollera parasiter av alla de slag.
Att förebygga rundgång på avföring. En bajsad bajs ska inte gå vidare någonstans. Inte ligga öppet att nosa på eller trampa i, inte gömmas i pälsen i väntan på att bli slickad på, inte finnas som bakterier på mina händer när jag matar hundarna. Vad än hundarna får i sig för parasit, stannar spridningen idag nästan alltid så fort bajsen lämnar kroppen.
Att testa hundarna regelbundet. Om en hund har onormal avföring och/eller går upp i vikt, är det absolut billigaste och bästa att omedelbart testa hunden. Att ge en enskild hund rätt behandling mot en parasit innan den får spridning, gör att ingen parasit hinner eskalera och orsaka större skador.
Regelbundna kontroller är ett sätt att förekomma parasiterna.
Att hålla rent och torrt. På resa, i hundkojor och hundgård, utrustning. Det är sannolikt att all smuts kring hundarna mer eller mindre innehåller partiklar från avföring. Att hålla en ren och torr miljö är det bästa sättet att undvika spridning av parasiter.
Att städa och sanera hundar, utrustning och transport efter tävlingar där hundarna kan ha blivit utsatta för smitta. Ju smutsigare tävling, desto större risk. Ju mer diarré i spåren, desto större risk. Jag tvättar dessutom alla mina kläder efter sådana tävlingar. För besök hos andra storkennlar/förare har jag en särskild överdragsoverall för att undvika smittspridning både från och till mina hundar.
Att hålla immunförsvaret på topp under resor och tävlingar. Hård träning, körning och långa resor kan sänka immunförsvaret. Jag undviker att långresa och träna/tävla samma dag. Jag har målsättningen att hundarna ska vara så vältränade att tävlingsloppen blir ”lätta” pass för dem.
Hundarna äter numera i bilen, då blandas inte mat med smittor som finns på marken utanför i form av avföring och smuts.
De här sakerna kallas för smittskydd. Inom hästvärlden är det väletablerat och alla seriösa tävlingsstall har rutiner för att undvika smittspridning. Inom vissa miljöer i slädhundvärlden finns goda kunskaper och rutiner kring smittskydd. Det finns tävlingar där förare tillsammans har gjort överenskommelsen att alla avmaskar rutinmässigt tre veckor före start. Tävlingar börjar kräva nosvaccin istället för spruta mot kennelhosta. Inom polarhundorganisationen WSA finns smittskydd inskrivet i reglerna. De har högre krav än andra organisationer på vaccinering. På VM i vintras fick endast veterinärbesiktade hundar komma in på tävlingsområdet. Föredömligt!
Vi behöver bli duktigare på de här bitarna. Ju fler hundar vi har, ju hårdare de arbetar, ju smutsigare de lever – desto noggrannare måste vi vara. Med rätt kunskap kan vi förebygga och hantera problem i tidigast möjliga skede! Och om jag fick önska en enda sak, så vore det att vi vågade prata om parasiter utan att döma varandra. Vem som helst kan drabbas. Vi tjänar ingenting på att ha en tystnadskultur. Tvärtom kan öppenhet, liksom i hästvärlden, göra oss till kunniga och effektiva smittskyddare. Kanske kan andra då slippa behöva offra ett helt år av sitt liv för att fysiskt och psykiskt läka efter ett parasitangrepp.
Ulveheia’s My
Det finns en sak som jag har lärt mig under livet med husky. Det är att saker har en tendens att komma till en. Det finns många söta, duktiga och underbara draghundar men ibland så klickar det sådär alldeles extra. Du vet nog vad jag menar. Den där känslan av att man hör ihop med någon.
Alla de gånger som jag har upplevt detta med en hund, har livet så småningom lett till att vi har funnit varandra. Den första hunden som trollband mig var Gunne. Så småningom kom hon att bli min och skulle vara en viktig stomme i Yabasta-spannet och kunde också ha blivit stommen i kenneln om det hade velat sig väl. Men så blev det inte.
Istället var det T-bird som blev första stamtiken i Yabasta. T-bird som jag träffade som ettåring och föll pladask för. Sedan dess följde jag henne frenetiskt, passade alltid på att få en stund med henne så fort tillfälle bjöds. Några år senare fick jag möjligheten att låna henne och hon blev mamma till den första Yabasta-kullen. Jag besöker henne fortfarande regelbundet och följer hennes framfart från år till år.
En kropp som har gått flera tusen mil.. ❤
Så dök My upp. Det var egentligen inte alls osannolikt att jag skulle lägga märke till henne, hon är nära släkt till T-bird och är påtagligt lik Kite och Aviar till sättet. Jag glömmer aldrig när Trond Hansen körde så sjukt snabbt på SM 2017. Jag sökte upp honom efteråt och frågade med ivrig röst; kunde han peka ut sina tre absolut bästa hanar i spannet? Detta var absolut någonting som jag ville gå vidare på! Trond ryckte på axlarna och tittade på mig med ett finurligt leende när han svarade; ”Dessverre, dette spannet er tolv tisper..”. Hela hans spann bestod av tikar..
Jag förstod inte omfattningen av My förrän när jag senare tittade närmare på Tronds hundar och resultat. My, hennes döttrar och deras döttrar var grundstommen i detta snabba medeldistansspann. För första gången hade jag hittat någon som körde längre – och gjorde riktigt bra resultat – med samma avelslinjer som jag hade. Jag kunde inte släppa tanken på My..
Lilla Karma
Så kom den där dagen när jag snubblade över Karma. En liten, tunn tjej med nötbruna ögon. Visste jag att hon var släkt med My? Jag tog hennes koppel och gick en liten tur. Hon var inte tränad i någon större omfattning men hennes rörelser föll absolut i min smak. Jag kunde inte låta bli att fråga; vem är den här hunden? När svaret kom, att Karma var ett barnbarn till My, så vägrade jag släppa taget. Några dagar senare var hon min.
Om man vill lyckas med ett spann, ska man avla på riktigt bra tikar. Jag har det inpräntat från varenda mentor jag har haft och från många texter jag har läst. När My trollband mig så formades min tanke att låna henne. Jag började tjata. Det tog en bra stund och fördes samtal hit och dit innan jag till slut fick beskedet; jag fick inte låna My – men jag kunde låna en av hennes döttrar. Valet landade på Dora. Löpet kom snabbare än väntat och parningen kan ni läsa mer om på under ”Valpar på gång”! En otroligt fin möjlighet som jag är djupt tacksam för!
Det där alldeles speciella uttrycket..
Men My.. När spannet var decimerat inför VM så fick jag chansen att låna in My. Hon är ingen enkel hund, hon väljer sina människor och föredrar arbete framför frimodiga sociala kontakter. Och jag har fastnat för en typ av hund. DEN typen av hund. Det har slagit stort igenom i första Yabasta-kullen, i synnerhet i Aviar. En kombination av galet arbetsmonster och fjantig knähund. Jag har fått berättat för mig att Mats Erikssons (Stuyahok) hundar var precis så. Ett väldigt karakteristiskt drag som jag är hejdlöst förälskad i.
Men vi fann varandra. Fullständigt. My visade det förstås inte på något överväldigande sätt. Men jag såg i hennes blick att hon hade bestämt sig. Första dagen fick hon gå i mitten av spannet. Men andra dagen satte jag fram henne. I fyrtiosju kilometer fick jag njuta av att se denna underbara arbetsmyra driva upp farten. Jag kunde inte få nog. Måtte mina unghundar bli lika bra som henne! ❤
Så hände det ofattbara. När det var dags att lämna tävlingen för att resa hemåt.. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag förstod först inte vad jag hörde. Men det hade inte bara varit jag som kände det där starka bandet mellan mig och My. Det var fler som hade sett det. När frågan kom så stannade tiden upp. ”Skal du ta to hunder med deg hjem?”.
Det fanns såklart bara ett svar.
Välkommen, My!
Hundarna vilar på checkpoint.
Det känns inte som att det är verklighet ännu. Kroppen värker, huden värker. Livet går som i en dimma. För mig så är alltid hundarna det absolut viktigaste, någonting som kommer ikapp mig såhär efter en tävling. När kroppen börjar påminna mig om att den lever.
Det blir ett känslomässigt vacuum av tröttheten. Minnena från loppen snurrar om och om igen i huvudet. Många gånger har det varit minnen av frustration, bilder av saker som inte fungerade, som måste förbättras. Men den här gången är det helt andra minnen. Solsken. Rimfrost. Trycket i linorna. Medarnas skrapande ljud från de hårda spåren. Inombords bär jag på ett stort leende.
Wings är nedbäddad för att få sova lite i lugn och ro.
Jag har väntat. De senaste åren har alla mina val, stora som små, vardagliga som övergripande, handlat om samma sak. Att sakta men säkert ge hundarna rätt förutsättningar att få göra det som de älskar; att springa snabbt. Länge. När jag har hamnat i vardagliga frestelser så har jag hela tiden vänt tillbaka till mitt följeord genom hundträningen;
”The main reason for people’s lack of success is their willingness to give up what they want most of all, for what they want right now!”
Det är värt att vänta. Länge. För den som vet att hon väntar på någonting gott.
Veterinär Sergio undersöker Nitro. Wings väntar på sin tur.
Jag har dokumenterat, utvärderat och följt upp träningen noggrant i tre år nu. Summerat och förbättrat. Lärt av mina misstag. Jag är inte färdig ännu. Träningstanken inför nästa år är redan färdig, vidareutvecklad från detta års lärdomar. Jag skriver ”träningstanken” för jag har insett att flexibilitet är en av de viktigaste egenskaperna i hundträning. Flexbilitet att anpassa träningen efter hundarnas dagsform utan att tappa fokus och riktning. Jag är otroligt tacksam för min inre längtan att vara med hundarna, utan den skulle jag aldrig idas hålla på såhär. Men i min värld finns ingenting underbarare än att åka bakom fluffrumporna..
Kite har fått en senskada som inte har släppt till fullo, trots vila och rehabilitering. Jag har valt att sätta henne i vila resten av säsongen. Det är inte i år som hon ska vara på topp – hon är fortfarande en ung hund med livet framför sig. Ett beslut som var lätt att ta, med ovanstående motto som riktlinje. Men också ett beslut som skulle innebära att jag inte kunde starta Vildmarksracet. Klassen är åttaspann och alla måste starta med minst sex hundar..
Aviar och Clara har gosat ihop sig på checkpoint.
Jag kunde såklart ha kört gamla rutinerade Folke och Pila i spannet. De hade tagit oss runt tryggt och säkert. Men jag ville unna mig en försmak på framtiden. Jag ville känna på resultatet av årets grundträning, på riktigt. Utan att behöva bromsa ner de yngre hundarna för att Folke och Pila skulle hinna med. Jag gick länge och tänkte på detta.. Så plötsligt en dag föll poletten ner och jag gjorde en rokad. Bytte till a-klass och såg till att få låna tre av Anitas alaskan huskies som förstärkning till ungdomarna. Jag ville verkligen ha ett jämnt spann för en gångs skull.
Spannet var oerhört jämnt. Nivåskillnaderna mellan hundarna börjar bli väldigt små nu, det handlar mer om detaljer än om helhet. Jag hade bestämt mig för att hålla farten under 25 km/h för att inte anstränga dem för mycket – loppet är ju 120 km långt och kickstarten för en serie tävlingar som vi ska köra. Hundarna höll tempot fint och för första gången fick jag njuta fullt tryck och galopp även i uppförsbackarna. Vi gjorde omkörning efter omkörning och till min stora glädje så gick allt i stort sett problemfritt. Inga komplikationer trots unga hundarna.
Första etappen..
Första etappen var allt jag kunde drömma om.. Jag behövde inte lyfta en fot från släden. Hundarna jobbade på i ett härligt tempo, jag stod bakom och styrde och försökte störa så lite som möjligt. Jag har nu kommit till punkten att jag kör hundarna näst intill alldeles tyst. De gör sitt bästa ändå. Det var nytt för mig förra säsongen och nu har jag börjat vänja mig vid känslan att stå bakom ett självgående lokomotiv. En underbar känsla som jag har drömt om länge.
Minnena fortsätter att spelas upp i mitt huvud, om och om igen. Känslan av sinnesfrid. Glädje. Lycka genom hela tävlingen. Den mentala träningen har varit en enorm resa för mig det här året och jag kan knappt tro det själv att det har fungerat så bra. Runtomkring mig har jag uppfattat tävlingsnerver på alla de möjliga vis men inombords har jag haft ett djupt lugn, tillsammans med några kittlande fjärilar. Glada fjärilar. Den största insikten jag har fått är att jag själv är en del av teamet och att min inställning, mitt förhållningssätt och mitt sätt att hantera saker – det är högst avgörande för hur mina hundar upplever en tävling. Det känns magiskt och jag skulle inte kunna beskriva hur det gick till om du frågade mig, men de där oroskänslorna och resultatångesten – den har bara runnit av mig. Den har inte kunnat bita fast någonstans.
Hundarna gick så bra som jag vet att de kan. De gjorde sitt bästa och jag trodde verkligen på dem hela vägen genom loppet. Vi landade på en tredjeplats i vår lilla klass. Jämfört med de rena siberian-spannen så hade vi andra bästa tid totalt (bästa tid på första etappen). När jag ser dessa resultat så är det bara bokstäver på pappret för mig. Likaså medaljen. Jag har inte fattat ännu, vad vi har genomfört.
Den röda linjen med fokus på immunförsvar och bra träning, den har gett resultat. Hundarna har en jättefin återhämtning även efter detta förhållandevis tuffa lopp. De är glada och pigga, äter och dricker. Mina solsken. Mina underbara hjältar. Nu ska jag inte sitta här och skriva mer. Längtan efter att vara nära vovvarna, ska få ta över igen 🙂
Men först ett kort tack till Anita för lånet av Hector, Andy och Clara. Niklas och Rebecka Strumbecker på kennel Snowzillas för lån av Wings och tävlingssläde. Glenn, Linda, Peter, Esther och Patricia som hjälpte oss komma till start och genomföra en checkpoint på bästa sätt. Swedish Centerlines för kreativa och otroligt funktionella lösningar på utrustningar för en musher som vill att hundarna ska ha det allra bästa. Qurts som har sponsrat hela teamet med skyddande sockar. Royal Canin som ger oss kunskap och de allra bästa förutsättningar att prestera när det verkligen gäller. Johnny på ITS Transmission som löser kriser på nolltid och ser till att allt viktigt runtomkring teamet fungerar flytande ❤ Och sist, men långt ifrån minst, ProPiraya/EM Wergård som har coachat en nervös, orolig och prestationsinriktad hundåkare till att bli en lugn, harmonisk och tävlingsgalen musher.
Tack.
Nitro fyller nu tre år..
Att utvecklas tillsammans med en hund handlar i mångt och mycket om timing. Det kanske är lätt att tro att utveckling är en konstant uppåtgående kurva som till slut når den ultimata toppen. För mig är det inte så. När jag ser på mina hundars utveckling, liknar det mer en bukett med mängder av blommor. En del blommor i buketten dröjer som knoppar medan andra med tiden blir fullt utslagna.
Nitro kom till mig i början av året. Hon hade då inte haft något riktigt hem på ett tag, av olika skäl så var det ingen som kunde ha henne för stunden. Jag blev nyfiken på den här tjejan för hon är nära släkt med flera hundar som jag har varit intresserad av på senaste. Det gick också rykten att hon var sjukt jobbig, vilket onekligen är en sådan grej som jag går igång på.. Det finns många saker som går att utveckla, stärka, uppmuntra – men naturlig energi är inte en sådan.
Energi är en ovärderlig sak som inte går att träna fram.
Mycket riktigt så visade sig Nitro vara en tjej med osedvanligt mycket energi. En hund i ständig rörelse och med ett enormt behov av fysisk aktivitet. Många skulle kalla henne stressad – och stressad skulle hon säkert kunna vara om hon inte fick utlopp för den ovärderliga energin som hon har i kroppen. I min värld så är hon en hund med massor av potential. Men en hund som behöver tid.
Det är så många saker som ska stämma innan en bukett är färdigbunden. Saker som inte går att forcera. Det är kanske lättare att se när man följer många hundar parallellt. På något sätt så finns det ett större utrymme för tålamod då. Det gör ingenting om en hund står stilla i sin utveckling under en period. Det finns alltid någon annan som rusar framåt för stunden. Om det är någonting som jag har lärt mig senaste åren, så är det att utveckling tar tid. Vi pratar inte om dagar, veckor eller månader. Ibland kan det ta år, innan poletten faller ner och en hund blir sitt allra bästa jag.
Är du redo att vänta?
Nitro har fått jobba i olika positioner och med olika selar för att hitta sitt arbetssätt..
Jag tänker att det är den här utvecklingen som är den verkliga resan. Visst har vi gjort några bra resultat och ibland haft förmånen att nå våra mål, men där och då har jag insett att det är inte det slutgiltiga resultatet som är det stora i livet, utan resan dit. Vardagen, i vilken vi spenderar vår tid tillsammans med våra pälsklingar. Och det är vardagen jag ska berätta om nu.
När jag fick börja lära känna Nitro, kände jag omedelbart att hon är en hund som verkligen, verkligen vill göra sitt bästa. Det var så tydligt i hennes kroppsspråk och hennes sätt till vardags. En husky med ovanligt stor vilja att vara till lags. En stor del av sin intensiva energi, lade hon på att försöka be om ursäkt. Precis som en valp, ville hon så gärna att alla skulle vara snäll med henne. Och vi har varit snäll med henne. Jag har ägnat mycket tid åt att bygga en trygg relation mellan mig och Nitro – och även mellan henne och de andra hundarna. Så småningom har det börjat ge resultat. Nitro sträcker på sig, beter sig mer värdigt, kan sätta gränser gentemot de andra hundarna utan att be om ursäkt. Hon har blivit tryggare i sig själv..
Nitro hade grundtränats i drag innan hon kom till oss. Ganska snabbt såg jag att hon inte hade hittat riktigt rätt sätt att arbeta i selen. Jag tror det är vanligt med intensiva hundar. Att de jobbar med sådan iver och entusiasm att de inte lyssnar på sin kropp. Nitro hade hittat sitt sätt att dra; att ligga med kroppsvikten snett i selen. Det här är jättevanligt och hade säkert kunnat funka ett år, eller två, eller tre. Men med en hund som drar så intensivt så kommer en felaktig belastning att få konsekvenser förr eller senare. Kroppen musklas ojämnt, leder belastas olika.
När jag hade fått en bild av Nitros arbetssätt bestämde jag mig för att ägna sommaren åt att träna hennes kroppskontroll. En hund tänker inte själv över sina rörelser utan de vänjer sig vid olika mönster och vidhåller det sedan resten av livet – om ingen hjälper dem på vägen. Jag lät Nitro gå mycket på skrittbandet. Där finns ingenting att luta sig mot, ingenting som kan ge stöd. Kroppen måste bära sig själv och hunden måste använda alla benen. Skritten är också en övning i koordination. Alla muskler måste aktiveras lika mycket.
Under skritten så har Nitro förändrats. Det är sådan här förändring som är så fantastisk att se. Jag vet inte om det är unikt för draghundar, men de har en enorm förmåga att tillgodogöra sig sina nya kunskaper och föra över dem till resten av livet. Det tog inte många skrittpass förrän Nitro började använda sin kropp på ett mer allsidigt sätt även i vardagen. När detta händer så sker det en snabb och dramatisk förändring. Nitro gick upp flera kilo i vikt, i muskler och hull. Kroppen började bli harmonisk..
Nu har vi kommit en bit i dragträningen den här säsongen. Jag ser fortfarande hur Nitro söker rätt arbetssätt i selen. Hon växlar mellan gångarter, växlar mellan belastning och börjar kontrollera sin intensitet. Hon kan lägga vikten lite snett i selen – men omväxlande vänster och höger, vilket i praktiken innebär att hon får en jämn belastning på kroppen. Avvikelser i rörelsemönster är inte ovanligt på hundar, tvärtom så har ALLA hundar sina brister som de måste kompensera för på olika sätt. Mitt mål är alltid att deras kompensation ska göras på ett harmoniskt sätt, som stärker istället för stjälper kroppen.
Steg för steg har Nitro mognat..
Steg för steg så har Nitro mognat. Varje liten framgång har uppmuntrats och förstärkts. Men det finns ett område där hon har stått still. Hon har inte varit mogen för att gå som ledarhund. Det var väldigt tydligt när jag testade vid ett tillfälle. Hon uppfattade inte kommandon, alltså kopplade inte ihop min röst med att hon skulle utföra någonting. Sen fick hon plötsligt för sig att hon skulle svänga vänster vid varje väg. Det kanske låter knasigt men det här är ingenting ovanligt när en hund börjar upptäcka vad det innebär att vara ledarhund i ett spann. För Nitro blev det dock en så mental låsning att jag inte körde henne fram mer. Istället har hon fått gå på varierande platser i spannet och jag har lagt fokus på att hon skulle få utveckla sin fysik och lära sig arbeta med kroppen på rätt sätt.
Men av någon anledning så bestämde jag mig nu för att prova igen. Det är länge, säkert ett halvår, sedan hon fick prova gå fram senast. Men någonting sade mig att hon kunde vara mogen för det nu.. Hon har inte fått någon särskild träning, mer än att ha gått med i spannet ett ganska stort antal pass. Nu blev det dags för hennes tur.
Med Galen som stöd, tog Nitro många stora steg..
Från början skulle Nitro prompt springa nere i diket och hela spannet fick studsa runt över stockar och stenar. Ett par gånger skulle hon svänga vänster rakt ut på stigar i skogen. Men jag lät henne hållas. För att en hund ska kunna utvecklas på bästa sätt, krävs tålamod, fysisk tålighet och TILLIT. Jag visste innerst inne att Nitro kunde. Att det bara var en fråga om hennes eget självförtroende.
En hund med hög känslighet upplever alla dina känslor. Detta är någonting som vi måste bära med oss och vara medvetna om. Om inte DU tror på din hund, så kommer den inte heller själv att göra det. Ibland så kanske hunden är redo att ta ett steg i utvecklingen – men du själv inte är det. Då är det du som är hindret för hundens utveckling. Därför är det så oerhört viktigt att bygga den ömsesidiga tilliten. Kanske detta är en av de mest fascinerande och underbara sakerna med att ha hund. En av drivkrafterna för mig att leva tillsammans med dessa ganska vilda varelser.
Vi var ute i två och en halv timme och när vi rullade sista kilometrarna hem så trillade tårarna. För efter några dikeskörningar och en tur ut på en äng, började Nitro förändras. Hon gick upp på vägen. Hon riktade öronen bakåt. Jag kände ett sådant där band som bara kan finnas mellan två individer i harmoni. Plötsligt satt kommandona. Först tog hon dem med stöd av Galen. Men det dröjde inte länge förrän hon själv tog initiativet i svängarna.
Med all sin energi, kändes det som att sitta på en het häst. Nitro ville trycka på, ville öka farten. Jag lät henne. Stundom kände jag en tveksamhet i henne. Genast lät jag farten gå ner. Jag har alltid sett potential i Nitro och varje pass har jag tänkt ”åh om jag kunde ha den energin i en ledarhund..”. Men Nitro har inte varit redo. Och hon är fortfarande inte redo, inte för sin fulla arbetsuppgift. Hon har kapacitet att gå fort och hon har energi att gå långt. Men hon har fortfarande inte det fulla självförtroendet, tilliten till att hon kan leda och motivera hela spannet. Jag ser att hon kan! Och nu är det mitt jobb att handleda henne så hon också själv kan se det.
Nitro fick styra helt själv. Jag och de andra hundarna var följsamma, som ett stöd och som följeslagare till denna lilla krigare på hennes väg. Och hon växte. Vi hade lämnat gården med en liten försiktig ledarhund och kom hem med en vuxen ledartik i fronten. Hon hade tagit så många steg under den här turen, att det var som att komma hem med en helt ny hund. Som att hon hade blivit tio centimeter högre. Att hon för en gångs skull inte bad om ursäkt, utan förstod vilken enorm kraft hon är i sin personlighet och i sin kropp. Lilla Nitro hade blivit stor.
Lilla Nitro har blivit stor!
Det smakprovet kommer jag leva länge på. För nu får Nitro gå på sina vanliga platser i spannet igen. Hon ska få tid på sig att landa, att smälta sin nyvunna erfarenhet. Tid att bara vara, att fortsätta hitta det bästa sättet att disponera sin kraft. Fortsätta sin fysiska utveckling och låta huvudet vila en stund. Jag har alltid haft känslan att hon skulle bli en sån där once-in-a-lifetime hund. Nu har hon visat mig att hon är på väg ditåt. Och jag kan vänta. Jag kan vänta hur länge som helst på att hon ska växa och mogna in i sin roll. För jag är helt övertygad att om två, tre, fyra år så kommer hon vara en av de bästa hundar jag någonsin haft. Till det, har jag full tillit.
Grattis Nitro, på din treårsdag!
