Välkommen hit, parasit!

DSC_7798

Turbo fick komma in..

Jag tog in Turbo i sovrummet igår. Det är första gången på över ett år som en av mina älskade hundar får vara tillsammans med mig över natten. Det fanns en tid när det alltid låg en eller ett par hundar i sängen vid läggdags. Men det var i ett annat liv. Livet före giardia.

Jag har påbörjat ett otal blogginlägg för att berätta. Men orden har inte fallit på plats. Eller rättare sagt; orden har inte alls funnits där. Jag förstår nu att jag har varit skadad. Jag har haft fysiska och psykiska ärr ända fram till idag. Där har inte funnits ord för att beskriva livet – och bloggen har fått vara ihålig. Precis som jag.

DSCN5613

Bajs-Marlene; kan numera lukta mig till giardia.

För drygt ett år sedan satt jag här. Precis på denna plats. Jag hade på mig en vit skyddsoverall och ett par av de tusentals vinylhandskar som skulle gå åt de månaderna. På fötterna satt trädgårdsstövlarna. De skorna som absolut inte fick vidröra ett inomhusgolv, än mindre marken i hundgårdarna. Tårarna rann nedför mina kinder. Inombords bar jag på en fullständig tomhet. Jag hade inte vidrört mina hundar på tre veckor. De hade inte fått komma ut ur hundgårdarna och till min stora sorg – och tacksamhet – hade de vant sig vid att inte komma fram till mig. Istället gick de och gömde sig. De visste att enda gången jag skulle röra vid dem, var när jag kom med den äckliga avmaskningen.

Visst hade jag hört om giardia. Någon avlägsen parasit. Något som aldrig skulle drabba mig. Mina välskötta hundar. Misstankarna kom efter ett par veckors återkommande diarréer. Canicuren hjälpte tillfälligt men så snart kuren var över blev hundarna dåliga i magen igen. De började gå ner i vikt. Ville inte äta. Någon hade hört talas om giardia och tipsade mig. Fem dagars avmaskning skulle ta död på parasiten, fick jag höra. Jag satte igång direkt och hundarna blev bättre. Skönt!

Men skoven återkom. Det var visst inte ovanligt att tarmarna var lite skadade av parasitangreppet så diarréerna kunde fortsätta en tid. Men efter en månad fick jag nog. Flera av hundarna hade svårt att hålla vikten igen. Det blev dags för första veterinärbesöket och snart skulle det uppdagas för mig att vi hade råkat ut för någonting betydligt mer komplicerat än jag först hade velat förstå.

IMG_5553

Aviar var en av hundarna som fick dropp på grund av de uttorkande diarréerna.

Jag minns att jag googlade och försökte läsa allt jag kom åt om parasiten. Testet visade positivt. Visst hade vi giardia. Igen. Hur hade det gått till? Den mest informativa sidan jag hittade på internet kändes lekmannamässig. Jag minns jag tänkte på hur mycket den överdrev. Så illa kunde det väl inte vara? Där stod om sanering. Döda valpar. Avmaskning. Och att man aldrig blir av med parasiten. Jag ville verkligen inte ta till mig av det som stod där. Det var för overkligt.

Men nu satt jag där i full saneringsmundering. Min syster skulle precis komma som förstärkning i saneringen av de sista rummen i huset. Det var så svårt för mig att be om hjälp. Jag skrubbade så händerna blödde, kunde knappt räta upp ryggen efter att ha duschat alla hundarna i flera omgångar. Plockade allt bajs med vinylhandskar och påse. Inte en droppe fick stanna kvar på marken. Det blev gropar i hundgårdarna där jag hade tagit extra grus i näven för säkerhets skull. Igen och igen. Sprayade med virkon. Spolade av. Tvättade hundgårdarna så många omgångar att den nya vattenpumpen lade av, den blev överbelastad. Elräkningen dubblades. Alla mina pengar gick åt till saneringsutrustning. Ångtvätt. Veterinärräkningar.

DSCN5176

En medtagen Tubbilubb ❤

60 000 kronor. Jag hade lagt mig ner som en mörk pöl på marken om jag visste i förväg vad den här lilla parasiten skulle kosta mig. Men när kontona började bli tomma var jag tvungen att räkna. Veterinärkostnader och olika diarréstoppande preparat landade till slut på den summan det året. Sedan tillkom en mängd engångsartiklar. Handskar, tossar, städutrustning slängdes på löpande band. Det hade kunnat bli billigare. Om jag hade vetat mer, kunnat agera omedelbart och på rätt sätt. Men ingen visste ju. Informationen var oerhört svår att få tag på.

Idag när jag läser den lekmannamässiga sidan på internet, ser jag luckor i texten. De har missat viktiga detaljer i beskrivningen av parasiten och saneringen. Sidan är underdriven.

Åtta lass åkte jag med släpkärran till soptippen. Jag hade inget enskilt föremål i hela huset som inte hade rengjorts minutiöst med virkon och sedan legat i antingen bastun eller frysen. Giardiaparasiten lägger sig i cystor som överlever i alla lägen, så länge den inte fryser och temperaturen är upp till sextio plusgrader. Allra bäst trivs den i fuktiga och svala miljöer. Den tål klorin och andra rengöringsmedel men tack och lov inte virkon.

Det är via sådana cystor som mina hundar fick parasiten. Det har sannolikt legat färsk diarré i något spår där vi har kört, på träning eller tävling. Giardiadiarré. Hundarna trampar i det, cystorna fastnar i pälsen i tassarna och efter avslutad träning hamnar de i munnen på hunden vid den efterföljande tvätten av tassarna. Inom två veckor har den satt sig i tarmen där hundens kropp normalt tar upp sin näring. Parasiten suger själv åt sig näringen och orsakar skada på tarmväggarna där den har fäst sig med sina sugkoppar. Först skapas irritation, så småningom kan tarmen inte jobba normalt. I diarréerna sprids sedan ytterligare cystor vidare till nya värdar. Nya hundar.

DSC_5541

Catti öppnade mina ögon..

Det var Catti som fick mig att förstå hur skadad jag hade blivit av den där tiden. Hundarna hade varit friskförklarade i flera månader men hela mitt liv var inrutat efter saneringsrutinerna. Jag skulle aldrig mer ge en parasit chansen att ta fart. All avföring plockades omedelbart upp, varje mikrometer, och samlades i knutna bajspåsar i täta säckar. Varje lös mage testades och eventuella spår av bajs följdes av en noggrann tvätt av både hund, utrustning och markyta. Överdragskläder skulle användas vid hantering av hundarna, kläder som aldrig fick komma in i huset. Livet bestod plötsligt av ett uteliv och ett inneliv. I innelivet fanns inga hundar närvarande.

När en av hundarna hade varit lös i magen utan min vetskap, bröt jag ihop i panikångest på en sten bakom huset. Varje litet bakslag kastade tillbaka mig till den där totala hjälplösheten. Känslan att jag höll på att förlora hundarna och, trots sanering dygnet runt, inte tycktes kunna bli av med parasiten. Där och då visste jag att jag inte skulle klara av en ny omgång av parasiter. Vi fick prata om just denna händelse flera gånger. Det tog lång tid för mig att förstå. Catti hann flytta hem innan jag sakta började tvinga mig tillbaka till ett normalt liv. Jag var tvungen. För min egen skull.

IMG_6152

Hundarna klarade behandlingsperioden över förväntan bra..

Jag minns när jag för första gången släppte in en människa i huset, som hade hundhår på kläderna. Jag mådde illa och framför mig flimrade världen. Men jag visste att jag måste bli normal. Det fanns inget annat sätt. Jag minns när jag för första gången tog av mig trädgårdsstövlarna inomhus istället för på trappen. När jag lät en besökande hund komma in i trädgården för första gången. När vi åkte på vår första utställning efter parasiten. Jag vägrade vidröra andra hundar och tog bara ut mina för själva uppvisningen – sedan fick de ligga i bilen långt bort från utställningsplatsen och alla andra hundar. Jag ville inte riskera återsmitta.

Vändningen kom när jag pratade med Petter Karlsson. Han beskrev med lätthet för mig hur parasiten fungerar. För första gången kom jag i kontakt med någon som verkligen visste. Giardian har funnits i långdistansmiljön i minst tio år. Idag är det inte längre en av de mest fruktade parasiterna. Erfarna förare har förebyggande rutiner och gör regelbundna kontroller och behandling. Petters erfarenheter och berättelser, tillsammans med hans lugna förhållningssätt, gav mig det efterlängtade hoppet, styrkan. För det är jag oändligt tacksam.

Det tog tre månader att bli av med giardian. Ja, det gick faktiskt – fast jag förstår nu att det är oerhört sällsynt att få bort den. Det tog ytterligare tolv månader för mig att få ett hyfsat normalt förhållningssätt till parasiten. Den största skadan från giardian, har jag burit inom mig.

DSCN5956

Känslan att äntligen få röra vid hundarna igen ❤

Men igår tog jag det sista steget att välkomna hundarna tillbaka in i mitt människoliv. Livet är nu normalt. Även om det aldrig kommer att bli som innan. Men det är bra. En positiv förändring. Jag lärde mig den hårda vägen, hur enkla förändringar i vardagsrutinerna faktiskt kan förebygga och kontrollera parasiter av alla de slag.

Att förebygga rundgång på avföring. En bajsad bajs ska inte gå vidare någonstans. Inte ligga öppet att nosa på eller trampa i, inte gömmas i pälsen i väntan på att bli slickad på, inte finnas som bakterier på mina händer när jag matar hundarna. Vad än hundarna får i sig för parasit, stannar spridningen idag nästan alltid så fort bajsen lämnar kroppen.

Att testa hundarna regelbundet. Om en hund har onormal avföring och/eller går upp i vikt, är det absolut billigaste och bästa att omedelbart testa hunden. Att ge en enskild hund rätt behandling mot en parasit innan den får spridning, gör att ingen parasit hinner eskalera och orsaka större skador.

30743460_10155664316339624_7320773637227675648_n

Regelbundna kontroller är ett sätt att förekomma parasiterna.

Att hålla rent och torrt. På resa, i hundkojor och hundgård, utrustning. Det är sannolikt att all smuts kring hundarna mer eller mindre innehåller partiklar från avföring. Att hålla en ren och torr miljö är det bästa sättet att undvika spridning av parasiter.

Att städa och sanera hundar, utrustning och transport efter tävlingar där hundarna kan ha blivit utsatta för smitta. Ju smutsigare tävling, desto större risk. Ju mer diarré i spåren, desto större risk. Jag tvättar dessutom alla mina kläder efter sådana tävlingar. För besök hos andra storkennlar/förare har jag en särskild överdragsoverall för att undvika smittspridning både från och till mina hundar.

Att hålla immunförsvaret på topp under resor och tävlingar. Hård träning, körning och långa resor kan sänka immunförsvaret. Jag undviker att långresa och träna/tävla samma dag. Jag har målsättningen att hundarna ska vara så vältränade att tävlingsloppen blir ”lätta” pass för dem.

IMG_3715

Hundarna äter numera i bilen, då blandas inte mat med smittor som finns på marken utanför i form av avföring och smuts.

De här sakerna kallas för smittskydd. Inom hästvärlden är det väletablerat och alla seriösa tävlingsstall har rutiner för att undvika smittspridning. Inom vissa miljöer i slädhundvärlden finns goda kunskaper och rutiner kring smittskydd. Det finns tävlingar där förare tillsammans har gjort överenskommelsen att alla avmaskar rutinmässigt tre veckor före start. Tävlingar börjar kräva nosvaccin istället för spruta mot kennelhosta. Inom polarhundorganisationen WSA finns smittskydd inskrivet i reglerna. De har högre krav än andra organisationer på vaccinering. På VM i vintras fick endast veterinärbesiktade hundar komma in på tävlingsområdet. Föredömligt!

Vi behöver bli duktigare på de här bitarna. Ju fler hundar vi har, ju hårdare de arbetar, ju smutsigare de lever – desto noggrannare måste vi vara. Med rätt kunskap kan vi förebygga och hantera problem i tidigast möjliga skede! Och om jag fick önska en enda sak, så vore det att vi vågade prata om parasiter utan att döma varandra. Vem som helst kan drabbas. Vi tjänar ingenting på att ha en tystnadskultur. Tvärtom kan öppenhet, liksom i hästvärlden, göra oss till kunniga och effektiva smittskyddare. Kanske kan andra då slippa behöva offra ett helt år av sitt liv för att fysiskt och psykiskt läka efter ett parasitangrepp.

 

Annonser

Kärleken hittar alltid en väg..

DSC_6452

Ulveheia’s My

Det finns en sak som jag har lärt mig under livet med husky. Det är att saker har en tendens att komma till en. Det finns många söta, duktiga och underbara draghundar men ibland så klickar det sådär alldeles extra. Du vet nog vad jag menar. Den där känslan av att man hör ihop med någon.

Alla de gånger som jag har upplevt detta med en hund, har livet så småningom lett till att vi har funnit varandra. Den första hunden som trollband mig var Gunne. Så småningom kom hon att bli min och skulle vara en viktig stomme i Yabasta-spannet och kunde också ha blivit stommen i kenneln om det hade velat sig väl. Men så blev det inte.

Istället var det T-bird som blev första stamtiken i Yabasta. T-bird som jag träffade som ettåring och föll pladask för. Sedan dess följde jag henne frenetiskt, passade alltid på att få en stund med henne så fort tillfälle bjöds. Några år senare fick jag möjligheten att låna henne och hon blev mamma till den första Yabasta-kullen. Jag besöker henne fortfarande regelbundet och följer hennes framfart från år till år.

En kropp som har gått flera tusen mil.. ❤

Så dök My upp. Det var egentligen inte alls osannolikt att jag skulle lägga märke till henne, hon är nära släkt till T-bird och är påtagligt lik Kite och Aviar till sättet. Jag glömmer aldrig när Trond Hansen körde så sjukt snabbt på SM 2017. Jag sökte upp honom efteråt och frågade med ivrig röst; kunde han peka ut sina tre absolut bästa hanar i spannet? Detta var absolut någonting som jag ville gå vidare på! Trond ryckte på axlarna och tittade på mig med ett finurligt leende när han svarade; ”Dessverre, dette spannet er tolv tisper..”. Hela hans spann bestod av tikar..

Jag förstod inte omfattningen av My förrän när jag senare tittade närmare på Tronds hundar och resultat. My, hennes döttrar och deras döttrar var grundstommen i detta snabba medeldistansspann. För första gången hade jag hittat någon som körde längre – och gjorde riktigt bra resultat – med samma avelslinjer som jag hade. Jag kunde inte släppa tanken på My..

DSC_6425

Lilla Karma

Så kom den där dagen när jag snubblade över Karma. En liten, tunn tjej med nötbruna ögon. Visste jag att hon var släkt med My? Jag tog hennes koppel och gick en liten tur. Hon var inte tränad i någon större omfattning men hennes rörelser föll absolut i min smak. Jag kunde inte låta bli att fråga; vem är den här hunden? När svaret kom, att Karma var ett barnbarn till My, så vägrade jag släppa taget. Några dagar senare var hon min.

Om man vill lyckas med ett spann, ska man avla på riktigt bra tikar. Jag har det inpräntat från varenda mentor jag har haft och från många texter jag har läst. När My trollband mig så formades min tanke att låna henne. Jag började tjata. Det tog en bra stund och fördes samtal hit och dit innan jag till slut fick beskedet; jag fick inte låna My – men jag kunde låna en av hennes döttrar. Valet landade på Dora. Löpet kom snabbare än väntat och parningen kan ni läsa mer om på under ”Valpar på gång”! En otroligt fin möjlighet som jag är djupt tacksam för!

DSC_6406

Det där alldeles speciella uttrycket..

Men My.. När spannet var decimerat inför VM så fick jag chansen att låna in My. Hon är ingen enkel hund, hon väljer sina människor och föredrar arbete framför frimodiga sociala kontakter. Och jag har fastnat för en typ av hund. DEN typen av hund. Det har slagit stort igenom i första Yabasta-kullen, i synnerhet i Aviar. En kombination av galet arbetsmonster och fjantig knähund. Jag har fått berättat för mig att Mats Erikssons (Stuyahok) hundar var precis så. Ett väldigt karakteristiskt drag som jag är hejdlöst förälskad i.

Men vi fann varandra. Fullständigt. My visade det förstås inte på något överväldigande sätt. Men jag såg i hennes blick att hon hade bestämt sig. Första dagen fick hon gå i mitten av spannet. Men andra dagen satte jag fram henne. I fyrtiosju kilometer fick jag njuta av att se denna underbara arbetsmyra driva upp farten. Jag kunde inte få nog. Måtte mina unghundar bli lika bra som henne! ❤

Så hände det ofattbara. När det var dags att lämna tävlingen för att resa hemåt.. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag förstod först inte vad jag hörde. Men det hade inte bara varit jag som kände det där starka bandet mellan mig och My. Det var fler som hade sett det. När frågan kom så stannade tiden upp. ”Skal du ta to hunder med deg hjem?”.

Det fanns såklart bara ett svar.

DSC_6465

Välkommen, My!

 

 

Vildmarksracet 2018

27023778_1404847639642967_16459143208343562_o

Hundarna vilar på checkpoint.

Det känns inte som att det är verklighet ännu. Kroppen värker, huden värker. Livet går som i en dimma. För mig så är alltid hundarna det absolut viktigaste, någonting som kommer ikapp mig såhär efter en tävling. När kroppen börjar påminna mig om att den lever.

Det blir ett känslomässigt vacuum av tröttheten. Minnena från loppen snurrar om och om igen i huvudet. Många gånger har det varit minnen av frustration, bilder av saker som inte fungerade, som måste förbättras. Men den här gången är det helt andra minnen. Solsken. Rimfrost. Trycket i linorna. Medarnas skrapande ljud från de hårda spåren. Inombords bär jag på ett stort leende.

25626410_1404847686309629_4631258158665879871_o

Wings är nedbäddad för att få sova lite i lugn och ro.

Jag har väntat. De senaste åren har alla mina val, stora som små, vardagliga som övergripande, handlat om samma sak. Att sakta men säkert ge hundarna rätt förutsättningar att få göra det som de älskar; att springa snabbt. Länge. När jag har hamnat i vardagliga frestelser så har jag hela tiden vänt tillbaka till mitt följeord genom hundträningen;

”The main reason for people’s lack of success is their willingness to give up what they want most of all, for what they want right now!”

Det är värt att vänta. Länge. För den som vet att hon väntar på någonting gott.

27368636_1404847756309622_2337910160762140765_o

Veterinär Sergio undersöker Nitro. Wings väntar på sin tur.

Jag har dokumenterat, utvärderat och följt upp träningen noggrant i tre år nu. Summerat och förbättrat. Lärt av mina misstag. Jag är inte färdig ännu. Träningstanken inför nästa år är redan färdig, vidareutvecklad från detta års lärdomar. Jag skriver ”träningstanken” för jag har insett att flexibilitet är en av de viktigaste egenskaperna i hundträning. Flexbilitet att anpassa träningen efter hundarnas dagsform utan att tappa fokus och riktning. Jag är otroligt tacksam för min inre längtan att vara med hundarna, utan den skulle jag aldrig idas hålla på såhär. Men i min värld finns ingenting underbarare än att åka bakom fluffrumporna..

Kite har fått en senskada som inte har släppt till fullo, trots vila och rehabilitering. Jag har valt att sätta henne i vila resten av säsongen. Det är inte i år som hon ska vara på topp – hon är fortfarande en ung hund med livet framför sig. Ett beslut som var lätt att ta, med ovanstående motto som riktlinje. Men också ett beslut som skulle innebära att jag inte kunde starta Vildmarksracet. Klassen är åttaspann och alla måste starta med minst sex hundar..

27023739_1404847809642950_7287866802559013865_o

Aviar och Clara har gosat ihop sig på checkpoint.

Jag kunde såklart ha kört gamla rutinerade Folke och Pila i spannet. De hade tagit oss runt tryggt och säkert. Men jag ville unna mig en försmak på framtiden. Jag ville känna på resultatet av årets grundträning, på riktigt. Utan att behöva bromsa ner de yngre hundarna för att Folke och Pila skulle hinna med. Jag gick länge och tänkte på detta.. Så plötsligt en dag föll poletten ner och jag gjorde en rokad. Bytte till a-klass och såg till att få låna tre av Anitas alaskan huskies som förstärkning till ungdomarna. Jag ville verkligen ha ett jämnt spann för en gångs skull.

Spannet var oerhört jämnt. Nivåskillnaderna mellan hundarna börjar bli väldigt små nu, det handlar mer om detaljer än om helhet. Jag hade bestämt mig för att hålla farten under 25 km/h för att inte anstränga dem för mycket – loppet är ju 120 km långt och kickstarten för en serie tävlingar som vi ska köra. Hundarna höll tempot fint och för första gången fick jag njuta fullt tryck och galopp även i uppförsbackarna. Vi gjorde omkörning efter omkörning och till min stora glädje så gick allt i stort sett problemfritt. Inga komplikationer trots unga hundarna.

27458947_10155462697394624_5243527822766212103_n

Första etappen..

Första etappen var allt jag kunde drömma om.. Jag behövde inte lyfta en fot från släden. Hundarna jobbade på i ett härligt tempo, jag stod bakom och styrde och försökte störa så lite som möjligt. Jag har nu kommit till punkten att jag kör hundarna näst intill alldeles tyst. De gör sitt bästa ändå. Det var nytt för mig förra säsongen och nu har jag börjat vänja mig vid känslan att stå bakom ett självgående lokomotiv. En underbar känsla som jag har drömt om länge.

Minnena fortsätter att spelas upp i mitt huvud, om och om igen. Känslan av sinnesfrid. Glädje. Lycka genom hela tävlingen. Den mentala träningen har varit en enorm resa för mig det här året och jag kan knappt tro det själv att det har fungerat så bra. Runtomkring mig har jag uppfattat tävlingsnerver på alla de möjliga vis men inombords har jag haft ett djupt lugn, tillsammans med några kittlande fjärilar. Glada fjärilar. Den största insikten jag har fått är att jag själv är en del av teamet och att min inställning, mitt förhållningssätt och mitt sätt att hantera saker – det är högst avgörande för hur mina hundar upplever en tävling. Det känns magiskt och jag skulle inte kunna beskriva hur det gick till om du frågade mig, men de där oroskänslorna och resultatångesten – den har bara runnit av mig. Den har inte kunnat bita fast någonstans.

Hundarna gick så bra som jag vet att de kan. De gjorde sitt bästa och jag trodde verkligen på dem hela vägen genom loppet. Vi landade på en tredjeplats i vår lilla klass. Jämfört med de rena siberian-spannen så hade vi andra bästa tid totalt (bästa tid på första etappen). När jag ser dessa resultat så är det bara bokstäver på pappret för mig. Likaså medaljen. Jag har inte fattat ännu, vad vi har genomfört.

Den röda linjen med fokus på immunförsvar och bra träning, den har gett resultat. Hundarna har en jättefin återhämtning även efter detta förhållandevis tuffa lopp. De är glada och pigga, äter och dricker. Mina solsken. Mina underbara hjältar. Nu ska jag inte sitta här och skriva mer. Längtan efter att vara nära vovvarna, ska få ta över igen 🙂

Men först ett kort tack till Anita för lånet av Hector, Andy och Clara. Niklas och Rebecka Strumbecker på kennel Snowzillas för lån av Wings och tävlingssläde. Glenn, Linda, Peter, Esther och Patricia som hjälpte oss komma till start och genomföra en checkpoint på bästa sätt. Swedish Centerlines för kreativa och otroligt funktionella lösningar på utrustningar för en musher som vill att hundarna ska ha det allra bästa. Qurts som har sponsrat hela teamet med skyddande sockar. Royal Canin som ger oss kunskap och de allra bästa förutsättningar att prestera när det verkligen gäller. Johnny på ITS Transmission som löser kriser på nolltid och ser till att allt viktigt runtomkring teamet fungerar flytande ❤ Och sist, men långt ifrån minst, ProPiraya/EM Wergård som har coachat en nervös, orolig och prestationsinriktad hundåkare till att bli en lugn, harmonisk och tävlingsgalen musher.

Tack.

Det tar tid att slipa en diamant..

Nitro fyller nu tre år..

Att utvecklas tillsammans med en hund handlar i mångt och mycket om timing. Det kanske är lätt att tro att utveckling är en konstant uppåtgående kurva som till slut når den ultimata toppen. För mig är det inte så. När jag ser på mina hundars utveckling, liknar det mer en bukett med mängder av blommor. En del blommor i buketten dröjer som knoppar medan andra med tiden blir fullt utslagna.

Nitro kom till mig i början av året. Hon hade då inte haft något riktigt hem på ett tag, av olika skäl så var det ingen som kunde ha henne för stunden. Jag blev nyfiken på den här tjejan för hon är nära släkt med flera hundar som jag har varit intresserad av på senaste. Det gick också rykten att hon var sjukt jobbig, vilket onekligen är en sådan grej som jag går igång på.. Det finns många saker som går att utveckla, stärka, uppmuntra – men naturlig energi är inte en sådan.

Energi är en ovärderlig sak som inte går att träna fram.

Mycket riktigt så visade sig Nitro vara en tjej med osedvanligt mycket energi. En hund i ständig rörelse och med ett enormt behov av fysisk aktivitet. Många skulle kalla henne stressad – och stressad skulle hon säkert kunna vara om hon inte fick utlopp för den ovärderliga energin som hon har i kroppen. I min värld så är hon en hund med massor av potential. Men en hund som behöver tid.

Det är så många saker som ska stämma innan en bukett är färdigbunden. Saker som inte går att forcera. Det är kanske lättare att se när man följer många hundar parallellt. På något sätt så finns det ett större utrymme för tålamod då. Det gör ingenting om en hund står stilla i sin utveckling under en period. Det finns alltid någon annan som rusar framåt för stunden. Om det är någonting som jag har lärt mig senaste åren, så är det att utveckling tar tid. Vi pratar inte om dagar, veckor eller månader. Ibland kan det ta år, innan poletten faller ner och en hund blir sitt allra bästa jag.

Är du redo att vänta?

Nitro har fått jobba i olika positioner och med olika selar för att hitta sitt arbetssätt..

Jag tänker att det är den här utvecklingen som är den verkliga resan. Visst har vi gjort några bra resultat och ibland haft förmånen att nå våra mål, men där och då har jag insett att det är inte det slutgiltiga resultatet som är det stora i livet, utan resan dit. Vardagen, i vilken vi spenderar vår tid tillsammans med våra pälsklingar. Och det är vardagen jag ska berätta om nu.

När jag fick börja lära känna Nitro, kände jag omedelbart att hon är en hund som verkligen, verkligen vill göra sitt bästa. Det var så tydligt i hennes kroppsspråk och hennes sätt till vardags. En husky med ovanligt stor vilja att vara till lags. En stor del av sin intensiva energi, lade hon på att försöka be om ursäkt. Precis som en valp, ville hon så gärna att alla skulle vara snäll med henne. Och vi har varit snäll med henne. Jag har ägnat mycket tid åt att bygga en trygg relation mellan mig och Nitro – och även mellan henne och de andra hundarna. Så småningom har det börjat ge resultat. Nitro sträcker på sig, beter sig mer värdigt, kan sätta gränser gentemot de andra hundarna utan att be om ursäkt. Hon har blivit tryggare i sig själv..

Nitro hade grundtränats i drag innan hon kom till oss. Ganska snabbt såg jag att hon inte hade hittat riktigt rätt sätt att arbeta i selen. Jag tror det är vanligt med intensiva hundar. Att de jobbar med sådan iver och entusiasm att de inte lyssnar på sin kropp. Nitro hade hittat sitt sätt att dra; att ligga med kroppsvikten snett i selen. Det här är jättevanligt och hade säkert kunnat funka ett år, eller två, eller tre. Men med en hund som drar så intensivt så kommer en felaktig belastning att få konsekvenser förr eller senare. Kroppen musklas ojämnt, leder belastas olika.

När jag hade fått en bild av Nitros arbetssätt bestämde jag mig för att ägna sommaren åt att träna hennes kroppskontroll. En hund tänker inte själv över sina rörelser utan de vänjer sig vid olika mönster och vidhåller det sedan resten av livet – om ingen hjälper dem på vägen. Jag lät Nitro gå mycket på skrittbandet. Där finns ingenting att luta sig mot, ingenting som kan ge stöd. Kroppen måste bära sig själv och hunden måste använda alla benen. Skritten är också en övning i koordination. Alla muskler måste aktiveras lika mycket.

Under skritten så har Nitro förändrats. Det är sådan här förändring som är så fantastisk att se. Jag vet inte om det är unikt för draghundar, men de har en enorm förmåga att tillgodogöra sig sina nya kunskaper och föra över dem till resten av livet. Det tog inte många skrittpass förrän Nitro började använda sin kropp på ett mer allsidigt sätt även i vardagen. När detta händer så sker det en snabb och dramatisk förändring. Nitro gick upp flera kilo i vikt, i muskler och hull. Kroppen började bli harmonisk..

Nu har vi kommit en bit i dragträningen den här säsongen. Jag ser fortfarande hur Nitro söker rätt arbetssätt i selen. Hon växlar mellan gångarter, växlar mellan belastning och börjar kontrollera sin intensitet. Hon kan lägga vikten lite snett i selen – men omväxlande vänster och höger, vilket i praktiken innebär att hon får en jämn belastning på kroppen. Avvikelser i rörelsemönster är inte ovanligt på hundar, tvärtom så har ALLA hundar sina brister som de måste kompensera för på olika sätt. Mitt mål är alltid att deras kompensation ska göras på ett harmoniskt sätt, som stärker istället för stjälper kroppen.

Steg för steg har Nitro mognat..

Steg för steg så har Nitro mognat. Varje liten framgång har uppmuntrats och förstärkts. Men det finns ett område där hon har stått still. Hon har inte varit mogen för att gå som ledarhund. Det var väldigt tydligt när jag testade vid ett tillfälle. Hon uppfattade inte kommandon, alltså kopplade inte ihop min röst med att hon skulle utföra någonting. Sen fick hon plötsligt för sig att hon skulle svänga vänster vid varje väg. Det kanske låter knasigt men det här är ingenting ovanligt när en hund börjar upptäcka vad det innebär att vara ledarhund i ett spann. För Nitro blev det dock en så mental låsning att jag inte körde henne fram mer. Istället har hon fått gå på varierande platser i spannet och jag har lagt fokus på att hon skulle få utveckla sin fysik och lära sig arbeta med kroppen på rätt sätt.

Men av någon anledning så bestämde jag mig nu för att prova igen. Det är länge, säkert ett halvår, sedan hon fick prova gå fram senast. Men någonting sade mig att hon kunde vara mogen för det nu.. Hon har inte fått någon särskild träning, mer än att ha gått med i spannet ett ganska stort antal pass. Nu blev det dags för hennes tur.

Med Galen som stöd, tog Nitro många stora steg..

Från början skulle Nitro prompt springa nere i diket och hela spannet fick studsa runt över stockar och stenar. Ett par gånger skulle hon svänga vänster rakt ut på stigar i skogen. Men jag lät henne hållas. För att en hund ska kunna utvecklas på bästa sätt, krävs tålamod, fysisk tålighet och TILLIT. Jag visste innerst inne att Nitro kunde. Att det bara var en fråga om hennes eget självförtroende.

En hund med hög känslighet upplever alla dina känslor. Detta är någonting som vi måste bära med oss och vara medvetna om. Om inte DU tror på din hund, så kommer den inte heller själv att göra det. Ibland så kanske hunden är redo att ta ett steg i utvecklingen – men du själv inte är det. Då är det du som är hindret för hundens utveckling. Därför är det så oerhört viktigt att bygga den ömsesidiga tilliten. Kanske detta är en av de mest fascinerande och underbara sakerna med att ha hund. En av drivkrafterna för mig att leva tillsammans med dessa ganska vilda varelser.

Vi var ute i två och en halv timme och när vi rullade sista kilometrarna hem så trillade tårarna. För efter några dikeskörningar och en tur ut på en äng, började Nitro förändras. Hon gick upp på vägen. Hon riktade öronen bakåt. Jag kände ett sådant där band som bara kan finnas mellan två individer i harmoni. Plötsligt satt kommandona. Först tog hon dem med stöd av Galen. Men det dröjde inte länge förrän hon själv tog initiativet i svängarna.

Med all sin energi, kändes det som att sitta på en het häst. Nitro ville trycka på, ville öka farten. Jag lät henne. Stundom kände jag en tveksamhet i henne. Genast lät jag farten gå ner. Jag har alltid sett potential i Nitro och varje pass har jag tänkt ”åh om jag kunde ha den energin i en ledarhund..”. Men Nitro har inte varit redo. Och hon är fortfarande inte redo, inte för sin fulla arbetsuppgift. Hon har kapacitet att gå fort och hon har energi att gå långt. Men hon har fortfarande inte det fulla självförtroendet, tilliten till att hon kan leda och motivera hela spannet. Jag ser att hon kan! Och nu är det mitt jobb att handleda henne så hon också själv kan se det.

Nitro fick styra helt själv. Jag och de andra hundarna var följsamma, som ett stöd och som följeslagare till denna lilla krigare på hennes väg. Och hon växte. Vi hade lämnat gården med en liten försiktig ledarhund och kom hem med en vuxen ledartik i fronten. Hon hade tagit så många steg under den här turen, att det var som att komma hem med en helt ny hund. Som att hon hade blivit tio centimeter högre. Att hon för en gångs skull inte bad om ursäkt, utan förstod vilken enorm kraft hon är i sin personlighet och i sin kropp. Lilla Nitro hade blivit stor.

Lilla Nitro har blivit stor!

Det smakprovet kommer jag leva länge på. För nu får Nitro gå på sina vanliga platser i spannet igen. Hon ska få tid på sig att landa, att smälta sin nyvunna erfarenhet. Tid att bara vara, att fortsätta hitta det bästa sättet att disponera sin kraft. Fortsätta sin fysiska utveckling och låta huvudet vila en stund. Jag har alltid haft känslan att hon skulle bli en sån där once-in-a-lifetime hund. Nu har hon visat mig att hon är på väg ditåt. Och jag kan vänta. Jag kan vänta hur länge som helst på att hon ska växa och mogna in i sin roll. För jag är helt övertygad att om två, tre, fyra år så kommer hon vara en av de bästa hundar jag någonsin haft. Till det, har jag full tillit.

Grattis Nitro, på din treårsdag!

Tio tips mot prestationsångest

Öka distansen när solen skiner?

1. Ha en plan
Tävling och resultat är viktigt för många. Men vad är viktigast för dig? Det är både modigt och kul att ha en egen plan. Det kan handla om att planera träningsdagar eller säsongsupplägg men en plan kan också ha flera dimensioner så som att ”vila när jag är trött”, ”öka distansen när solen skiner” eller att planera särskilda dagar för enbart gos och lek, för återhämtning, för egoboostar, för motiverande filmer/böcker och så vidare. Fördelen med att ha en plan, är att vi kan använda den som mentalt stöd när vi ser konkurrenterna träna och tävla och plötsligt känner pressen tränga sig på. Tankarna lättar när vi säger till oss själva; ”Vi tränar ju också, men just idag har vi vila för det är en del av vår plan.”

2. Fira de små framstegen
Du kan äta en hel elefant – om du bara delar upp den i tillräckligt små bitar! Det är en konst att kunna se och värdesätta de små framstegen varje dag. En konst som är värd att öva på! Många gånger kan det kännas som att vi står stilla i utvecklingen. Men gör vi verkligen det? När målet är stort och ligger långt borta – kanske många år fram i tiden om vi har stora ambitioner – så kan det lätt kännas som att utvecklingen går långsamt. Men det gör ingenting att den går långsamt, så länge den går framåt! Vi står aldrig helt stilla, men ibland glömmer vi att se de små framstegen i vardagen. Fira och njut av de små stegen så ofta du bara kan! Det är de som till slut en dag tar dig till det stora målet!

3. Bli expert på motgång
Prestationsångesten har en tendens att komma i perioder av motgångar. Hur kan det gå så bra för alla andra? Sanningen är givetvis att alla upplever perioder av framgång och perioder av motgång. Jag läste en gång att ”Det är inte hur du segrar som gör dig till en vinnare – det är hur du hanterar motgångarna!”. Tänk att varje motgång du möter, är en ypperlig möjlighet för dig att öva på detta!

Den som följer alla andra, kommer aldrig att hamna först..

4. Våga vara ett fan
Det finns ingen som alltid lyckas. Att se konkurrenterna nå framgång kan vara väldigt nedbrytande för en tävlingsmänniska. Därför kan det vara bra att våga vara ett fan ibland. Finns det någon av konkurrenterna eller någon inom sporten som du faktiskt gillar? Som du kan följa genom säsongen, stötta, heja på? Det är en härlig gardering mot prestationsångesten. Det är såklart frustrerande att behöva ställa in träningspass, att inte orka eller ha lust ibland eller att få den där bottenplaceringen på tävlingen. Men just de gångerna kanske ”idolen” har lyckats och du kan njuta av glädjen att konkurrenterna fick se sig slagna ändå – av din favoritförare.

5. Stora hemliga mål
Det är lätt att halka in i omvärldens trender och förväntningar. Medaljer, meriteringar, sådant som kan värderas högt bland tävlingsmänniskor. Men vad är egentligen DINA stora drömmar? Att ta makten över sin egen framtid och ge sig friheten att sätta sina helt egna mål – helt oberoende av vad andra ska tycka, det kan ge en enorm boost på självförtroendet. Att bära på sina drömmar och hemliga mål, kan ge ett fint perspektiv och förminska de små vardagliga motgångarna som dyker upp längs vägen.

6. Våga fråga
Elitförare är också människor! Om du innerst inne vill nå framgång, våga prata med de som faktiskt är framgångsrika. Hur mycket tränar de? Vad kan de ge för tips till dig där du är just nu? Hur hanterar de prestationsångest? Hur lätt är det egentligen att nå toppen? Våga ta de här samtalen! Det är otroligt berikande och ger ofta många nya perspektiv och inspiration.

Fråga dig med handen på hjärtat; vad älskar du mest att göra?

7. Hitta nuet
När våra tankar och drömmar kretsar mycket kring framtiden, kan vi ibland tappa fotfästet litegrann. Här kan vi verkligen lära oss av våra livsnjutare, våra lurviga vänner. Att vara nära en hund, känna dens päls, andetagen. Doften. Närheten. Kärleken. Det kan ge ett andrum att ibland hitta tillbaka till det mest basala; tacksamheten över att vi får dela vardagen med våra lurviga. För när allt kommer omkring så är det ju den här vardagen som är livet. Inte att hela tiden längta någon annanstans, till andra mål.

8. Egoboosten
Plocka fram minnen med guldkant och njut igen. Beröm dig själv och hundarna för de framgångar du minns! Kanske just den där gången när du slog elitföraren, kanske när ni gjorde ett helt felfritt lopp, ögonblicket när en ung hund tog sina första riktigt stora steg som ledarhund. Du har säkert firat dina framgångar redan – men de tål alltid att firas igen!

Ta dig tid att glömma omvärlden och ”bara vara” tillsammans med hundarna!

9. Våga följa ditt hjärta
Det finns ingen annan som ska leva ditt och din hunds liv. Fråga dig, med handen på hjärtat, vad älskar ni mest att göra? Om prispallar, titlar och tävlingar inte fanns – hur skulle er vardag se ut då? När allt kommer omkring, är tävling en så otroligt liten del av våra liv med hund. Det är ju inte konstigt att vi tappar fotfästet och stabiliteten lite om vi ägnar hela vår vardag åt tävlingstankarna. Ibland kan det vara skönt (och viktigt) att stänga av omvärlden och vända sig till sig själv och hundarna för att hitta tillbaka till den allra innersta drivkraften i livet.

10. Ha tålamod
Trägen vinner. Det är inte bara ett talessätt utan stämmer verkligen. ”Hard work beats talent” är ett av mina favoritcitat! Tro på vad du gör, utvärdera och utvecklas vidare. Använd dina bollplank, tro på dig själv och tro på dina hundar! Det tar tid att bli riktigt duktig på någonting. Men det lyckliga är att tiden går oavsett vad du gör – så det är lika bra att ha roligt på vägen!

Farväl, min ängel..

Kinoo 2002.10.14 – 2017.10.03

Min ängel 
Går du med mig än, fast jag inte längre dig ser. 
Är du kvar här på jorden, så som du är kvar i mitt hjärta. 
Vart du än är min vän, vart än vägen dig för. 
Lova att vänta där, tills jag möter dig. 
Sväva fritt, min vän, du är fri nu. 
Och tills vi åter möts, farväl min ängel.

~ ❤ ~

Rasspecial för siberian husky 2017

Aviar gosar i väntan på sin tur.. Foto: Marita Åhl

Det är länge sedan vi var på en rasspecial så nu var det äntligen dags. Klubben hade arrangerat en mycket välordnad och trevlig dag inte alltför långt hemifrån oss. Med hundra siberians anmälda var det nog årets största utställning för rasen. Jätteroligt! För ovanlighetens skull fick sex hundar följa med hemifrån. Vanligtvis är det för krångligt för att ställa ut flera hundar på samma utställning. Men en gång om året kan det ju vara värt att springa lite extra! Såhär gick det för oss:

Nitro Foto: Catti Lundberg

”En feminin tik av utmärkt helhet. Feminint huvud. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Något framskjuten skuldra. Välvinklad bak. Bra bröstkorg. Fina ben och tassar. Rör sig med ett härligt driv från sidan. Utmärkt pälskvalitet.”

Nitro fick bedömningen ”excellent” av domare Annika Uppström.

Lazy Lupus Flying Energy of Hunter, ”Danny” Foto: Marita Åhl

”2 år. Rastypiskt huvud och uttryck. Bra kroppsproportioner. Bra vinklar fram och bak men något stel mellanhand. Ganska bra rörelser. Bra pälskvalitet. Kunde varit mer frimodig i ringen.”

Danny fick bedömningen ”excellent” av domare Karsten Grönås.

Yabasta Accelerating Archon by Yzma, ”Wings” Foto: Catti Lundberg

”Feminin tik av trevlig modell. Feminint välskuret huvud. Välplacerade öron. Korrekt bett. Saknar P1 vänster överkäke, P2 höger överkäke. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Bra bröstkorg. Något rak överarm. Utmärkta vinklar bak. Utmärkta ben och tassar. Rör sig med ett bra driv. Sommarpäls men bra kvalitet.”

Wings fick bedömningen ”excellent” av domare Annika Uppström.

Yabasta Accelerating Aviar by Yzma Foto: Marita Åhl

”En feminin tik av utmärkt helhet. Något stora och brett ansatta öron. Välskuret huvud. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Bra förbröst och bröstkorg. Utmärkta vinklar runt om. Utmärkt benstomme. Rör sig lätt och effektivt med bra driv. Utmärkt päls.”

Aviar fick bedömningen ”excellent” och blev placerad tvåa i öppenklassen med CK av domare Annika Uppström. Extra roligt var att öppenklassen idag bestod av hela sexton tikar!

Yabasta Accelerating Kite by Yzma Foto: Marita Åhl

”Feminin tik av utmärkt helhet. Välskuret huvud. Utmärkt hals, rygg, kors och svans. Utmärkta vinklar. Fina ben och tassar. Rör sig effektivt och balanserat. Utmärkt pälskvalitet.”

Kite fick bedömningen ”excellent” och blev placerad trea i bruksklassen med CK av domare Annika Uppström.

Team Israelsson Seppalas Dolly Foto: Marita Åhl

”Juniortik av mycket trevlig modell. Feminint huvud. Något lågt ansatta öron. Utmärkt hals. Bra rygg, kors och svans. Goda vinklar. Bra ben och tassar. Rör sig effektivt och balanserat. Päls i kraftig fällning. Trevligt temperament.”

Dolly fick bedömningen ”excellent”, blev placerad som bästa juniortik med CK av Annika Uppström och fick sedan rosett för dagens bästa junior totalt.

Avelsgruppen med pappa Yarak. Hundarna i ordning: Aviar, Kite, Yarak, Wings och lillasyster Nellie. Foto: Marita Åhl

Avslutningsvis ställde vi ut tjejerna tillsammans med sin pappa Yarak och halvsyster Nellie. Det var extra roligt att få bedömning på helheten för alla hundarna tillsammans. Såhär sade domare Annika Uppström:

”En grupp bestående av två kombinationer där hanen har väl nedärvt sitt goda rörelseschema, bra pälsar, bra benstommar, trevliga temperament. Lycka till i framtiden.”

Det blev en lång dag med full fart och många möten med avlägsna vänner. Hundarna skötte sig utmärkt och vi kunde avsluta dagen både trötta och mycket nöjda. Vi fick med oss några rosetter hem, men även ett jättefint diplom för att vovvarna vann vinterns siberian husky-cup i sin klass. Nu räknades bara SM i år, då de andra tävlingarna blivit inställda. Men diplomet är jättefint och ska såklart upp på väggen hemma!

Ett stort tack till rasklubbens styrelse som gör det möjligt för oss att få mäta oss mot varandra på fler sätt än bara rena tävlingsplaceringar! Meritering, specialutställningar, cuper och annat hade inte varit möjligt utan en mängd människor som ideellt arrangerar detta bara för att vi ska kunna fortsätta att mäta våra siberian huskies mot varandra. Tack! Ett tack också till Erik och Nicole, Catti och Niklas som sprang runt och värmde upp och ställde ut så vi skulle hinna med alla hundarna ❤

Berikning för Turbohjärnor

Turbo har ett ovanligt stort föremålsintresse för en siberian husky.

Jag har aldrig haft en husky som Turbo. Han är så lugn och filosofisk, men samtidigt oerhört pysslig. Tänk Ernst Kirchsteiger. Varje morgon har han hittat på någonting nytt i hundgården. Han flyttar på saker, gräver upp, gräver ner. Han samlar på saker, leker, undersöker. Ibland när jag tjuvkikar, ser jag honom kasta leksaker åt sig själv. Hämta dem. Kasta dem. Fånga dem. Han är som en katt som leker med en fjäril.

En leksak hänger lite otillgängligt under liggbordet..

Turbos kreativitet gör att han har ett behov av stimulans på en helt annan nivå än jag är van. De andra hundarna sover en stor del av dagen, särskilt under arbetsperioden. De har någon leksak och naturmaterial som berikning i sina hundgårdar men det är sällan någonting de använder. När de är i hundgården så vilar de. Men Turbo.. Jag ser så mycket potential i hans iver att upptäcka världen omkring sig. Han tycker om att jobba med munnen, med läpparna. När vi gosar vill han allra helst pilla på mina örhängen, försiktigt ta öronsnibbarna i munnen och känna lite. Turbo tänker och har en öppenhet som jag tror kan göra honom till en riktigt duktig ledarhund.

Bitspiralen har annorlunda yta och känns säkert extra rolig att tugga på.

I helgen ägnade vi en heldag åt att låta kreativiteten flöda. Målet var att Turbo ska ha många olika saker att pyssla med, när han känner att andan faller in. Det är några saker som är viktigt med berikning. Det ska inte vara någonting som hunden kan skada sig på såklart. Det ska helst inte vara saker som kan skapa konkurrens, även om jag har valt att ha Turbo tillsammans med Kite som inte är så intresserad av prylar i allmänhet. Det ska gärna vara saker som rör på sig, kanske lite svåra att komma åt. Saker som han kan undersöka med munnen såklart. Saker som är tåliga, som inte kan gå sönder och hamna i magen. Med den utgångspunkten satte vi igång.

Ett delvis nedgrävt däck ger Turbo lite extra att tänka på när han rör sig i sin hundgård.

Berikning behöver inte alltid vara leksaker. Jag tänker många gånger att berikning är sådant som gör att hunden bryter mönster i tillvaron. Att den måste anstränga sig lite mer, för att göra sånt som den redan gör i vardagen. Det kan vara att kliva över en stock för att komma till vattenskålen. Att få böja sig eller klättra för att nå en leksak. Att få krypa för att komma in i kojan. Turbo fick ett däck i sin hundgård. Det kommer att vara ivägen när han ska röra sig mellan matskålen och kojan. När han börjar lyfta på benet lite mer så kan han säkert också kissa på däcket. Inuti däcket kan ibland saker också gömmas.

Slangringarna tål att bitas på och kan rullas med både mun och tass.

Catti satte igång min fantasi när hon började prata om lekparker för barn. Det finns så många saker som är roligt för barn att upptäcka, utan att vara särskilt komplicerade. En hund har ju intelligens som ett barn – så varför inte få upptäcka världen på samma sätt? Från en lekpark fick jag idén med rullar. Dessa tål att tuggas på, men kan även rullas och flyttas i sidled – både med mun och tassar.

En linbana med leksak som går att både rulla och flytta från sida till sida.

Amanda gjorde en linbana med en leksak på. Den här går att nå både från marken och hundkojan, men båda alternativen kräver balans och koordination. Den sitter en bit upp från marken och rör sig mer irrationellt än vad rullarna ovanför gör. Leksaken i sig är också god att tugga på – men även väl beprövad i flocken sedan flera månader tillbaka.

Är du nöjd med din nya lekpark, Turbo?

Den sista berikningen blev en stor stubbe med godishål i, inspirerad av Raxeira’s. Stubben var först avsedd att hänga upp, men den var så stor och tung att den skulle kunna skada en hund om den kom i gungning. Istället fick den ligga direkt på marken. Men hålen var inte så spännande, visade det sig. Turbo hade sin egen idé om hur berikningen skulle användas. Det roligaste var nämligen att släpa den mycket tunga kubben fram och tillbaka i hundgården. När allt kommer omkring så är det ju inte vi människor som är experterna på vad som berikar livet för en Turbohjärna. Det bästa är ju när han själv får låta sin kreativitet flöda. Såhär såg det ut till slut, när Turbo fick börja berika sig.

En trött husky är en lycklig husky..

Är du så trött, Nitro?

Zzzzzz….

Pila öppnar ett öga och kikar sömnigt när kameran kommer fram..

Blir du störd i skönhetssömnen, Kite?

Folkes rumpa är så mjuk att han använder den som huvudkudde.

Aviar på väg in i drömmarnas värld..

Varför är du så pigg, Wings? Har du fuskat på träningen idag?

Sauron blir aldrig blir för trött för att tigga en puss.

Gantu måste få lite gos innan han kryper in i kojan igen.

Galen har sin egen stil, som vanligt.. Men Galen, nu har du rullat dig i så mycket smuts att du snart behöver ett bad!

Turbo tränar inte lika mycket som de vuxna hundarna så han har krafter kvar och håller vakt medan de andra sover.

Dolly har alltid lite tid över för en gosig stund.

Kinoo har också somnat. Hon har inte fått träna, men hon löper och allt flirtande gör henne trött till slut.

..och lilla Diva, hon kom inte ens ut ur kojan för att bli fotograferad..