Arkiv

Team Yabasta 2017/18

En ny säsong är påbörjad och vi hoppas på många sådana här härliga dagar! Bilden är tagen på Viggesjön utanför Sundsvall.

Nu har kalendern slagit över till juli och det betyder att en ny säsong är igång! Det är på sin plats att presentera oss alla som kommer att ingå i Team Yabasta det kommande året. Det blir en spännande säsong med rekordmånga hundar i träning och även någonting helt nytt – vi får sällskap av Catti och hennes två pälsklingar Benny och Danny som ska leva och träna med oss under hela året. Ett spännande steg mot att tillsammans kunna öka både volym och kvaliteten på träningen. Varmt välkomna till teamet!

Det kommer att vara nio hundar som går i full träning under säsongen och det är även dessa som kommer att gå i tävlingsspannet under året. Utöver de så kommer ytterligare fyra hundar vara med i träningen utifrån sina egna förutsättningar, för att bygga upp en bra grund för kommande säsonger. Jag tycker det är viktigt att våga lägga tid och fokus på hundarna, var och en, såhär tidigt på året. På så sätt kan alla få utvecklas i den riktning och takt som passar dem allra bäst innan det är dags att sätta ihop pusselbitarna inför tävlingarna. Så; nu är det dags. Här kommer Team Yabasta 2017/18!

Se(POLAR)Ch Jiepeer’s Sauron

Sauron går nu sin tredje riktiga säsong i teamet. Han är en härlig fartdrivare och duktig kommandohund men har också sina busiga påhitt emellanåt när det ”snurrar i skallen”. I fjol stannade han plötsligt mitt i en tävling – för att rulla sig! Men han kompenserar fartmässigt och vi tog med oss guldmedaljen hem. Sauron blir i år läromästare för de yngre hundarna på tävling. Han är lätt att ha att göra med och säker på sig själv i spåren. Sauron är så pass färdig som draghund, att hans fokus för året blir att lära vidare sina kunskaper och se till att vi har duglig fart och ordning på spannet.

Yabasta Accelerating Archon by Yzma, ”Wings”

Wings ägs av kennel Snowzillas men är inlånad för träning och tävling i teamet denna säsong. Hon är ovanligt rutinerad för sin ålder och kommer vara en av nyckelhundarna i led under säsongen. Wings har en stor fartkapacitet och fokus under året ligger främst på att ge henne mer erfarenhet och bygga den kroppsmassa hon behöver för att kunna hålla farten under en längre tid.

Husky Heroes Gantu och Nitro

Gantu kommer nu tillbaka efter att ha missat hela förra tävlingssäsongen. Han är en mycket viktig hund i teamet som huvudledare när det kommer till knivigare situationer. Det finns ingenting som kan störa Gantu i arbetet och han är mycket styrbar både på och utanför spår. Fokus för året ligger på att ge honom mer erfarenhet och ge honom större utmaningar för att låta honom utvecklas vidare som ledarhund. Det är också högt prioriterat att han får bygga upp hull och muskler så han får en stabil kropp att jobba med i vinter såväl som  kommande säsonger.

Nitro är ny sedan i vintras och har ännu inte tävlat någonting. Hon är en oerhört intensiv tik med ett väldigt tryck i steget och stor potential. Nitro har varit ganska sen i utvecklingen så just nu ligger fokus på att bygga upp hennes kropp ordentligt. Det är viktigt att hennes fysik är tålig då hon hela tiden maximerar sin kraft. Nitro kommer att ha sin första riktiga säsong i teamet och därför är målet att hon ska få mer erfarenhet både av tävling och rutinerna runt omkring.

Se(POLAR)Ch Nävertassen Pila Yla

Pila är teamets absolut mest rutinerade hund. Hon har gått som ledarhund lika länge som Team Yabasta har funnits. I år gör hon sin sista officiella säsong i teamet innan hon blir en aktiv och glad pensionär. Pila har ett stort ansvar att fylla i årets mycket unga team. Hon kommer att få fortsätta lära upp de unga hundarna så de kan börja ta sina första steg till att bli nya ledare.

Se(POLAR)Ch Vintervisa’s Folke Vårregn

Folke är numera en rutinerad och mogen hund som fyller en viktig roll i flocklivet hos Yabasta. Han har alltid varit en nyckelhund i wheel, där hans krafter kommer till sin fulla rätt. Där kommer han att fortsätta göra sitt jobb även under kommande säsong. Folke har ett viktigt uppdrag att fostra de unga och vilda hundarna i spannet, då han är stabil och bestämd i starter och i arbete. På grund av Folkes förlorade öga, och osäkra framtid för det andra ögat, får vi ta en dag i sänder när det kommer till tävlandet. Om reglerna tillåter, kommer Folke att vara en given hund på säsongens längre lopp men han får stå som reserv på de kortare och snabba loppen för att skona hans ganska tunga kropp.

Se(POLAR)Ch Indian Tribe Husky’s Galena, ”Galen”

Galen, ja hon är ju vad hon heter. En påhittig, lite lat och alldeles, alldeles underbar hund i flock och spann. Galen fyller en funktion som jag inte förstår mig på. Hon är inte en sådan där superhund men på något märkligt sätt så finns hon alltid där och gör det hon ska när det verkligen gäller. Hon är tålmodig och har alltid krafter kvar (kanske för att hon just är lite lat) så hon har räddat hem oss många gånger när vi har tagit oss lite vatten över huvudet energimässigt. Galen kommer alltid att vara galen och hennes roll är just precis att vara den hon är; glädjespridaren och räddaren i nöden.

Yabasta Accelerating Kite by Yzma

Kite har gått en säsong i teamet och hunnit prova på både ordentlig träning och tävling. Under den kommande säsongen ska hon få utvecklas vidare genom att fortsätta bygga goda erfarenheter och få några nya utmaningar som ledarhund. Hon kommer att vara en av nyckelhundarna i tävlingsspannet då hon både går fort och rätt, en ganska sällsam kombination av egenskaper i Team Yabasta. 😉 Om Kite gör bra ifrån sig även under denna säsong kommer hon att vara aktuell för avel i framtiden.

Yabasta Accelerating Aviar by Yzma

Aviar fick en bitskada förra sommaren och har varit borta en stor del av träningen och tävlingarna under sin första säsong för att säkra en full läkning. Den kommande säsongen blir hennes första riktiga säsong. Aviar är välbyggd och har en bra grund att stå på så hon går in i full träning med en gång. Hon är en mycket lyhörd och ambitiös hund så fokus kommer ligga på att utveckla hennes egenskaper och erfarenheter som ledarhund.

Team Amarox Turbo

Turbo ska nu gå sin första säsong i teamet. Han är väldigt smart och lyhörd men kommer att behöva mycket tid och träning för att växa in i sin kropp. För Turbo ligger fokus på att få rutin och jobba regelbundet för en stabil fysik. Han har en kropp som är byggd för fart men är inte redo varken fysiskt eller mentalt för att gå i full träning ännu. Den här säsongen blir en uppbyggnadsperiod för Turbo så han är redo att börja tävla när det är dags för nästa säsong.

Team Israelsson Seppalas Dolly

Dolly kommer att vara ett år gammal under sin första säsong. Hon har mognat tidigt och är väldigt balanserad i kroppen men är inte färdigvuxen än på länge. För Dolly blir den här säsongen en inlärningsperiod när hon får börja arbeta regelbundet och vänja sig vid alla rutiner runtomkring träning och tävling. Dolly kommer möjligen att gå någon enstaka tävling sent på säsongen, främst för att få erfarenhet, men hennes första riktiga tävlingsår blir nästa säsong.

Benny

Benny har alltid haft ett ”eget driv” och hög arbetsmoral dels kanske för att han arbetat med drag som ensamhund. Den kommande säsongen får han utvecklas att jobba i spann med samarbete med fler hundar, och därmed träna mer uthållighet i längre distanser.

Lazy Lupus Flying Energy Of Hunter, ”Danny”

Danny är ännu under upplärning och behöver träna upp sin grundfysik och uthållighet. Han har potential att utvecklas den här säsongen då han fokuserar bättre i arbete tillsammans med fler hundar. Det ska bli spännande att se honom utvecklas som draghund tillsammans med teamet under en hel säsong!

Catti med Danny och Benny

Catti: Jag är väldigt nyfiken att känna efter om jag kan utvecklas inom sporten och detta blir en perfekt inkörsport. Den här säsongen ger mig möjligheten att utvecklas som draghundsförare med spann och även träna längre distanser och släde då jag mestadels kört barmark tidigare. Jag vill också fokusera på att lära mig mer om näring och utfodring i samband med hårdare träning, att bli duktig på att hitta och se rätt balans hos hundarna.

Marlene med Galen, Nitro och Folke

Marlene: Jag tänker att det är viktigt att även se människorna som en del av Team Yabasta. Min erfarenhet är, när vi väl står där på startlinjen, att det oftast är jag själv som är den svagaste länken i teamet. Jag börjar bli rutinerad både i träning och tävling men det finns ett par saker som tar musten ur mig emellanåt. Dels så tappar jag lät mat- och sömnrutiner när jag är i uppladdningsfas inför någonting viktigt – kanske just då jag behöver mat och sömn som allra mest. Dels så kan jag tappa fokus och köra fast när någonting inte går som planerat, istället för att ladda om och skaffa ett nytt fokus. Dessa två saker blir mina mål att utvecklas inom under den kommande säsongen.

Rena julafton

Det kom ett paket i posten igår, en present från Wolfvens hunderi! Vi var deras trogna fan och följare – och så småningom även sponsor – när de genomförde Polardistans i vintras. Att vi skulle få en present för det, kom som en stor och glad överraskning! Gissa om hundarna blev förtjusta?

DSC_3351

Gantu vaktar noggrant på sin favoritleksak, den stora orangea.

DSC_3241

Lyckades du stjäla Gantus leksak, Turbo?

DSC_3290

Killarna verkar ha hittat sin favorit. Nu har Folke tagit den. Kanske den första leksaken som han inte kan tugga sönder.

DSC_3295

Mums, Pila, gillade du den gröna leksaken bäst?

DSC_3329

Galen tyckte också att den gröna var roligast.

DSC_3363

Kinoo bryr sig inte om leksaker längre. Det verkar finnas viktigare saker att göra. Spana ut över trädgården, till exempel.

DSC_3358

Men vart tog Dolly vägen? Vad kan tänkas vara roligare än leksakerna? Dolly, du får inte ta sönder stängslet!

DSC_3360

Nämen titta.. En liten kaninunge har gömt sig precis utanför stängslet! Den är helt oskadd och kan skutta iväg i skogen med lite hjälp.

Nu kan Dolly leka med leksakerna igen. Alla på en gång, förstås.

Språk och lugnande signaler i en flock

I lek och vardagsliv, bygger hundarna upp starka och trygga relationer till varandra.

Jag har tidigare berättat lite om mina grundtankar om att ha hundar i flock. Det är lätt att skriva om vänskap och relationer i flocken, men hur vet man egentligen vad hundarna känner? Det kan vara svårt att förklara konkret, även för de duktigaste. Ibland kallas det för att ”läsa hund” och en del säger att en människa kan ha ”hand med hundar”. Att veta vad hundar känner, är nog oftast baserat på våra instinkter och erfarenheter av hundar. Men förklaringen kanske är enklare än vi tror?

Hundar har ett fantastiskt repertoar när de kommunicerar med varandra. Det finns böcker om detta, men går också att lära sig på egen hand för den som tycker om att studera sin hund och lägga ihop ett plus ett. För även om hundarna är individer, med olika tålighet för stress och olika sätt att agera i sina relationer – så har de ändå i grund och botten samma språk.

”Lugna dig, matte!”, säger Nitro när hon slickar sig om munnen.

I huskyflocken så handlar den vardagliga kommunikationen nästan alltid om att visa respekt för varandra och att skapa harmoni. Huskies är väldigt tacksamma på så sätt. De väljer nästan alltid den fredliga vägen, även i situationer som kan vara konfliktfyllda. Just att slicka sig om munnen, är någonting som jag ser väldigt ofta. Hundarna använder det både gentemot varandra och gentemot mig. Det verkar oftast vara i situationer som skulle kunna bli lite spända. Ett exempel är när Pila leker med Boxerbollen och i sin iver råkar boxa Nitro. Snabbt backar hon, vinklar ut öronen och slickar sig om munnen. Signalerna talar om för Nitro att Pila inte hade några onda avsikter med boxningen. Nitro svarar genom att dra på mungiporna, lägga tyngden bakåt och också kisa med ögonen. Ursäkten är godtagen. Två vuxna tikar har slutit fred.

”Förlåt, jag menade inte att boxa dig!” säger Pila när hon backar, vinklar ut öronen och slickar sig om munnen.

Motsatsen till det här vänliga beteendet, är tydligt. En hund som lutar sig framåt, stirrar med stora öppna ögon och har en spänd mun, kanske till och med rynkad näsa – ja, då vet vi nog alla vad det betyder. Att snart smäller det.

Jag ser väldigt sällan att någon hävdar sig i flocken. Det förekommer osäkerhet mellan vissa av hundarna men de undviker i varje mån en konflikt, genom just dessa ovanstående signaler. Däremot kan jag se respekt mellan vissa av hundarna. Det verkar vara åldersbaserat i mångt och mycket. De av hundarna som är yngst, går med stor iver och engagemang in för att visa respekt för de äldre. Turbo är kanske det tydligaste exemplet just nu. Han börjar bli könsmogen och är väldigt ivrig att visa de andra hanarna respekt. Han söker aktivt upp dem, hukar sig, slickar dem om munnen. Han viker bak sina öron, gör sig liten och söker deras uppmärksamhet, nästan som en valp.

Turbo vill vara nära Folke, nästan trycker sig intill honom medan han visar sig liten och vänlig. 

Medan Folke vänder bort huvudet och visar tålamod med Turbos iver, blir Sauron märkbart mer irriterad. Han gäspar för att lugna Turbo, blundar men rynkar näsan lätt och gurglar lite irriterat i strupen. Om han blev riktigt irriterad skulle han troligen höja rösten och kanske lägga en tass på Turbo, som omedelbart skulle lägga sig på rygg och bli stilla. Med detta säger Sauron att han vill bli lämnad ifred.

Sauron har inte samma tålamod som två år äldre Folke.

Hundarna visar kärlek och respekt på detta sätt även för oss människor. Tänk på när du kommer hem till din pälskling? De lägger tyngden på bakkroppen, viftar på en sänkt svans, kisar med ögonen, lägger öronen bakåt och vill slicka dig i ansiktet. Precis samma signaler som Turbo när han vill visa sin beundran och respekt för de äldre killarna. Om du besväras av din hunds iver, kan du ta efter Folke och Sauron och vända dig åt sidan, gäspa, kisa med ögonen. Dra på mungiporna eller kanske, om du vill lugna dem mer bestämt, gapa stort och vänligt medan du ger ifrån dig ett djupt, lugnt, morrande ljud. Signalkänsliga hundar som huskies, svarar ofta väldigt fint på detta. I det här inlägget visar jag hur jag använder lugnande signaler på Nitro. Jag använder ordet ”aj” på samma sätt som Sauron har sin djupa gurgling.

”Jag blir så glad när jag ser dig” säger Nitro när hon fäller bak öronen, kisar med ögonen och pratar glatt med vänlig mun. Ser ni hur lugn hennes blick är?

Genom att läsa hundarna på det här sättet, kan jag lära känna deras relationer sinsemellan. Jag kan se hur de upplever varandra, vilka de är vänner med och vilka som de känner sig mer osäkra med. På så sätt kan jag också anpassa vardagen på ett sådant sätt så att förtroende byggs. Det kommer att komma en dag när Turbo går fram till Folke med styltiga steg och höjd svans, spänd blick och framåtriktade öron. Från den dagen vet jag att de kommer vara vuxna hanar vars relation jag till viss del är ansvarig för. Jag kommer att få se till så inte konflikter skapas, till exempel med tuggben eller mat, och istället skapa situationer där de bygger ett långsiktigt förtroende mellan varandra. Så som Nitro och Pila, de två vuxna tikarna som inte fjäskar för varandra – men visar varandra ömsesidig respekt.

Midsommartider

DSC_3067

Klematisens första blomma har slagit ut lagom till midsommar.

DSC_3062

Turbo och Dolly har oändlig energi för lek. Aviar verkar mindre road 🙂

DSC_3071

Spirean skapar en djungel som hundarna älskar att springa genom varje sommar.

DSC_2946

Turbo, Sauron och Wings svalkar sig i vattenbaljan.

DSC_2949

Sauron är, tillsammans med Galen, den hund i flocken som gillar vatten allra mest!

DSC_3074

Jordgubbarna börjar komma!

DSC_2661

I år försöker jag rädda humlen med ett pallkrage-staket. Hundarna älskar de söta knopparna..

DSC_3066

..och en enda kvist har lyckats ta sig upp! Det är en fler än tidigare år 🙂

DSC_3004

Folke, alls vår glädjespridare!

DSC_5710

Galen är hopplös att fotografera med sina ständiga påhitt 🙂

DSC_3069

Här växer den mycket sällsynta Sibiriska Ullklädda Trädgårdsrosen.

DSC_2966

Kanske det är Pila som har gett rosen sitt namn. Hon har själv knappt någon ull kvar alls nu.

DSC_3075 (2)

Jasminbusken står i full blom och doftar ljuvligt!

Kinoo, Gantu och Nitro sysselsätter sig med den mycket populära Boxerbollen!

Coreträning intervaller – den gosiga vägen

Det behöver faktiskt inte alltid vara så seriöst, hundträningen. Många gånger går det att baka in individuell träning i vanliga vardagslivet. Gantu behöver bygga upp sin rygg. Istället för att krångla med träningsplaneringar och dagboksföring så ser vi till att gosa lite extra varje dag. Det blir en rolig stund för oss båda och samtidigt får Gantu sin lilla extra träning! Jag gillar att ha det här förhållningssättet till träningen. När det blir en självklar del av den vardagliga tiden med hundarna. Jodå, jag gillar också att träna strukturerat och dokumentera det. Men allt har sin tjusning! 🙂

Sommarlov

DSC_2548

Sauron i full färd att fälla sin ulliga päls.

Under maj och juni är det sommarlov här hemma. Hundarna behöver ett rejält uppehåll från dragträningen och den ganska monotona belastning som den innebär. Jag behöver också ett uppehåll. En lite mindre inrutad tillvaro med möjligheten att pyssla och göra vadhelst som faller mig in. Kort sagt; vi njuter alla av vårt sommarlov!

Hundarna spenderar dagarna i trädgården där de leker och hittar på hyss av alla de slag. I början av vilan är leken ganska enkel och går i korta omgångar, medan nu när vi närmar oss två månader av uppehåll så har leken ökat avsevärt i intensitet. Medan bilderna av sommarlata huskies visas i flödet på de digitala medierna så ser jag motsatta effekten här hemma. Hundarna börjar vara dynamit igen.

Efter vårens parasitutbrott har ett extra fokus naturligtvis legat på återhämtning. Hundarna behöver få gå upp i vikt och matsmältningen kräver tid för att komma i balans. De senaste veckorna har det äntligen börjat bli riktigt stabilt läge och jag har kunnat släppa lite av de extra säkerhetsrutinerna jag har haft i år. Det har varit några mentalt viktiga steg för min egen del, för att nu blicka framåt och gå vidare. Nu har också min egen återhämtning inletts på riktigt, då jag kan släppa en stor del av oron som har präglat vardagen sedan början av året.

Som vanligt är sommaren en tid för tankar. Vad har vi lärt oss av året som har varit? Vad ska vi hitta på nästa säsong? Jag samlar nya kunskaper och låter de vara högst närvarande i utformningen av ett nytt träningsschema. När träningen sätter igång är det skönt att kunna luta sig tillbaka mot en plan och kunna fokusera på nuet, dag för dag, utan att tappa riktning. Målet för året är givet, och har varit så sedan SM i vintras när jag frågade Trond Hansen hur mycket hans hundar hade tränat. Han hade då precis kört på den tid som har varit min måltid de senaste åren; fyra mil på 1.45. Hans hundar hade gått mer än dubbelt så mycket än mina hade den dagen. Den säsongen hade vi ägnat åt att hitta kvalitativ träning och jag menar att vi lyckades med det. Nästa år, ja, då ska vi bara träna mer.

img-6383_orig

Kit bor nu hos Raxeira’s. Foto: Nicole Fhors

Det finns även andra saker som kretsar i huvudet. Hur ser spannet ut nästa år? Maj och juni är de månader som öppnar för att ta in nya hundar i spannet. Men även att fundera på att släppa hundar.. Under maj flyttar Kit till Raxeira’s och det visar sig vara en fullträff. Visst så ser jag många annonser om omplaceringar just den här tiden på året, men själv skulle jag aldrig kunna annonsera ut en hund. För mig är det givet, ofta under flera års tid, vart en hund ska hamna om den får nya behov. Kit har alltid varit ämnad att hamna hos Nicole och Raxeira-flocken.

Som ny förstärkning kommer erbjudandet om att låna in Yabasta-hunden Wings under en säsong. Wings, unghundarna Dolly och Turbo och ganska nya Nitro ägnar sommarlovet åt att vänja sig vid träning på löpbandet så de är på jämn nivå med de andra i flocken när träningen ska sätta igång igen.

En annan sak som jag har klurat på, är framtiden om två år. Om tre år. Om fyra år. Ett hundspann behöver tillökning med två års varsel varje gång, så det är bra att ha god framförhållning. Nu har jag förmånen att ha ett ungt spann som kommer att gå länge. Det är ingen brådska att ta in fler hundar i flocken. Jag läser massor i gamla tidningar. Om avel, om enastående hundar, om resultat. Jag kikar på intressanta hanar. Väger för- och nackdelar. Men om vi klarar oss från missöden de närmaste åren så behöver jag inte skaffa valpar förrän i början av 2019. Det är skönt att ha en så god marginal.

Det nya foderrummet har varit ett av sommarens projekt.

En av de bästa sakerna med sommaren är pysslandet. När kreativiteten får flöda. Det finns alltid någon klurighet som behöver funderas över. Hur gör jag så taken på kojorna blir så täta och isolerande som möjligt, men samtidigt är lätta att lyfta? Hur kan jag mata hundarna på ett enkelt och rent sätt? Var vill de helst ligga och vila, var och en? Vad behöver de för stimulans och aktivering medan jag är på jobbet? Medan hundarna busar i trädgården, går skruvdragaren varm 🙂

Nu börjar vi närma oss slutet av sommarlovet. Hundarna verkar laddade och jag har börjat dra djupa suckar av längtan när jag känner den svala fuktiga luften om morgnarna. Nästa vecka tjuvstartar vi träningen med några korta simpass. Det är tydligt att hundarna är redo. För när det börjar vara dynamit i hundgårdarna, då är det äntligen dags att sätta startskottet för en ny säsong.

Ögon och avel; Malin Sundin/Ylajärvis

Ögon och avel är en serie intervjuer med erfarna uppfödare som har ett aktivt avelsarbete för ögonhälsa. Serien ska visa på olika sätt att resonera kring ögonhälsa vid avel på arbetande siberian huskies och inspirera till en mer öppen och tillåtande samtalskultur i frågan.

154339_212063842160061_1696532_n

Malin Sundin ögonlyser sina hundar även om det inte är det viktigaste kriteriet för avel.

– Låter du ögonhälsa påverka din avel och hur ser din strategi i så fall ut?

Påverka och påverka… Har ganska långt till ögonspecialist så känner inget ”krav” att jag måste ögonlysa alla mina hundar eller avelsdjur. Men har i många år ögonlyst de hanar som ska användas i avel av andra kennlar. När jag väl ögonlyser tar jag med mig 4-6stycken och då blir det de som inte är lysta förut eller de hanar som ska i avel i närtid som ögonlyses. Så av de 18 hundar som finns på kenneln är två kastrater, fyra omeriterade unghundar och en vuxen tik inte ögonlysta.

– Har du egna erfarenheter av ögonsjukdomar och hur har det i så fall påverkat ditt förhållningssätt inom avel idag?

Ja. En av de allra första jag ögonlyste hade retinopati. (Fläckar på näthinnan). Så det ledde till att jag ögonlyste alla nära släktingar jag hade till honom. Alla var fria och han blev genom åren ögonlyst fem gånger utan att det syntes någon förändring. Han klassas som ”retinopati, sannolikt ej ärftligt”. Han har aldrig visat några tecken på att ha fel på ögonen och är en mycket duktig ledarhund oavsett väder och ljusförhållanden. De avkommor som är ögonlysta har också alla varit UA.

 – Hur resonerar du kring ögonhälsa kontra arbetsegenskaper när du planerar din avel?

En av de hanar (från annan kennel) jag använt i avel visade sig senare ha ögonfel och det fick jag reda på via omvägar. Den linjen finns inte kvar på kenneln men det var främst på grund av att de inte var tillräckligt bra i draget och i flocken. Men hade jag haft de kvar hade jag velat bli informerad om avvikelsen. Den hanen har dessutom väldigt många avkommor i flera länder.

Dock så anser jag att arbetsmoral, aptit och bra tassar är viktigare än ögon. Så hade de avkommorna blivit riktigt bra kanske jag avlat på dem ändå. Men som i allt annat så är det en helhet och många egenskaper att ta hänsyn till. Arvbarhet inte minst. Jag jobbar nästan dagligen med avel och arvbarhetsfrågor så det är liksom min ”hemmaplan”. Lågarvbarhets-egenskaper ska man alltid ha med sig i bakhuvudet men de ska inte störa ut fokuset på egenskaper med hög arvbarhet som dessutom är viktigare för helheten. Med riktad avel och en långsiktig plan kan man nå dit man vill utan att tulla på för många (bra) egenskaper. Då har lågarvbarhets-egenskaperna sin naturliga plats. Se mer om arvbarhet under fotnot 1. /Marlene

 – Följer du upp ögonhälsa i dina uppfödningar och i så fall hur?

Ja. Brukar nämna att det är bättre att lägga pengar på ögonlysning än röntgen. Valpköpare eller de som använt mina hanar i avel brukar höra av sig om resultaten. Har funderat på att eventuellt införa något belöningssystem så att valpköpare får tillbaka en viss del av köpesumman om hunden ögonlyses och/eller röntgas.

Jag tycker det är viktigt med öppenhet och att om det upptäcks avvikelser meddela dem som använt en hane i avel att det hittats något. Så att de i sin tur kan ögonlysa avkommor till den hanen och ha en säkrare plan för fortsatt avel på den linjen.

 – Ge exempel på ett specifikt fall i din kennel, där ögonhälsa har spelat in. Hur resonerade du och hur blev det till slut?

·Jag kunde välja en hane med ”ögonfel” tack vare att så många i min blodslinje är ögonlysta! Hanen har ”tendens till trånga vinklar” i goniskopin. I övrigt ögon UA. Hans övriga egenskaper som draghund och lynne var tilltalande och jag ville testa en, för mig, helt ny blodslinje.

En utländsk hane jag spanat på en tid visade sig ha ett flertal anmärkningar så hans systrar ska ögonlysas i sommar och därefter får man ju avgöra vad man tror om arvbarheten. En sådan hane kan ju trots allt användas på utvalda tikar om övriga egenskaper är mycket tilltalande. Så där får tiden avgöra hur man använder honom. Han är ung och på ett par år till så hinner man dessutom ögonlysa fler ur tilltänkt tiklinje.

Tack för dina svar, Malin!

Fotnot 1) 

(kopplingar till draghund inom parentes) Inom nötkreatursaveln så är det exempelvis låg arvbarhet på hälsa (ögon) men det kostar så mycket så därför har många stort fokus på de egenskaperna ändå i aveln. Mjölkmängd (arbetshuvud. prestationsmax) har högre arvbarhet men är också starkt korrelerat med utfodring, (aptit) skötsel (förutsättningar) och hållbar exteriör (rastypisk). Så bonden lägger ett stort fokus på bra ben, juver och kroppar. (En dålig rygg(handleder) eller dåliga klövar (tassar) påverkar nämligen hela kons möjlighet att äta och få i sig den energi som behövs för att producera (arbeta/prestera) optimalt. Och ett juver med dåligt ligament eller obalans går inte att mjölka ur ordentligt vilket påverkar hälsan. 

Allt hänger ihop och många exteriöra egenskaper påverkar överlevnaden och man arbetar då med optimala mått och med avelindex (arvbarhet och ekonomisk viktning) över en stor mängd egenskaper. Egentligen borde hundaveln lära sig av husdjursaveln och fokusera mer på optimala vinklar, egenskaper och hållbarhet. Men vi får samtidigt aldrig tulla på arbetshuvudet! För även om det ser ut som en mjölkko så är det ingen mjölkko om hon sedan inte klarar av att producera… (Kvittar om det ser ut och beter sig som en Siberian husky om den ändå inte kan prestera i selen ) En ko som inte producerar blir köttfärs men en hund som inte presterar kanske blir kvar i flera år i en situation där den inte duger med allt vad det innebär av besvikelser.

Det finns ingen samlad data med egenskaper för draghundar som går att plocka ut och indexsätta eller föra statistik på. Utan all den ”datan” finns (inne i huvudet) hos uppfödare och draghundsförare som i många år kört, avlat och utvärderat hundar av olika linjer. Uppfödare av alla erfarenhetsnivåer och stadier av sin uppfödargärning bör utvärdera sitt material och dela med sig till andra. Först då kan vi föra rasen Siberian husky till de kvalitetsnivåer den en gång hade.

 

 

 

 

Säsongsavslut 2016/17

tumblr_o0816wYC0H1tfdc3mo1_400

Då är det dags att sätta sig ner och summera det senaste året med hundarna.. Ja, för draghundentusiaster så börjar och slutar året givetvis mitt på sommaren. Och vilket år.. Man kan säga att det har varit ett år i motvind. I djupsnö. Med småspik i ögonen. Men det har också varit ett år med glädje. När det har gått bra, då har det gått riktigt bra. Kanske det är just i motvind som vi presterar som bäst. Tanken har korsat mitt sinne många gånger i år.

Men vi ska börja från början. I ett soligt juli då träningen redan är igång för fullo. Första året utan något sommaruppehåll. Vi tar två veckors kort paus i slutet av maj, sedan är säsongen 2016/17 igång. Redan på sommaren så är jag medveten om att det kommande året blir lite halvdant för våran del. Jag kommer att ha åtta hundar i träning, varav två är mycket unga. Det är stor sannolikhet att vi inte kommer att vara redo för tävling framåt vintern. Men vi tränar ändå, för att det är kul och spännande att utvecklas inför framtida säsonger!

Jag funderar mycket över träningen. Kan jag göra träningen mer kvalitativ? Göra den så effektiv att jag kan minska på antalet slitande barmarks-mil för hundarna? Ja, det blir mitt mål med säsongen. Att testa någonting nytt. Det finns ju ingenting att förlora 🙂 Träningsschemat är färdigt och innehåller flera nya komponenter. Mycket mer intervallträning än förut – och uppdelat på olika typer av intervaller. Men också mycket mer vila inplanerad. Både för hundarna och för mig. Och ett helt pass i veckan offras för att få tid för den värdefulla träningen på skrittbandet.

IMG_3549 (1).JPG

En av getingfällorna som jag fick tömma varje dag. Ja, det är en fullstor skurhink..

Så i juli dyker ett oväntat problem upp. Det torra klimatet har varit oerhört gynnsamt för getingar. Så gynnsamt att jag nu får så mycket getingar hemma, att två av hundgårdarna blir omöjliga att vistas i. Jag måste utrymma. Situationen är kritisk även i övriga hundgårdar. Getingarna svärmar. I vattenskålarna drunknar de flera gånger om dagen. Jag får tömma och fylla nytt vatten om och om igen för att inte riskera att hundarna sväljer halvdöda, stickande, getingar.  Hur ska jag hindra dem att ta getingar i luften? Lägga sig på getingar? Trampa på dem? Jag ringer förtvivlat till flera olika firmor men ingen vill komma till undsättning. När jag börjar med getingfällor visar det sig att det är tre olika sorters getingar, alltså minst tre bon. Sent omsider får jag, via kontakter, tag på ett gift så jag kan stoppa två av getingbona. Men först frampå höstkanten är äntligen helvetet över. Getingarna försvinner för den här gången.

Aviar juni

Aviar blir biten i handleden och en lång rehabiliteringsprocess sätter igång.

Situationen med getingarna skapar en oro i flocken. När det samtidigt är löp, bryter det plötsligt ut ett slagsmål. Galen biter Aviar i handleden. Det blir bara ett litet hål, men det är oroväckande nära leden. Tack och lov så blir det ingen allvarlig skada. Men såret blir infekterat och Aviar haltar runt i flera veckor innan det släpper. Ömheten har satt sig i hennes rörelsemönster och nu börjar den långa vägen till att jobba bort hennes sneda belastning. Kiropraktor och skritträning får stå på schemat, medan de andra hundarna börjar komma igång med sin säsong. Aviar halkar rejält efter i träningen och jag beslutar mig för att hennes första säsong får bestå enbart av grundträning. En ung hund har ingen tidigare kropp och kondition att bygga på och det är viktigt att inte stressa, i synnerhet inte när rörelsemönstret inte är helt hundra. Först under våren har Aviar fått ett näst intill helt korrekt rörelsemönster att bygga framtiden på.

Under tiden har höstsäsongen satt igång för de andra hundarna. De känns bra, även om det är en decimerad styrka. Med i träningen är Galen, Pila, Kite, Folke, Kit, Gantu och Sauron. Diva åker på fjällvandring med min syster. Under vintern vill Diva allt mer sällan följa med på våra träningspass. Hon blir så småningom sjukpensionär, vår lilla blinda åttaåring. Men sju hundar är i träning – sju hundar som svarar väldigt fint på det nya upplägget.

Så kommer nästa smäll. I mitten av augusti vaknar jag och ser direkt att någonting är fel. Att någonting håller på att gå åt helvete. Det är Folkes öga. När ni ser ett öga som ser ut såhär, då krävs omedelbar behandling. Inom fem minuter från det jag såg Folkes öga, satt vi i bilen på väg mot ögonspecialisten. Det är såhär ett glaukom ser ut.

Jag har sett det förut. Ja, jag undrar faktiskt om jag inte är den hundägare i hela detta avlånga land som har fått se mest av sjukdomen och åkomman glaukom. Kanske det finns en mening med detta. För mig känns det bara obeskrivligt tungt. Folke är min tredje hund som får glaukom. På sex år. Ni kanske kan föreställa er de mörka tankarna som rör sig i mitt huvud i just detta ögonblick. Eller kanske inte.

Hur många gånger har jag satt mig ner och undrat; håller jag på att bli galen? Är det möjligt att jag kan drabbas av så många motgångar? Handlar det om min inställning till livet? Är jag en sådan person som alltid ser glaset som halvtomt? Ja, i de mörkaste stunderna så har det varit jävligt halvtomt. I de där stunderna när bara de allra närmaste vännerna kan dra upp en, i ett skört rep av kombinerat piska och morot. När Folke fick glaukom, det var en sådan stund. Jag höll ihop, gjorde allt jag skulle. Men inombords pendlade jag mellan totalt jävla mörker och – kanske ännu värre – en fullständigt uppgiven likgiltighet.

Men jag tog ett beslut för två år sedan, att börja på någonting nytt. Under hösten dyker det upp möjligheter. Två nya valpar kommer till flocken, familjen och spannet. Dolly och Turbo, två yrväder som påminner om att där finns en framtid. Folkes förstörda, och så småningom bortopererade, öga blir en del av vardagen. En del som påminner mig om alla tråkigheter, men som väcker mindre och mindre känslor för var dag som går. De unga nya charmtrollen får mig att läka..

Träningen fortsätter och så börjar det trilla in resultat. Sonic visar framfötterna i Frankrike, går i mål i guldspannet på barmarks-EM. Wings springer in en kanonfin femteplats på barmarks-SM. Valpköparna lovordar småttingarna och jag finner en, för mig, helt ny glädje i livet. Att glädjas med andra i Yabasta-familjen. Glädjen fortsätter allt igenom året. Alla fem valparna gör fina mästerskapsplaceringar under deras första riktiga säsong.

Träningen fortsätter och hundarna känns i riktigt fin form. De är starka och ivriga och har klarat sig ifrån skador. Det känns kul och jag kan inte låta bli att börja fundera på tävling ändå. Spannet består nu av sex hundar i full träning och vi är på smärtgränsen för att kunna tävla medeldistansklasserna där fyra eller fem hundar är minimum i spannet. Nu måste alla vara friska.. Och de är friska. De går faktiskt riktigt bra. Hundarna är konkurrenskraftiga, det är ingen tvekan. Kanske ändå..

ambassadörsträffen

Ambassadörsträff i Vemhån. Foto: Malin Granqvist, Villiviimas

Så dyker två spännande möjligheter upp för min del. Jag åker på utbildning och ambassadörsträff för Royal Canin. Träffen sker hemma hos Egil Ellis, en legend inom draghundsporten. Det blir en lärorik helg och jag återvänder hem med många nya kunskaper, vänner och idéer. Sedan öppnar sig möjligheten att följa med som landslagets handler till England och EM i barmark. Jag har aldrig tidigare varit på en tävling utomlands och ser stora möjligheter att få kunskap och erfarenhet. Jag ser också fram emot att få se många duktiga, snabba siberian huskies från andra länder. Resan blir oerhört lärorik och spännande! Laget går hem med många medaljer och tamejtusan om jag inte själv också fick ta en tur runt banan i slutänden. Jag återvänder hem med massa ny inspiration och kunskap för framtiden.

Hemma i Sverige igen så tar jag ett privat beslut som kommer att prägla min tillvaro under månader framöver. Jag lämnar en relation som var mig kär. Jag bär på mängder av känslor som måste bearbetas och lösningen är enkel. Jag vänder mig till hundarna för att finna styrka och tröst och timmarna i skogen blir allt fler. Det visar sig även att vi får sällskap. Jens och Emelie, våra nyvunna vänner, tar allt oftare sällskap med oss på träningsrundorna. Vi blir ett team som kommer att hålla ihop hela säsongen igenom.

Så är det dags för en efterlängtad julledighet. Möjligheten öppnar sig att bo hos en kennel med alaskan huskies uppe i Jämtland. Hundar är överlyckliga. Här kan de leva ett vanligt liv i hundgårdar och slipper bo i bilen som de vanligtvis gör under en resa. Jag får något så välbehövligt som en familj att tillbringa dagarna med, tillsammans med mängder av timmar på släden. Jag är trött och sliten men hundarnas glädje smittar av sig och vi spenderar mycket tid ute i snön.

DSCN4667

Vi kommer hem och till vår stora glädje har det kommit snö även hemma. Hundarna fortsätter vara pigga och glada. Där finns inga skador som håller oss tillbaka. Så jag anmäler oss till fyra tävlingar. Ja, det får bära eller brista. Hundarna går så pass bra och de sex tävlingshundarna är i full träning. Det känns kul och vi är laddade!

Jag minns inte när det började egentligen. Sporadiska diarréer. Sådär tillfälliga så man knappt hinner tänka på det. Först kopplar jag ihop det med annat. Fick han inte ett tuggben igår? Det måste vara stressmage. Nästa dag är det borta. Då är det en annan hund. Lustigt. De flesta hundarna är knappt påverkade alls. Men en dag slutar Aviar att äta. Jag försöker allt. Ett dygn senare har hon synbart tunnat ur. Hon vill inte heller ta vatten. Det är bara att åka in akut. En liter vätska senare så har hon piggnat till rejält. Lika snabbt som hon blivit dåligt, lika snabbt återhämtar hon sig nu. Men jag ser fortfarande inga logiska mönster, inga tydliga förklaringar.

Hundarna återhämtar sig. Alla blir stabila utom Gantu. När vår första tävling, Vildmarksracet, närmar sig så har han varit sammanhängande bra i magen i en vecka. Men han har inget nämnvärt hull kvar. Efter resonemang med veterinärerna väljer jag att låta honom avstå tävlingen. Det är här som mina ögon på allvar börjar öppnas. För parasiten giardia.

Det blir start på Vildmarksracet. Pila, Galen, Sauron, Kit, Kite och Aviar blir uppställningen. Aviar får följa med istället för Gantu. Men min avsikt är hela tiden att hon ska avsluta sitt lopp när vi kommer till första depån. Hon har bara tränat femtio mil och är inte redo att gå två heat med så kort vila mellan. Nu är det dock dags för nästa överraskning. Två mil in i loppet, slutar Kit gå. Han stannar. Min plikttrogna, alltid pålitliga arbetsmyra. Han vill inte. Vilket katastrofläge.. Fem hundar framför släden och en hund i slädsäcken. Fyra mil kvarstår.

Jag vet att vi inte kommer kunna genomföra tävlingen. Jag måste ha fem hundar i spannet för att få gå ut från depån. Kit ska inte gå mer och inte heller Aviar. Vår tävling är över, där och då. Kvar är bara en lång seg resa till depån. Den sköra tråden som vi har hängt på, har nu brustit.

Hundarna får vila på depån i väntan på att vi ska avsluta. Men plötsligt kommer jag till en insikt. Den obligatoriska vilotiden är fyra timmar. Men det innebär bara i praktiken att din tävlingstid sätter igång efter fyra timmar. Du har lov att stanna på depån hur länge du vill, på bekostnad av din tävlingstid! Efter lite resonemang med alltid lika kloka bollplanket Anders Hörnlund, tar jag beslutet att låta hundarna vila ytterligare fyra timmar. Med i princip en hel natts vila, ska även Aviar kunna klara av den andra etappen på tävlingen. På så sätt får vi möjligheten att genomföra hela Vildmarksracet, jag och den lilla decimerade styrkan av flitiga hundar som finns kvar. Och det gör vi. Det blir inget vettigt resultat, vi kommer givetvis sist. Men vi genomför – och med tredje bästa tid på etappen. Mina fem hjältar. Mot åttaspannen.

Efter Vildmarksracet dyker en ny möjlighet upp. Jag får förfrågan att provköra en tik som är nära släkt till Turbo. Jag tar chansen och det blir snabbt klart att hon ska stanna i flocken och spannet. En otroligt god och trevlig tjeja. Nitro är en högintensiv och ivrig hund som går rakt in i spannets hårda träning.

Men diarréerna är inte riktigt färdiga. Jag gör en rekommenderad avmaskning mot giardia för att hjälpa hundarna på traven. Det blir en minskning på diarréerna och läget känns återigen under kontroll. Men Gantu blir inte helt bra. Oron växer. Vad är felet egentligen? Vi stannar uppe i Jämtland hela månaden. Två av de fyra tävlingarna vi har planerat, blir inställda. Den dyraste av dem, ISSR, så försvinner arrangören med pengarna. Tusenlappar som jag aldrig ska få se igen.

Men Gantu kommer inte att gå SM. Han är fortfarande inte stabil. En tid är redan bokad, hos veterinären, nästa vecka. Med Kit borta så återstår återigen de fem hjältarna; Galen, Pila, Sauron, Kite och Aviar. Visst så har Aviar fått ytterligare några mil i benen sedan sist, men hon är långt ifrån att kunna gå tre tävlingsdagar i rad. Tack vare Lotta Johansson så får vi upp Roc som en förstärkning i spannet. Han är bra tränad och kan köra alla tre dagarna. Så är uppställningen klar inför SM. Vi startar första dagen med ett fullt spann och avslutar sista med fem hundar framför släden.

Pila, Sauron, Kite, Roc, Galen och Aviar vinner SM och gör våra bästa tider någonsin. Tider som är historiska. Pila och Sauron blir polarhundchampions. Men det ska ta lång tid innan jag känner glädjen. Innan jag firar. Just nu ligger allt mitt fokus på hundarna. Någonting är verkligen fel.

Vi reser hem. Åker till veterinären. Och jag blir kontaktad av ett par olika vänner som har läst mina berättelser och som har kunskap att sätta ihop pusslet till en helhet. Nu börjar det riktiga helvetet. Veterinären bekräftar: vi har giardia. Avmaskningskuren har bara dämpat parasiten tillfälligt. Nu har den tagit fart igen.

Jag sätter hundarna på en tre veckor lång avmaskningskur. Samtidigt sanerar jag allt. Allt. Allt. Jag lovar dig, det finns inte en pryl i mitt hem som inte har varit i bastun eller frysboxen. Möblerna är ångtvättade. Golv, väggar.. Jag slänger allt som jag vet att jag inte behöver. Kläder, möbler och husgeråd ryker. Allt av plast eller tyg som har använts till hundarna. Hundgårdarna saneras – hur många gånger? Åtta? Skrubbas med klorin, torkas, skrubbas med virkon, torkas. Händerna blöder. Fingrarna spricker sönder och handflatorna fylls av blåsor. Jag läser allt jag hittar på nätet och förtvivlas. Hundarna tappar vikt. Diarréerna kommer allt oftare. Jag skurar hundgårdarna tre timmar varje morgon. Och varje kväll. Jag rör inte vid hundarna, de lär sig att inte söka kroppskontakt. Det är jag själv som är den största risken för smittspridning. Jag byter kläder, olika för varje hundgård. Ingen får komma ut i trädgården och leka. Jag kan inte se någonting annat än bajs. Det går så långt att jag med hundra procent säkerhet kan lukta mig till om en bajshög innehåller parasiter eller ej..

Det här är det absolut värsta jag har gått igenom i hela mitt liv. Men vi kommer igenom det. Jag lär mig massor. Och jag får kontakt med människor som har ovärderlig kunskap. Som berättar, förklarar för mig, lär mig hur jag ska förhålla mig till den här nya typen av parasiter. För tro mig, detta är bara början. Men jag ska göra historien kort. Jag håller på med ett blogginlägg där ni ska få läsa allt. All skit. Bokstavligen. Men också mängder av tips på renhållning, behandling, utfodring och inte minst förhållningssätt. För parasiterna är här för att stanna.

När hundarna börjar testa negativt för giardia så kan jag sakta men säkert börja att läka igen. Tänka framåt. I början är det helt otänkbart för mig att vi någonsin ska ge oss ut bland andra hundar igen. Jag vill inte riskera att få hem ytterligare smittor. Fast sakta men säkert kommer jag alltmer i balans. Kan tänka förnuftigt. Så till slut tar jag steget och anmäler några hundar till fyra olika utställningar.

Och med detta så avslutar det värsta året någonsin. Med flaggan i topp. Nu börjar en läkperiod och det kommer att ta tid. Jag är sönderriven inombords av alla dessa extrema situationer. Där hundarnas välmående är i allvarlig fara. Jag vill inget annat än att mina hundar ska få vara friska och glada. Jag önskar innerligt att jag aldrig mer ska behöva ha ett sådant här år. Att det ska vara över nu. Att vi ska få titta framåt. Det spelar ingen roll om vi kan tävla eller ej. Det är fullständigt oviktigt. Allt jag önskar är att vi ska kunna vara tillsammans. Friska. Glada. Jag har lärt mig så oerhört mycket det här året. Men det har kommit till ett högt pris. Nu önskar jag bara att vi alla ska få vila.

Och det blir firande till slut. Hundarna blir uppvaktade av vänner, bekanta och till och med Motala Kommun. Jag får känna så mycket stolthet att jag, för korta stunder, känner mig genuint lycklig. Att nu avsluta den här säsongen är för oss också ett symboliskt sätt att lämna många saker och gå vidare. Kanske en start på någonting nytt.

Det finns ändå några resultat som är värda att firas och bäras i minnet från säsongen 2016/17:

Yabasta Accelerating Sonic by Yzma tar EM-guld åttaspann barmark
Yabasta Accelerating Kite, Aviar och Roc by Yzma tar SM-guld begränsad medeldistans
Yabasta Accelerating Archon by Yzma, ”Wings” tar guld i Nordic Open åttaspann sprint
Alla fem valpar i kullen gör toppresultat under sin första säsong ❤
Jiepeer’s Sauron och Nävertassen Pila Yla blir polarhundchampions
Yabasta Accelerating Kite by Yzma tar två cert och en andraplacering i bästa tikklass på specialutställningar
Jiepeer’s Sauron tar cert och blir fjärde bästa hane samt BIM bruks på specialutställning

Det finns avslutningsvis några personer som behöver nämnas. Som har funnits där dag och natt, genom framgång och motgång. Jens och Emelie har jag redan nämnt. De har varit med på en stor del av träningspassen. Saker är enormt mycket enklare när man är flera. De har även tränat hundarna på egen hand när jag har varit bortrest. Ovärderligt! Men inte minst har de varit mina extra ögon och hjärnor under de perioder när jag inte själv har kunnat se, agera eller tänka helt förnuftigt kring hundarna. Simon som också är vår klippa i vardagen. Nicole och Sarah har fått stå ut med mina allra värsta stunder av hopplöshet. De har fått höra så mycket skit, bokstavligen, att de numera kallar mig för Bajsen Karlsson och tycker att Yabastas nya logga ska vara en bajs-emoji. De har lidit med mig men också tvingat upp mig, in på rätt spår igen, när det har varit som mörkast. Och så självklart Jens. Som har preparerat spår, lånat ut tävlingssläde och vallat. Och vallat. Och vallat. Som har tagit emot tusen frågor och fått mig att förstå hur jag ska köra mina unga ivriga hundar. Och som med en Älvdalings tålamod har lyssnat och hummande tagit mig igenom de tuffaste perioderna av förtvivlan. Slutligen vill jag upprepa det ständiga tacket till familjen Delahunt och Maria som ser till att Yabasta-människan får i sig mat och ibland tar sig ett bad eller får sig en massage.

Det finns ett större team runt hundarna också. The awesome Karlsson sisters, den trogna instagram-pappan och kloka mamman. Viveca med familj som följer oss – och i synnerhet Pila – år efter år. Familjen Pålsson och veterinär Leif Hokfors på Kumla Djursjukhus. Lasse Karlsson som ser till att här finns mat hemma. Kenneth såklart, och Maud. Ambassadörsteamet på Royal Canin och Camilla på Qurts.

Slutligen vill jag tacka gästfria familjen Antoniusson och familjen Wetter som har gett oss de finaste slädturerna i vinter!  Marie Israelsson/Niklas Andersson som öppnat sitt hem för flocken både för julafton och nyårsfirande. Och så de som har bidragit med sin kunskap, sina erfarenheter och sitt stöd; Lotta Lundgren, Petter Karlsson, Anders Hörnlund, Elsa och Nils-Erik på Gästis, Mari Lilja, Matti Holmgren och Sanna Eriksson för att nämna några. Ett särskilt tack till Petter Ringerike som är den första personen som har visat ett genuint intresse för vad som egentligen finns i Yabasta-selarna. Det betydde jättemycket för mig när du ställde frågan.

Tack vare er, har vi tagit oss igenom det här året.

Tack.

Intensitet och harmoni hos slädhunden

Såhär jobbar jag med Nitro just nu, för att bygga en harmonisk och trygg relation. Nitro är ung och full med energi så jag vill förstärka hennes lugnare beteenden för att hon ska hitta mer balans och lättare slappna av i vardagslivet. Framåt hösten när vi börjar träna ordentligt igen, är det viktigt att hon kan vara lugn tillsammans med mig så jag kan ge henne massage och den avslappning hon behöver för att kunna få bästa möjliga återhämtning mellan träningspassen.