Måste man vinna eller försvinna?

image
Diva och Kit

Sommarträningen är en stor njutning under semestern. Det är skönt att slippa klämma in träningen mellan allt annat som ska få plats i livet. Det går att promenera och bara njuta i solen, se vovvarnas ivriga arbete och filosofera över livet och universum och allting.

Jag kommer ihåg när vi gick här i fjol och jag pratade med Nisse i telefon. “Vad krävs för att vi skulle klara Polardistans i mars, Nisse?”. Där och då började drömmen att planeras, drömmen som till slut blev verklighet om än via omvägar.

Idag går jag längs kanalen och filosoferar över mina styrkor och svagheter, mina och vovvarnas. Vad vill jag med det kommande året och vad krävs för att komma dit? Okej; tävla och vinna i all ära. Men egentligen är det ju någonting annat som är centralt, någonting som är drivkraften och motivationen. Om jag bara ville vinna skulle jag aldrig ha uthålligheten att träna så mycket timme efter timme, dag efter dag.

Jag står inför detta igen, för jag-vet-inte-hur-många-gånger i rad. Den hårfina balansen mellan att ha roligt och att vilja vinna. Efter många år med hund så vet jag att detta är ett av hundförarnas största dilemma. Att kunna ha roligt och samtidigt vara ambitiös, sikta högt. Ambitioner kan ha en förödande verkan på glädje och njutning.. Med viljan att vinna följer lätt även prestationsångest, avundsjuka och missunnsamhet.

image
Gunne och Pila. I bakgrunden skymtar vår kompis Ebbot.

Det är däromkring som tankarna kretsar idag. Vad krävs av mig som hundförare för att stå starkt emot de negativa känslor som så lätt uppstår? Jag ska göra er besvikna och direkt avslöja att jag inte har svaren. Däremot är det i detta som årets första konkreta mål sätts upp; att faktiskt hitta vägar att hantera just dessa känslor. Jag vill njuta av att tävla, av att göra mitt bästa och att göra det tillsammans med hundarna. Om det inte vore roligt så kunde jag faktiskt lika gärna vara utan! Glädje kommer att bli centralt i fokus den kommande säsongen. Att njuta av det som är så fint med denna sporten.

Visst är vardagen med vovvarna njutningsfull. Även om den just nu även innehåller lite för mycket lös päls och lera för min smak 😉 Att vara ute och jobba med hundarna är en stor glädje, varje gång. Men visst är det någonting speciellt med tävling? Känslan av att vara laddad, taggad till tusen, adrenalinkicken och känslan av jakt. Vetskapen om att vi ligger på toppen av vår prestation och att få se hur långt det ska nå. Känslan av att köra på snö! Det ultimata fokuset; tunnelseendet, värken i trötta muskler och ljudet av vovvarnas envetna steg. Gud vad jag längtar..

Det som är till stor fördel denna gång, är sporten i sig. Agilityn var relativt lätt att hitta rätt fokus och attityd under loppen; sporten kräver att man fokuserar till hundra procent under en knapp minut. Lydnaden var betydligt svårare. Ett långt och ihärdigt program där varje detalj skulle stämma militäriskt. Lydnaden var en extrem utmaning att hålla rätt fokus i..

Men draghundsporten. Visst är det en tävlingsplats, veterinärbesiktningar, fullt av spann och människor, en exakt tid att passa (på sekunden!) för start. Men så fort klockan ger dig lov att släppa på bromsen så är det bara vovvarna och du. Snö, vovvarna och du själv – ingenting annat. För min del handlar det om timmar tillsammans i all ensamhet. Gott om tid att hinna slappna av och hitta rätt känsla! 😉

image
Galen och en fin båt.

Man kanske kan tro att jag, efter fjolårets resultat, skulle känna en viss press att prestera även i år? Ärligt talat så är det precis tvärtom. Jovisst, jag hoppas såklart att vi ska kunna göra bra ifrån oss igen. Men på något sätt så känner jag mig så trygg i vovvarnas kapacitet. Jag vet vad de har i sig. Jag visste inte det för ett år sedan, men idag vet jag det. Kanske jag lyckas med träningen, kanske inte. Men vovvarna är väldigt duktiga vovvar oavsett. Och när allt kom omkring så var det inte resultaten som bevisade det för mig. Nej, det var andra saker. Att vi nästan matchade tiospannens tid när vi körde sexspann. Att vi hade väldigt bra tid på sista sträckan på Polardistans, två hundar kortare än de andra.. Att vi hade en nästan ofattbar maxhastighet på barmark. Nej, jag behöver inte längre säga att jag vill tävla för att se vad mina vovvar går för. Idag vet jag det.

Nu är det mer en kul grej. Eller jag har väl snarare valt den roliga vägen. Visst var det en fantastiskt kul erfarenhet att köra Polardistans men rent ut roligast hade jag ändå på den korta medeldistansen. Det var roligt att köra fullt-ös-medvetslös i mjuk och djup snö. Hur roligt kan det då inte bli på hårda fina spår? Jag har lust att tävla mer sådant och jag har också det stora privilegiet att kunna välja att göra det 🙂 Men jag tänker dessutom utmana mig själv att ha prestationsmålet att vinna men underordnat det största målet att ha roligt och njuta av tävlandet oavsett resultat!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.