..och så var den sagan typ slut..

Jag och älskade lilla Diva.

När Diva blev blind så lärde jag mig att överleva. Den tiden är det värsta jag har varit med om. Nu när jag ser tillbaka på mig själv, så ser jag förkrossningen hos ett barn som väntar på julafton och plötsligt får veta att tomten inte finns.. Diva var min första valp, noggrant utvald för att tränas upp till räddningshund och bli stommen i min framtida kennel. När jag reste hem med henne jämte mig i bilsätet så lyssnade jag på Amanda Jensens nya skiva och sjöng ivrigt med. Jag känner fortfarande en enorm smärta varje gång jag hör de sångerna. Idag påminner de mig bara om den oförstörda glädjen som blev till en katastrof.

Men jag lärde mig att överleva. Egentligen handlade det nog mycket om en självinsikt. Jag insåg att jag var starkare än jag trodde. Jag insåg att trots att allt faller samman så orkar jag leva vidare. Sedan dess har ett hopp etsat sig fast djupt inom mig. Ett hopp som ständigt tänder en liten låga, hur mycket motgångar jag än möter. För jag vet att jag kan överleva.

Jag söker tröst i flocken..

Det är nästan fyra år sedan det hände. Och visst har jag haft motgångar sedan dess. Det är en del av livet. Ibland har jag haft mer motgångar än andra har. Men jag vet också mycket väl att jag även ibland har haft mer tur, flyt, förmåner än andra har. När man har mött mörkret i livet blir man nog väldigt duktig på att ta vara på och uppskatta ljuset.

Men under hela den här tiden, tiden sedan Diva blev blind, har jag aldrig haft det så tufft som jag har haft det de senaste dagarna.

Man blir extremt jordnära när kriser uppstår i livet. Det är i alla fall min upplevelse. Varje andetag tas med högsta medvetenhet, varje stund upplevs i tid och minut. Små saker i vardagen visar sitt värde. Att kunna dra fingrarna genom en tät, varm polarhundpäls. Känslan av att krypa ner under ett varmt täcke och gömma ansiktet i en lockig vallhund. En hand på ens axel. Blöta snöflingor som landar i ansiktet under stjärnhimlen. Allt upplevs i högsta närvaro. Sorg gör en människa skör. Skör att uppleva tillvaron runt omkring sig.

Jag har haft stora tävlingsambitioner det här året och jag har jobbat hårt för det. Kanske hårdare än jag någonsin tidigare har gjort? Men just nu så känns tävlande så oviktigt.. Oj, vad livet bär på saker som är mer värdefulla än så! Det kanske är ett försvarssystem inom mig som har slagit bort tävlingskänslan eller så är det helt äkta, att jag faktiskt innerst inne är klok nog att klarsynt prioritera och se de stora värdena i livet. Jag hoppas förstås på det senare. Och om ni har följt med mig såhär långt så undrar ni säkert vad i hela friden det är som har hänt?

Det är ett grått parti i Tvillings pupill vilket i detta fall betyder en infektion och inflammation inne i ögat..

Tvilling har skadat sitt öga. Det går tusen tankar genom mitt huvud hur detta är möjligt, men hur jag än vrider och vänder på det så är det ändå ett faktum. Det ser inte bra ut. Hon kommer absolut inte att tävla denna säsong. Hon kommer kanske aldrig att kunna tävla mer alls. Det känns som att falla handlöst ner i en ravin. Men det är här som den där lågan finns, lågan jag berättade om. För djupt inom mig känner jag ändå en lättnad. En lättnad att det inte är så illa som det var med Diva. Tvilling kan fortfarande se, hennes syn kan räddas. Det är inte försent. Jag bryter ihop om och om igen men landar hela tiden i den tanken. Det är inte försent.

Kit hade ont i magen för någon vecka sedan. Jag har ändrat utfodringen och han är nu helt återställd, tack och lov. I magen. Men jag har sett att någonting annat inte stämmer. Han haltar inte men någonting är fel i korsryggen. Jag ser det när han står stilla och jag ser det när han jobbar. Och jag tackar gudarna för mitt observanta öga! Häromdagen åkte Kitten till Marie Söderström (vad skulle jag göra utan henne?!) som konstaterade inflammation i musklerna i korsryggen. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv att jag träffade så rätt i min instinkt, min upplevelse, och att jag faktiskt gick vidare med det utan att ha några större bevis. Nu väntar röntgen och en lång rehabiliteringsperiod, vi pratar om flera veckor med vila, inflammationshämmande medicin och rehabträning. Marie har gett mig hopp och lovat att vi ska göra ett specialprogram för att han ska komma tillbaka till spannet åtminstone till årets sista tävling; SM i mitten av mars.

Om två veckor skulle vi stå på startlinjen för landslagsuttagningarna i Hamar. Det var med djup sorg som jag idag tog emot paketet med nya fina tävlingsmedar till släden. Jag har inte ens ett spann just nu. Men jag landar i det mest grundläggande. Tränar hundarna, ser de unga växa in i sina roller som de måste ta nu när spannet är decimerat. Landar i vardagen och de små glädjeämnena. Tvilling som skäller till och blänger på mig sådär ”under lugg” så som hon brukar göra när hon inte är nöjd med uppmärksamheten. Gantu som växer för varje dag – i morse när han låg jämte Kit i hundsängen insåg jag att hans huvud nu har växt ikapp Kittens. Gamla, pigga Kinoo. Det är nog få förunnat att ha en så pigg och glad tolvåring hemma.

Jag är tacksam för förra säsongen, den var verkligen fin. Lilla hjärtat Kit grimaserar åt kameran.

Som ni förstår så blir det inte naturligt att blogga på samma sätt som jag brukar. Vardagslivet har stannat av. Jag är trött och har svårt att få i mig ordentligt med mat – en ganska normal del av en sorgeprocess som är helt acceptabel under en kortare period. Jag söker mig till hundarna för tröst och vila, existerar tillsammans med dem i nuet. Hundar är så sorglösa. De kan verkligen konsten att ta vara på livet!

Jag vilar när jag behöver, men jag försöker också att stundom tänka framåt. Tänka lösningar. Bygga möjligheter. Jag kikar försiktigt efter vart jag möjligen skulle kunna hitta en eller två grundtränade hundar som jag skulle kunna låna in för träning och tävling. Jag är ännu inte tillräckligt i balans för att ta beslut. Man ska aldrig ta beslut när man bär på för mycket känslor. Men när en mer balanserad dag kommer så vill jag ha en plan. VM är förstås uteslutet. Men jag tror att jag ändå skulle må bra och bli glad av att komma ut och köra lite på snö.

Slutligen så ska jag göra en sak som jag har väntat med alldeles för länge. Det finns många människor i mitt liv, människor som ständigt ställer upp, lyssnar, pratar, ger goda råd och hjälper till med saker. Jag skriver sällan om det i bloggen, faktiskt av artighet. Men ett sådant här liv lever man inte på egen hand. Det hade aldrig varit möjligt för mig att göra detta själv. Det finns ett nätverk av varma, stöttande och älskvärda människor runtomkring mig, någonting som jag är oändligt tacksam för.

Tack;

David för att du städar, diskar, matar hundar, städar igen, står ut med alla oregelbundna och omöjliga tider i vardagen. Gubben, det skulle aldrig gå utan dig!
Simon för alla otaliga gånger du har varit med och tränat hundarna, burit hinkar, selat, svetsat.
Nisse för alla uppmuntrande ord och alltid raka och ärliga råd. Du är, och kommer alltid att vara, min coach.
Sarah för oändligt antal telefonsamtal om allt och ingenting, och för att jag får följa även er resa!
Emma och Tobias, Jörgen och Johanna för att ni alltid finns där som backup – en stor trygghet i ett liv där allt kan hända.
Viveca för ditt engagemang och särskilda stöd för Tvilling.
Jörgen och Maria, Eva för att ni är mina närmaste vänner och alltid plockar upp bitarna när jag bryter samman.
Mari för många vettiga och jordnära samtal.
Kenneth för att du påminner mig om att hålla fast vid det jag tror på och förverkliga mina drömmar!
Nicole för tröstande ord och skratt i hopplösheten.
Maud för att du alltid finns där.
Linda Samuelsson för ditt engagemang och genuina vilja att vi ska ha det bra.
Ritva för långt mer rådgivning än vad jag egentligen betalar för – aldrig längre bort än ett telefonsamtal.

Slutligen ett stort och varmt tack till Björn, Johanna, Marita, Malin, Anna, Therese, Nina, Fredrica och alla ni andra som läser bloggen, kommenterar och stöttar både mig och vovvarna i både med- och motgång. Även personalen på Royal Canin som aldrig drar sig för att fundera, forska och ge goda råd för hundarnas bästa. Det betyder massor!

Kram

.