Hej Marlene!
Hoppas allting är bra med dig och flocken. Riktigt härliga bilder från draget och vad spännande med ert tävlingsspann! 🙂
Tänkte höra med dig om du har några tips på dos and don’ts när man tar in en vuxen hund i flocken. Skall få två nya på fredag och går allting bra så kommer dom att stanna.
Nu kanske de är lite svårare då de är två? Tänkte iaf se om du har några bra tips eftersom du har själv en hel del erfarenhet av det 🙂
Ses på SM! Ha de fint! Kram
______
Hej!
Kul med flera hundar! 🙂 Jo jag har en hel del tankar om detta med att ta in nya hundar i flocken. Har ju gjort det ett antal gånger nu. Första hundarna svor jag och bestämde mig för att aldrig göra det igen – varje gång! Den här gången var det istället ett strategiskt val att ta in en vuxen igen. Man lär sig 🙂
Det handlar väl egentligen väldigt mycket om att läsa hund, detta att integrera nya vovvar i flocken. Jag har aldrig tagit två stycken samtidigt men kan väl föreställa mig hur det skulle kunna vara. Jag utgår från att de kommer från samma ställe?
De två smidigaste omplaceringarna jag har tatt emot har bägge en sak gemensamt: Vi har varit på resande fot en period, jag, mina hundar och den nya. Inte länge, bara en eller två dagar. Men de har känt doften av varandra, kanske legat i burar jämte varandra och/eller tagit någon promenad tillsammans – innan vi sedan har åkt hem till riktiga flocken. Det har varit otroligt smidigt och den nya hunden har fått börja etablera någon slags trygghet med både mig och några av de andra vovvarna innan vi kommer hem.
Det viktigaste att börja med, tycker jag, är att själv skapa en relation med den nya hunden. I detta fall, när det är två stycken, skulle jag faktiskt prioritera att skapa relation med dem en och en. Jag vill att hunden lär sig att jag är vänlig, tycker om den och att den kan komma till mig för att få trygghet. Det är en förutsättning för en bra integrering i flocken sen. Jag kan mata med lite godis, göra något tricks eller bara kela tillsammans någon stund om dagen. Målet är i huvudsak att få en sådan relation att jag märker att hunden söker sig till mig frivilligt och gärna ofta.
Nästa steg är att integrera vovven i flocken. Tvilling har fått vara med valparna från första början, just för att jag vet att de inte är konfliktbenägna överhuvudtaget. Jag tror det är viktigt att den nya hunden ganska snabbt får kontakt med någon i flocken, och då helst någon som är garanterat snäll. Med två hundar kan detta nog vara svårt, men jag kanske skulle jobba med att de får turas om att umgås med “den trygge” och med mig. Jag vill gärna undvika konflikter till varje pris, det skapar otrygghet och gör att det tar längre tid för den nya hunden att fungera i flocken.
Så går jag vidare, hund för hund. När jag märker att nya hunden är helt trygg med en av flockmedlemmarna, kanske jag blandar in nästa. Jag undviker helt situationer där de “ska hälsa” och lära känna varandra. Där är risken att osäkerhet uppstår och de börjar mäta sig. Istället lägger jag upp introduktionen av den nya hunden på ett sådant sätt att där skapas ett samarbete och på så sätt även en positiv relation. Det kan vara att köra dem tillsammans eller att gå en promenad till exempel. Någonting där de kan vara nära varandra och lägga märke till varandra utan att egentligen behöva interagera. Jag vill gärna att hundarna märker att de får ut någonting positivt av att vara tillsammans. Till exempel att hitta spännande dofter på en promenad.
Först när den nya hunden är märkbart trygg med mig, och med de flesta i flocken, låter jag den träffa dem som är lite mer kaxiga/osäkra på sig själva. Gärna att de då umgås tillsammans – till exempel springer i spann eller promenerar flera hundar så det inte blir så dramatiskt. Den kaxige/osäkra flockmedlemmen märker då att den nya hunden är ganska trygg och att de andra flockmedlemmarna är lugna. Det brukar avdramatisera saken en hel del.
En sak som jag är väldigt noggrann med när jag tar in nya hundar, är resursförsvaret. Genom bra planering undviker jag situationer där konflikter kan uppstå; vid matning, vid särskilda liggplatser eller hundgårdar, vid kel med mig och så vidare. Jag undviker även situationer där energinivån går upp för mycket, till exempel där det blir jaktlekar. Där är det lätt att det blir oroligt i flocken och det kan uppstå onödiga känslosvallningar.
Första gångerna som jag har hela flocken tillsammans, är jag själv med hela tiden och har koll. Om den nya hunden blir osäker, kallar jag gärna på den och lugnar den – alternativt kallar på den hunden som skapat osäkerheten. På så sätt visar jag alla parter att jag tar hand om situationer som uppstår och ingen behöver oroa sig och ta tag i saken på egen tass (eller tand!).
Just nu är vi i precis detta skede här hemma. Pila har precis haft sitt tvåårslöp och är i en lite halvknepig ålder med tonårskriser av alla de slag. När hela flocken, inklusive Tvilling, är i trädgården så ser jag hela tiden till att Tvilling och Pila är trygga. Till exempel igår så satt Pila mitt på gräsmattan och Tvilling kom och promenerade ett varv runt Pila. Tvilling visade varken hotfulla eller lugnande signaler, hon var mest intresserad av att kolla läget lite. Efter att hon gått ett varv, kissade hon en meter bort och sprätte gräs samtidigt som hon tittade på Pila. Ett typiskt beteende hos en lite osäker tik som vill göra sig lite mer hemmastadd.
Här finns två olika sätt för mig att hantera situationen. Tvilling var lite provocerande. Om Pila hade svarat upp mot det, genom att till exempel bara titta på Tvilling, då hade jag kallat på någon av dem och gått därifrån för att lätta på stämningen. Jag vill visa att “Okej, ni är osäkra på varandra, men det gör ingenting. Ingen kommer att komma till skada.”.
Men den här gången valde Pila att titta bort från Tvilling, slicka sig om munnen och blunda – tre helt tydliga lugnande signaler. Så jag berömde Pila lugnt och stilla med mina ord till Tvilling gått därifrån. Då gick jag fram till Pila, klappade henne och berömde henne massor – väldigt lugnt och tryggt. Jag vill ju gärna förstärka när hon gör valet att bete sig moget och artigt!
Det är ju himla svårt det här faktiskt, att hålla is i magen och vara trygg oavsett vad som händer. Ofta väcks ju så mycket känslor om där blir ett slagsmål. Jag har blivit så sjukt härdad av att ha Issen, som ser ut att göra livsfarliga utfall men som aldrig har skadat någon mer än ytligt – och då har det varit mina egna. Mitt råd är att gå så långsamt fram och på ett sådant sätt att du känner dig trygg själv hela tiden. Det är det absolut viktigaste, för hundarna känner direkt hur du upplever situationen.
En annan sak kan vara att jobba mycket med att bryta hundarna med bara ord. Om en spänd situation uppstår, blir det med nästan hundra procent garanti slagsmål ifall du går in fysiskt för att avbryta. Detta är en av anledningarna att jag jobbar mycket med att bygga en relation själv innan jag låter hundarna umgås nåt värst med varandra. Det är en fördel om hundarna kan sitt namn bra och vet att de får någonting gott om de kommer när man ropar.
Mitt mål, om jag tog in två hundar som har levt tillsammans, är nog ändå att integrera dem så de går med varsin av mina egna hundar – på sikt. Jag tror det kan finnas en risk annars, att de inte riktigt tar till sig resten av flocken utan har sin egen lilla grupp istället. Jag har märkt nu på Tvilling, att hon fortfarande är relativt ointresserad av vår flock – trots att hon umgåtts och jobbat med dem flera gånger. Det tar tid att bygga relationer och jag tror det kan ta ännu längre tid om man faktiskt har en kompis med sig på resan.
Det var väl lite om hur jag har gjort och tänker, hoppas det kan vara till någon hjälp!
Kram!
/marlene
Yabasta.se 