Jag tog in Turbo i sovrummet igår. Det är första gången på över ett år som en av mina älskade hundar får vara tillsammans med mig över natten. Det fanns en tid när det alltid låg en eller ett par hundar i sängen vid läggdags. Men det var i ett annat liv. Livet före giardia.
Jag har påbörjat ett otal blogginlägg för att berätta. Men orden har inte fallit på plats. Eller rättare sagt; orden har inte alls funnits där. Jag förstår nu att jag har varit skadad. Jag har haft fysiska och psykiska ärr ända fram till idag. Där har inte funnits ord för att beskriva livet – och bloggen har fått vara ihålig. Precis som jag.
För drygt ett år sedan satt jag här. Precis på denna plats. Jag hade på mig en vit skyddsoverall och ett par av de tusentals vinylhandskar som skulle gå åt de månaderna. På fötterna satt trädgårdsstövlarna. De skorna som absolut inte fick vidröra ett inomhusgolv, än mindre marken i hundgårdarna. Tårarna rann nedför mina kinder. Inombords bar jag på en fullständig tomhet. Jag hade inte vidrört mina hundar på tre veckor. De hade inte fått komma ut ur hundgårdarna och till min stora sorg – och tacksamhet – hade de vant sig vid att inte komma fram till mig. Istället gick de och gömde sig. De visste att enda gången jag skulle röra vid dem, var när jag kom med den äckliga avmaskningen.
Visst hade jag hört om giardia. Någon avlägsen parasit. Något som aldrig skulle drabba mig. Mina välskötta hundar. Misstankarna kom efter ett par veckors återkommande diarréer. Canicuren hjälpte tillfälligt men så snart kuren var över blev hundarna dåliga i magen igen. De började gå ner i vikt. Ville inte äta. Någon hade hört talas om giardia och tipsade mig. Fem dagars avmaskning skulle ta död på parasiten, fick jag höra. Jag satte igång direkt och hundarna blev bättre. Skönt!
Men skoven återkom. Det var visst inte ovanligt att tarmarna var lite skadade av parasitangreppet så diarréerna kunde fortsätta en tid. Men efter en månad fick jag nog. Flera av hundarna hade svårt att hålla vikten igen. Det blev dags för första veterinärbesöket och snart skulle det uppdagas för mig att vi hade råkat ut för någonting betydligt mer komplicerat än jag först hade velat förstå.
Jag minns att jag googlade och försökte läsa allt jag kom åt om parasiten. Testet visade positivt. Visst hade vi giardia. Igen. Hur hade det gått till? Den mest informativa sidan jag hittade på internet kändes lekmannamässig. Jag minns jag tänkte på hur mycket den överdrev. Så illa kunde det väl inte vara? Där stod om sanering. Döda valpar. Avmaskning. Och att man aldrig blir av med parasiten. Jag ville verkligen inte ta till mig av det som stod där. Det var för overkligt.
Men nu satt jag där i full saneringsmundering. Min syster skulle precis komma som förstärkning i saneringen av de sista rummen i huset. Det var så svårt för mig att be om hjälp. Jag skrubbade så händerna blödde, kunde knappt räta upp ryggen efter att ha duschat alla hundarna i flera omgångar. Plockade allt bajs med vinylhandskar och påse. Inte en droppe fick stanna kvar på marken. Det blev gropar i hundgårdarna där jag hade tagit extra grus i näven för säkerhets skull. Igen och igen. Sprayade med virkon. Spolade av. Tvättade hundgårdarna så många omgångar att den nya vattenpumpen lade av, den blev överbelastad. Elräkningen dubblades. Alla mina pengar gick åt till saneringsutrustning. Ångtvätt. Veterinärräkningar.
60 000 kronor. Jag hade lagt mig ner som en mörk pöl på marken om jag visste i förväg vad den här lilla parasiten skulle kosta mig. Men när kontona började bli tomma var jag tvungen att räkna. Veterinärkostnader och olika diarréstoppande preparat landade till slut på den summan det året. Sedan tillkom en mängd engångsartiklar. Handskar, tossar, städutrustning slängdes på löpande band. Det hade kunnat bli billigare. Om jag hade vetat mer, kunnat agera omedelbart och på rätt sätt. Men ingen visste ju. Informationen var oerhört svår att få tag på.
Idag när jag läser den lekmannamässiga sidan på internet, ser jag luckor i texten. De har missat viktiga detaljer i beskrivningen av parasiten och saneringen. Sidan är underdriven.
Åtta lass åkte jag med släpkärran till soptippen. Jag hade inget enskilt föremål i hela huset som inte hade rengjorts minutiöst med virkon och sedan legat i antingen bastun eller frysen. Giardiaparasiten lägger sig i cystor som överlever i alla lägen, så länge den inte fryser och temperaturen är upp till sextio plusgrader. Allra bäst trivs den i fuktiga och svala miljöer. Den tål klorin och andra rengöringsmedel men tack och lov inte virkon.
Det är via sådana cystor som mina hundar fick parasiten. Det har sannolikt legat färsk diarré i något spår där vi har kört, på träning eller tävling. Giardiadiarré. Hundarna trampar i det, cystorna fastnar i pälsen i tassarna och efter avslutad träning hamnar de i munnen på hunden vid den efterföljande tvätten av tassarna. Inom två veckor har den satt sig i tarmen där hundens kropp normalt tar upp sin näring. Parasiten suger själv åt sig näringen och orsakar skada på tarmväggarna där den har fäst sig med sina sugkoppar. Först skapas irritation, så småningom kan tarmen inte jobba normalt. I diarréerna sprids sedan ytterligare cystor vidare till nya värdar. Nya hundar.
Det var Catti som fick mig att förstå hur skadad jag hade blivit av den där tiden. Hundarna hade varit friskförklarade i flera månader men hela mitt liv var inrutat efter saneringsrutinerna. Jag skulle aldrig mer ge en parasit chansen att ta fart. All avföring plockades omedelbart upp, varje mikrometer, och samlades i knutna bajspåsar i täta säckar. Varje lös mage testades och eventuella spår av bajs följdes av en noggrann tvätt av både hund, utrustning och markyta. Överdragskläder skulle användas vid hantering av hundarna, kläder som aldrig fick komma in i huset. Livet bestod plötsligt av ett uteliv och ett inneliv. I innelivet fanns inga hundar närvarande.
När en av hundarna hade varit lös i magen utan min vetskap, bröt jag ihop i panikångest på en sten bakom huset. Varje litet bakslag kastade tillbaka mig till den där totala hjälplösheten. Känslan att jag höll på att förlora hundarna och, trots sanering dygnet runt, inte tycktes kunna bli av med parasiten. Där och då visste jag att jag inte skulle klara av en ny omgång av parasiter. Vi fick prata om just denna händelse flera gånger. Det tog lång tid för mig att förstå. Catti hann flytta hem innan jag sakta började tvinga mig tillbaka till ett normalt liv. Jag var tvungen. För min egen skull.
Jag minns när jag för första gången släppte in en människa i huset, som hade hundhår på kläderna. Jag mådde illa och framför mig flimrade världen. Men jag visste att jag måste bli normal. Det fanns inget annat sätt. Jag minns när jag för första gången tog av mig trädgårdsstövlarna inomhus istället för på trappen. När jag lät en besökande hund komma in i trädgården för första gången. När vi åkte på vår första utställning efter parasiten. Jag vägrade vidröra andra hundar och tog bara ut mina för själva uppvisningen – sedan fick de ligga i bilen långt bort från utställningsplatsen och alla andra hundar. Jag ville inte riskera återsmitta.
Vändningen kom när jag pratade med Petter Karlsson. Han beskrev med lätthet för mig hur parasiten fungerar. För första gången kom jag i kontakt med någon som verkligen visste. Giardian har funnits i långdistansmiljön i minst tio år. Idag är det inte längre en av de mest fruktade parasiterna. Erfarna förare har förebyggande rutiner och gör regelbundna kontroller och behandling. Petters erfarenheter och berättelser, tillsammans med hans lugna förhållningssätt, gav mig det efterlängtade hoppet, styrkan. För det är jag oändligt tacksam.
Det tog tre månader att bli av med giardian. Ja, det gick faktiskt – fast jag förstår nu att det är oerhört sällsynt att få bort den. Det tog ytterligare tolv månader för mig att få ett hyfsat normalt förhållningssätt till parasiten. Den största skadan från giardian, har jag burit inom mig.
Men igår tog jag det sista steget att välkomna hundarna tillbaka in i mitt människoliv. Livet är nu normalt. Även om det aldrig kommer att bli som innan. Men det är bra. En positiv förändring. Jag lärde mig den hårda vägen, hur enkla förändringar i vardagsrutinerna faktiskt kan förebygga och kontrollera parasiter av alla de slag.
Att förebygga rundgång på avföring. En bajsad bajs ska inte gå vidare någonstans. Inte ligga öppet att nosa på eller trampa i, inte gömmas i pälsen i väntan på att bli slickad på, inte finnas som bakterier på mina händer när jag matar hundarna. Vad än hundarna får i sig för parasit, stannar spridningen idag nästan alltid så fort bajsen lämnar kroppen.
Att testa hundarna regelbundet. Om en hund har onormal avföring och/eller går upp i vikt, är det absolut billigaste och bästa att omedelbart testa hunden. Att ge en enskild hund rätt behandling mot en parasit innan den får spridning, gör att ingen parasit hinner eskalera och orsaka större skador.
Att hålla rent och torrt. På resa, i hundkojor och hundgård, utrustning. Det är sannolikt att all smuts kring hundarna mer eller mindre innehåller partiklar från avföring. Att hålla en ren och torr miljö är det bästa sättet att undvika spridning av parasiter.
Att städa och sanera hundar, utrustning och transport efter tävlingar där hundarna kan ha blivit utsatta för smitta. Ju smutsigare tävling, desto större risk. Ju mer diarré i spåren, desto större risk. Jag tvättar dessutom alla mina kläder efter sådana tävlingar. För besök hos andra storkennlar/förare har jag en särskild överdragsoverall för att undvika smittspridning både från och till mina hundar.
Att hålla immunförsvaret på topp under resor och tävlingar. Hård träning, körning och långa resor kan sänka immunförsvaret. Jag undviker att långresa och träna/tävla samma dag. Jag har målsättningen att hundarna ska vara så vältränade att tävlingsloppen blir ”lätta” pass för dem.
De här sakerna kallas för smittskydd. Inom hästvärlden är det väletablerat och alla seriösa tävlingsstall har rutiner för att undvika smittspridning. Inom vissa miljöer i slädhundvärlden finns goda kunskaper och rutiner kring smittskydd. Det finns tävlingar där förare tillsammans har gjort överenskommelsen att alla avmaskar rutinmässigt tre veckor före start. Tävlingar börjar kräva nosvaccin istället för spruta mot kennelhosta. Inom polarhundorganisationen WSA finns smittskydd inskrivet i reglerna. De har högre krav än andra organisationer på vaccinering. På VM i vintras fick endast veterinärbesiktade hundar komma in på tävlingsområdet. Föredömligt!
Vi behöver bli duktigare på de här bitarna. Ju fler hundar vi har, ju hårdare de arbetar, ju smutsigare de lever – desto noggrannare måste vi vara. Med rätt kunskap kan vi förebygga och hantera problem i tidigast möjliga skede! Och om jag fick önska en enda sak, så vore det att vi vågade prata om parasiter utan att döma varandra. Vem som helst kan drabbas. Vi tjänar ingenting på att ha en tystnadskultur. Tvärtom kan öppenhet, liksom i hästvärlden, göra oss till kunniga och effektiva smittskyddare. Kanske kan andra då slippa behöva offra ett helt år av sitt liv för att fysiskt och psykiskt läka efter ett parasitangrepp.
Yabasta.se 
Sitter här med en hund som nyss diagnostiserats med Giardia (efter att ha haft diaree till och från i 2 år… veterinärerna har tagit prov men det har tidigare varit negativt.. dock är jag övertygad om att hon haft detta sedan hon var liten).
Hon äter nu medicin och vi sanerar men har ingen möjlighet till hundgård och jag är livrädd för att vi inte kommer bli av med parasiten 😦
Vilken medicin behandlade du med och hur länge?
Hej! Det finns lite olika varianter att medicinera! Jag gav fenbendazol (till exempel Axilur) fem dagar, uppehåll fem dagar och sen fem dagar igen. Det är ganska ovanligt att sällskapshundar mår dåligt av giardia, mörkertalet är säkert stort! Behandla, städa och var noggrann med vardagsrutinerna, särskilt kring hantering av avföring. Skicka mig ett mail på marlene@yabasta.se om du vill läsa ett arbete som jag har gjort om giardia under en mikrobiologikurs på universitetet!