Kärleken hittar alltid en väg..

DSC_6452

Ulveheia’s My

Det finns en sak som jag har lärt mig under livet med husky. Det är att saker har en tendens att komma till en. Det finns många söta, duktiga och underbara draghundar men ibland så klickar det sådär alldeles extra. Du vet nog vad jag menar. Den där känslan av att man hör ihop med någon.

Alla de gånger som jag har upplevt detta med en hund, har livet så småningom lett till att vi har funnit varandra. Den första hunden som trollband mig var Gunne. Så småningom kom hon att bli min och skulle vara en viktig stomme i Yabasta-spannet och kunde också ha blivit stommen i kenneln om det hade velat sig väl. Men så blev det inte.

Istället var det T-bird som blev första stamtiken i Yabasta. T-bird som jag träffade som ettåring och föll pladask för. Sedan dess följde jag henne frenetiskt, passade alltid på att få en stund med henne så fort tillfälle bjöds. Några år senare fick jag möjligheten att låna henne och hon blev mamma till den första Yabasta-kullen. Jag besöker henne fortfarande regelbundet och följer hennes framfart från år till år.

En kropp som har gått flera tusen mil.. ❤

Så dök My upp. Det var egentligen inte alls osannolikt att jag skulle lägga märke till henne, hon är nära släkt till T-bird och är påtagligt lik Kite och Aviar till sättet. Jag glömmer aldrig när Trond Hansen körde så sjukt snabbt på SM 2017. Jag sökte upp honom efteråt och frågade med ivrig röst; kunde han peka ut sina tre absolut bästa hanar i spannet? Detta var absolut någonting som jag ville gå vidare på! Trond ryckte på axlarna och tittade på mig med ett finurligt leende när han svarade; ”Dessverre, dette spannet er tolv tisper..”. Hela hans spann bestod av tikar..

Jag förstod inte omfattningen av My förrän när jag senare tittade närmare på Tronds hundar och resultat. My, hennes döttrar och deras döttrar var grundstommen i detta snabba medeldistansspann. För första gången hade jag hittat någon som körde längre – och gjorde riktigt bra resultat – med samma avelslinjer som jag hade. Jag kunde inte släppa tanken på My..

DSC_6425

Lilla Karma

Så kom den där dagen när jag snubblade över Karma. En liten, tunn tjej med nötbruna ögon. Visste jag att hon var släkt med My? Jag tog hennes koppel och gick en liten tur. Hon var inte tränad i någon större omfattning men hennes rörelser föll absolut i min smak. Jag kunde inte låta bli att fråga; vem är den här hunden? När svaret kom, att Karma var ett barnbarn till My, så vägrade jag släppa taget. Några dagar senare var hon min.

Om man vill lyckas med ett spann, ska man avla på riktigt bra tikar. Jag har det inpräntat från varenda mentor jag har haft och från många texter jag har läst. När My trollband mig så formades min tanke att låna henne. Jag började tjata. Det tog en bra stund och fördes samtal hit och dit innan jag till slut fick beskedet; jag fick inte låna My – men jag kunde låna en av hennes döttrar. Valet landade på Dora. Löpet kom snabbare än väntat och parningen kan ni läsa mer om på under ”Valpar på gång”! En otroligt fin möjlighet som jag är djupt tacksam för!

DSC_6406

Det där alldeles speciella uttrycket..

Men My.. När spannet var decimerat inför VM så fick jag chansen att låna in My. Hon är ingen enkel hund, hon väljer sina människor och föredrar arbete framför frimodiga sociala kontakter. Och jag har fastnat för en typ av hund. DEN typen av hund. Det har slagit stort igenom i första Yabasta-kullen, i synnerhet i Aviar. En kombination av galet arbetsmonster och fjantig knähund. Jag har fått berättat för mig att Mats Erikssons (Stuyahok) hundar var precis så. Ett väldigt karakteristiskt drag som jag är hejdlöst förälskad i.

Men vi fann varandra. Fullständigt. My visade det förstås inte på något överväldigande sätt. Men jag såg i hennes blick att hon hade bestämt sig. Första dagen fick hon gå i mitten av spannet. Men andra dagen satte jag fram henne. I fyrtiosju kilometer fick jag njuta av att se denna underbara arbetsmyra driva upp farten. Jag kunde inte få nog. Måtte mina unghundar bli lika bra som henne! ❤

Så hände det ofattbara. När det var dags att lämna tävlingen för att resa hemåt.. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Jag förstod först inte vad jag hörde. Men det hade inte bara varit jag som kände det där starka bandet mellan mig och My. Det var fler som hade sett det. När frågan kom så stannade tiden upp. ”Skal du ta to hunder med deg hjem?”.

Det fanns såklart bara ett svar.

DSC_6465

Välkommen, My!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.