Empati handlar i grund och botten alltid om inlevelse med en enskild individ. Om vi inte ser och känslomässigt tar till oss vad varje hund uttrycker är det inte empati. För den empatiske är blandrashundens liv och känslor lika viktiga som den fina rashundens, vad den besvärliga omplaceringshunden behöver lika viktigt som vad den skickliga räddningshunden måste ha (…)
Jag kunde inte släppa denna tänkvärda reflektion skriven av Kerstin Malm.. Den fastnade direkt i mitt huvud när den passerade i internet-flödet. Eller nej.. Inte i huvudet – utan i hjärtat. Det får mig att undra.. Hur ofta ser vi på våra hundar och bedömer dem? Och hur ofta ser vi dem med öppna ögon. Hur ofta möter vi deras blick med ett öppet sinne?
Det faller sig naturligt att fundera.. Är jag känslomässigt öppen för mina hundar? Svaret är självklart allra oftast ”ja”. Jag delar deras livsglädje varje dag. Deras energi, deras kärlek. Alla som lever med hund vet nog vad jag menar. Dessa små lurviga är sådana glädjespridare!
Men är jag lika öppen när det är någonting som inte stämmer?
Det händer att jag låter saker passera. Att jag undermedvetet låter bli att vara känslomässigt öppen. När jag ser i Saurons blick hur besvärad han är av att inte kunna samsas med alla de andra hanarna. När jag ser på Kinoo att hon har ont. När Galen får separationsångest. När jag ser i Aviars ögon att hon lägger sig för Pilas fostran men att hon närmar sig den punkten där hon har fått nog.
Saker som inte är lika bekväma att känslomässigt ta till sig.
Det sägs att Sverige har världens starkaste djurskyddslag. Men ingenstans står det reglerat att vi människor måste vara empatiska för våra djur. Det är upp till var och en av oss hundägare att välja hur känslomässigt öppna vi vill vara för våra hundar. Vi kan välja att ha hunden som ett arbetsredskap. Som en accessoar. Som ett gosedjur eller som en älskad livskamrat. Men kan vi till fullo ge en hund ett bra liv om vi inte känslomässigt tar till oss vad de uttrycker?
Mitt svar är nej.
Det är inte alltid kul att ha hund. Hur vi än vrider och vänder på det så kommer det att vara perioder när våra älsklingar inte mår superbra, av olika anledningar. Det tar sig uttryck i knasiga beteenden som många gånger snabbt stämplas och sorteras in i fack. Dominans, brist på uppfostran, trots. Hundar som inte lever upp till våra förväntningar eller ambitioner.
Det är nästan omöjligt att missa symtomen. Vi kallar dem problemhundar. Men stannar vi vid att stämpla hunden som en problemhund? Eller frågar vi oss; Vad är det som är fel i min hunds vardag? Vad är bakgrunden till att min hund inte mår bra? Vad är det som jag har misslyckats med, för att min hund ska vara lycklig?
Vi tolkar oftast våra älsklingar med utgångspunkt i våra mänskliga värderingar. Det är givetvis helt naturligt att vi människor tänker som människor. Men jag vill tro att vi skulle kunna hjälpa våra hundar betydligt bättre om vi ibland satte oss in i deras livssituation. Ett liv som i mångt och mycket är helt annorlunda från det liv de en gång var menade för.. Ja, detta är någonting som jag försöker vara öppen för, varje dag.
Jag vet att det finns människor som tycker det är djurplågeri att hundar ”tvingas” vara utomhus hela dagarna. Som tycker det är djurplågeri att låta draghundar springa, vallhundar valla. Jag har sett dessa diskussioner på håll och ibland även hamnat mitt i rampljuset för detta. Och jag kan förstå det. Jag har själv en gång i tiden haft den inställningen att hundar förtjänar ett liv med människan. Förtjänar att sova i de finaste hundbäddar, få maten serverad i en blank rosa skål och såklart gå långa koppelpromenader. Det är det finaste liv en hund kan förtjäna. Men nej, det är inte så. Jag köper inte det längre. Det är inte hunden som förtjänar ett liv med människan. Det är människan som behöver förtjäna ett liv med hunden.
Så jag har några nötter att knäcka hemma. Fluffiga hundbäddar kommer inte att hjälpa Sauron få bättre relation till sina manliga flockmedlemmar. Rosa halsband kommer inte att ge Galen mindre separationsångest. Inte heller hårda ord och strypkoppel kommer att råda bot på problemhundarna. Nej, svaren finns inte i vår mänskliga värld.
Jag tar till mig Kerstin Malms ord. Ser mina hundar genom hennes glasögon. Är jag helt öppen för vad de uttrycker?
Och jag har kommit till insikt. Jag har tappat vissa bitar av relationen till mina hundar. När livet rullar på är det lätt att tappa fokus på att vara närvarande. Jobba, äta, träna hundar, sova. Allting går som på räls. Men jag har för en tid sedan beslutat mig för att prioritera på ett annat sätt. Prioritera relation, närvaro, återhämtning. Att se varje hund. Varje dag. Det är ju det som jag önskar allra helst. Den kontakten, det mötet med mina älskade små lurviga. Och det kräver en aktiv närvaro.
Nu börjar jag landa i mitt beslut. Det är inte bråttom att leva. När allt kommer omkring så är det tillvaron med hundarna som jag älskar allra mest. Tillvaron på deras villkor. Min närvaro i deras liv. Det är precis vad de behöver.
Yabasta.se 
Så klokt!
Äntligen! Har länge funderat över hur jag skulle kunna uttrycka mina åsikter utan att trampa på för många ömma tår. Du har uttryckt allt jag inte lyckats med. Tack😊
Att se att allt inte är helt OK med hundarna och deras liv/relationer tycker jag är en sak – att sen förstå vad som ska förändras för att det ska bli bättre känns betydligt svårare! Men det är ändå ett steg i rätt riktning att försöka…
Kloka ord, det är även viktigt att ta på sig glasögonen. Vad exakt är det man ser? Ibland påverkar omgivningen och ibland påverkar man själv andra. exempelvis gör andra hundar utfall mot min hund, hur låter hunden, hur ser den ut i kroppspråket ? Gör min hund hund någonting som påverkar den andra hunden? Är det för trångt etc. Oavsett vad som händer så finns det alltid ett svar det finns en orsak för olika beteenden. Oftast från att vi ägare ger dör mycket frihet eller har för hårda krav. Sedan jag börjat ta på mig glasögonen älskar jag hundar idag ännu mer. Saker som gått för långt är begreppet “balanserade hundar”, vi har idag hur många hundvänliga platser som helst. Men ändå är inte alla välkomna för det står undermedvetet “balanserade hundar är endast välkomna”. De struntas i kontrollen på hunden, det springs hundar fram och stör trängda hundar. Det frågas även ” har den där hunden verkligen en kompis? “. jag ser idag även frustrerade människor som tvingar sin hund att människor ska få klappa deras rädda hund. För det hundar ska älska andra människor.
Idag vet jag att alla hundar kan ha kompisar, alla hundar kan också fungera bra med människor bara man stannar upp tittar på signaler är min hund redo vill den detta? allting går inte att laga men det. Men visst går det att hitta ett sätt att leva med sin hund där man trivs och skrattar tillsammans, fungerar inte det finns det alltid ett annat hem där de kan leva som den “kung/drottning” de förtjänar. Kontentan ur mitt inlägg är de höga förväntningarna vi har på hund. Trots vi har för lite insikt av hur vi ger hunden det bästa liv den kan få utifrån den miljön man har 😊 Som en klok människa sa på en tävling när jag tjuvlyssnade “man har den hund man har” hen sa det på ett kärleksfullt sett så jag blev tårögd av dessa vackra ord.
Förlåt för långt inlägg tack för ett bra inlägg 😊
Kul att läsa dina reflektioner kring detta! Ja, jag reagerar ofta på att vi pratar mer positivt om en hund ju mindre hundligt den beter sig.. Tyvärr..
Superbra skrivet!