I huvudet på en tävlingsförare

12119903_1063367987020135_5169398012295680337_o(1)
Galen, Kit och Pila strax innan målgång första dagen. Foto: Maria Pålsson

När jag sätter mig ner och tänker tillbaka på den gångna helgen så kan jag inte låta bli att le. Jag börjar ha några barmarks-SM i bakfickan nu, fem stycken närmare bestämt. Men det här SM:et har nog varit det roligaste! Det är den första tävlingen på länge för mig och vovvarna, det senaste året har varit ett ihållande ofrivilligt tävlingsuppehåll. Men det har också varit ett mycket läraktigt år. Det behövs ibland, sådana stunder av eftertanke.

Vi kom till SM med ganska många mil i benen faktiskt. Det här året har jag tränat hundarna lite annorlunda för att de ska vara mer tåliga för fart. Jag ville komma vidare med mina två standardproblem på barmarkstävlingar; att luften går ur hundarna när de kommer upp i för hög fart och att de går betydligt sämre på andra tävlingsdagen. Nåja, ett av dessa problem har jag iallafall lyckats lösa nu!

I starten av ett lopp är jag ett riktigt kontrollfreak. Med en lätt liten vagn och sex tränade hundar framför så kan många saker gå snett.. Det är också detta som jag är mest nervös för; att någonting ska gå snett så att vi inte kommer iväg i vårt lopp! Det är själva loppet som jag ser fram emot allra mest inför en tävling. Känslan att hundarna jobbar hårt i selarna, farten, spänningen, pirret om placeringarna – ska vi köra ikapp någon eller blir vi ikappkörda? Dom sakerna är det allra roligaste för mig på tävling. Jag tror nog att hundarna är ganska överens med mig om den saken.

De här starterna så flöt allting på perfekt. Vi var i god tid, jag hade gott om hjälp av lyhörda och tålmodiga människor. Det blev ingen som helst stress under hela processen från att klä på hundarna till att starta spannet. Väldigt skönt! Jag är otroligt känslig för stress innan start. Jovisst så kan jag hantera det, jag blir bara ännu mer skärpt och fokuserad. Men det tar lite glädjen ur loppet sen, att ha behövt lägga så mycket fokus och energi i starten.

20151017 Nybro Åsa Thorsell
Det var ett härligt publikstöd och hundarna var starka i starten! Foto: Åsa Thorsell

Det var en massa publik i starten. Stojat och livat. Sådant är kul! Jag gillar att vara delaktig i en härlig tävlingsstämning, oavsett om jag står i publiken eller “på plan”. Det var verkligen en underbar stund, den sista minuten innan start. Hundarna var heta och ivriga, publiken livlig och jag kände pirret inombords. Härligt!

När starten gick så kände jag hur starka hundarna var. De drev på i högt tempo. Under ett sånt här lopp så töms min hjärna på alla kringliggande tankar. Det är bara jag och hundarna. Jag tittar på dom och litar till fullo på mina känslor och instinkter. Jag ser hur linorna löper parallellt, hur rumporna guppar rytmiskt. Jag ser hur svansarna lyfts och sänkt som tecken på fokus. Jag känner hur vagnen forcerar grus, viker gräs, lättar i backkrönen och får kraft när det går nedför. Jag känner min egen andning, adrenalinet pumpa i kroppen, blodet strömma genom armar och ben.

Jag kommunicerar med hundarna. Ibland för att ge dem stöd, ibland för att sätta press. Jag kommunicerar med deras namn, en och en. Jag lade märke till att Galen blev lite farträdd i de första backarna efter start. Hon började att tveka och vågade inte ligga med tyngden framåt i selen. Med lite beröm och verbalt stöd så kom hon snart tillbaka och vågade trycka på igen. Men Folke? Folke gick hårt på i början av loppet. Men sedan bromsade han..

12095315_1063367997020134_653326962975021237_o
Folkes svans avslöjar att han inte har fullt fokus på sin uppgift.. Foto: Maria Pålsson

Även om det är sex stycken hundar som jobbar i spannet så fungerar det inte till fullo om en enda individ inte riktigt vill eller kan arbeta. När en sådan sak händer, som i det här loppet när Folke slutar arbeta, så försöker jag göra bästa möjliga av situationen. Mitt fulla fokus ligger då på Folke, att stötta honom och att styra farten, det vill säga bromsa farten, så att det blir så bekvämt som möjligt för honom. Det är en balansgång och så länge som det fungerar så fortsätter jag köra. Folke är en stor och stark hund så om han skulle vilja stanna helt skulle han inte ha några problem att göra det. Men han sprang tillsammans med spannet på ett hanterbart sätt genom hela loppet.

Jag vill gärna att hundarna ska galoppera under ett tävlingslopp. Detta styr jag genom att säga deras namn. På något sätt så skiljer de på när jag säger deras namn som ett galoppkommando och när jag säger deras namn som stöd och uppmuntran. Pila och Kit, som är ledarhundar, är naturligtvis de som jag fokuserar främst på. De andra följer ofta med av bara farten. Kit svarar otroligt bra och ökar fart omedelbart när jag ber honom. Pila börjar att bli allt duktigare, hon lär sig också genom att gå jämte Kit. Men detta lopp så svarade även Vide och Folke bra på sina namn. Ett fint exempel är sju minuter in i filmen, där har vi tappat fart i en skarp kurva och Folke går upp i galopp när han blir ombedd.

12107941_1129092787118462_6107624499768610251_n
Hundarna var pigga hela vägen – här ett par hundra meter innan mål. Foto: Lenita Remneman

I ett sexspann så har hundarna så pass mycket kraft att man som förare normalt inte behöver hjälpa till. På tävling så försöker jag ändå att hjälpa till emellanåt. Oftast så handlar det om att stötta dom att bibehålla farten när de kommer till uppförsbackar, men vid riktigt branta backar kan det också handla om att hjälpa dom att öka farten. Samtidigt så är min hjälp alltid beroende av att hundarna själva har en drivkraft framåt. Det är ingen idé att jag hjälper till om dom inte själva är mentalt och fysiskt med på tåget. Under andra dagen så upplevde jag just detta de sista kilometerna. Jag sparkade fart, men det blev ingen generell ökning eller bibehållning av farten. Hundarna var inte på samma plan som jag. I det läget så finns det inte så mycket att göra, mer än att konstatera att det behövs mer träning nästa gång. I slutänden så är det ju jag som har ansvaret för vilken fysisk och mental form hundarna har på en tävling. Slarvig grundträning kan aldrig räddas hem genom att pressa hundarna på tävling.

Tillbaka till den första dagen. När vi hade några hundra meter kvar till mål så fylldes jag av den där klassiska känslan av att “är det över redan?”. Spänningen, närvaron och farten gör att tiden går otroligt fort! Men det är inte en odelat ledsen känsla. Jag kände också en djup glädje att hundarna hade varit så pigga och starka genom hela loppet. Jag upplevde inte att luften hade gått ur hundarna en enda gång! Första hälften av banan hade gått riktigt snabbt och andra hälften var huvudsakligen galopp. Det var helt enkelt ett av de bästa barmarkslopp vi har gjort. Och tiden bekräftade det. Vi låg trea, med god marginal ner till de ekipage som vi normalt konkurrerar med.

12031575_1063380977018836_2479470206601202447_o
Tiderna räckte till en bronsplacering efter Charlotta Lundgren och Alexander Broscheit, två otroligt duktiga förare med ruskigt snabba spann. Foto: Maria Pålsson

Efter loppet kommer hjärnan tillbaka. Instinkter och adrenalin byts ut mot analys och funderingar. Mina tankar gick först och främst till Folke. Han hade inte alls gått som väntat.. Det kan bero på mängder av saker. Ömhet, skador? Infektion i kroppen? Vätskebrist? Tassar? Är han mindre tålig för fart än de andra hundarna? En efter en så gick jag igenom möjliga scenarion. Folke var helt elastisk i hela kroppen och visade inga som helst tecken på ömhet. Slemhinnorna såg fina ut och han hade ingen feber. Men han hade varit lite dålig i magen dagen före tävlingen. Och jag kom även att tänka på att han inte är helt bekväm med sin tävlingssele. Detta har jag även tidigare reflekterat över, men glömt bort med tidens gång. Jag hittade även en spricka i en av baktassarna. Den var inte tillräckligt stor för att ha en avgörande betydelse, men kunde möjligen ha påverkat hans drivkraft lite. Beslutet blev att vattna honom extra inför nästa dag, byta sele och sätta på en socka. Det slog väl ut. Andra dagen gick han betydligt bättre.

Vår tid från första dagen räckte hela vägen och vi fick äran att stå på pallen och ta emot en bronsmedalj. Andra dagens lopp var inte fullt så energiskt men gick bara trettio sekunder långsammare totalt. Hundarna har gjort en väldigt fin insats och jag känner att vi börjar att närma oss rätt träningsupplägg för att de ska vara så väl förberedda som möjligt inför tävling. Vi hade som vanligt ett betydligt sämre lopp andra dagen, men jag tog tillfället i akt att lyfta det med några rutinerade sprintförare och fick ett par riktigt fina råd för framtiden. När allt kommer omkring så är det just dessa två saker som är det jag älskar mest med tävling; att dela ett härligt lopp med hundarna och att komma hem med nya erfarenheter och lärdomar. Det summerar en härlig helg!
.

.
Stort tack till familjen Pålsson som alltid finns där, Tobias, Sarah och Ia, Magnus och Eva, Niklas för hjälp i start och mål. Tack till Alexander Broscheit och Malin Granqvist för goda råd. Tack till Eva-Marie Wergård som var med och delade det underbara ögonblicket när jag insåg att hundarna hade tagit ett brons. Tack till er alla som har följt oss på nätet, önskat lyckat till, hållit tummar och i efterhand gratulerat! Ett särskilt tack till fadder Viveca och uppfödare Lisa som alltid finns i bakgrunden och stöttar mig och vovvarna!

Ett extra stort tack till Marie Söderström på Dynamic Rehab för friskvård, rehab och handledning genom träningsdjungeln. Och sist, men allt annat än minst, tack till Mia och Royal Canin för ett grymt bra foder, för tillgången till värdefull kunskap och för ständig support genom både med- och motgång!

.

Royal Canin

5 thoughts on “I huvudet på en tävlingsförare

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.