Det finns saker som är svåra att förstå, om människor som har många hundar. På den tiden som jag bara hade en och två huskies så var jag rädd för att skaffa fler. Jag trodde att kärleken inte skulle räcka till. Men det blev flera hundar så småningom och jag kan berätta för er att kärleken visst det räcker till. Den är helt oändlig.
Nej, den stora utmaningen för oss som har många hundar är att få tiden att räcka till. Tiden och uppmärksamheten. Att se till var och en av hundarnas behov. Både fysiska behov utifrån kropp och kapacitet men även sociala behov. På så sätt är det tacksamt att ha siberian huskies. De är otroligt sociala och kärvänliga men de är inte beroende av människans uppmärksamhet och samspel på samma sätt som andra arbetande eller sällskapshundar. De uppskattar livet med andra hundar i lika stor grad som de uppskattar livet med människan. Kanske till och med mer.
Men att ha många hundar kräver andra saker av mig som matte. Det är mitt ansvar att se till att hundarna mår bra. Inte bara mat, vatten, motion och en trygg plats. Det ansvaret delar vi alla hundägare. Nej, att ha en flock kräver att du även tar ansvar för hundarnas relation gentemot varandra. Den frågan ställdes jag inför på den tiden då jag hade Issen. Han var rädd för andra hundar och kunde gå till fysisk attack när han kände sig trängd. Det fungerar att ha en sådan hund när man lever själv, eller kanske med någon ytterligare vovve i familjen. Men inte i en flock. Jag hade två val; att ha honom tillsammans med de andra hundarna och därmed göra alla hundarnas tillvaro till en tickande bomb. Eller att hålla Issen åtskiljd från de andra. Hur skulle ni göra i en sådan situation? Jag höll honom separat en bra stund. Flera år faktiskt. Men till slut började han att vara fysisk även mot mig. Det var då som jag förstod hur negativt det egentligen hade påverkat honom att hela tiden få vara åsidosatt..
För mig som vanlig arbetande människa så är tiden för hundarna begränsad. Jag önskar att det vore annorlunda men det är så som verkligheten ser ut. Jag känner av mina hundar väldigt starkt, jag vet precis hur de mår och hur de trivs med tillvaron. Jag vet om de har ont långt innan det går att se det rent fysiskt. Jag vet om de är deppade, om de är glada, om de är pigga, om de är trötta. Jag känner av dom och de känner av mig. På gott och ont.
Som flockmatte så måste man ta rätt beslut i rätt tid. Jag väntade alldeles för länge med Issen. Så fort en hund skiljs från flocken så har man tagit bort dens sociala hundliv. Kvar finns jag, den mänskliga kontakten och tillvaron. Och jag vet ju innerst inne att jag inte är tillräcklig för att ensam ge hundarna det de vill och behöver. De behöver varandra och de behöver få arbeta. Det är deras mest grundläggande behov som siberian huskies..
Någonstans under min mest insiktsfyllda period i våras stod det så klart för mig. Min roll, mitt uppdrag som flockmatte kräver att jag sätter mina känslor åt sidan ibland. För min skull. Och för hundarnas skull. Jag måste kunna se situationer objektivt och resonera rationellt för att kunna ta de bästa besluten för flocken. Sådant är livet som flockmatte. Man måste välja större saker än sina egna känslor ibland. Ta svåra beslut som ändå är det bästa. För en individ eller för flocken. Man måste se realistiskt på sin egen kapacitet, sina hundars behov och på hur livet ser ut för var och en av individerna. Först i fjärde hand så kan känslorna få komma in.
Jag är en känslomänniska. Jag har otroligt svårt att inte låta känslor påverka mina beslut, i synnerhet när det gäller hundarna. De betyder så mycket för mig, var och en av dem. Ändå så vet jag att den dagen som en av hundarna inte kan gå med i spannet längre, den dagen så väntar ett långt liv i tristess. För hur mycket jag än önskar någonting annat så måste jag välja. Mitt fokus ligger på att köra hundspann. Och under vintrarna när vi tränar mycket så gör jag inte annat än att äta, sova, jobba och köra hundspann.
Så någonstans under denna insiktsfulla vår, tog jag ett beslut. För min egen skull och för hundarnas skull. Jag kommer aldrig att annonsera ut en hund. Jag kommer aldrig att “göra mig av med” någon av mina älsklingar. Men om det en dag dyker upp en möjlighet för någon av dom att få ett bättre liv någon annanstans, ja då MÅSTE jag släppa hen. Det är det minsta jag kan göra. För hundens skull. För flockens skull. Och inte minst för min egen skull. Jag kan inte leva med att ha en hund hemma som aldrig får vara med.. Som alltid får sitta inne och vänta medan vi är ute och tränar, när vi är på fjällturer eller tävlingar. Nej, jag måste sätta mina känslor åt sidan. Jag måste släppa taget.
Och jag har släppt taget nu. Jag har släppt taget om Tvilling. Det visade sig att hon aldrig skulle kunna gå i spann mer. Hon är bara sex år gammal.. Världens goaste tjej som älskar uppmärksamhet och älskar att springa. Jag ville inte att hon skulle ruttna bort, leva resten av sitt liv hemma i väntan på någonting annat.. Jag hade en fantastisk tur att Emil dök upp. Eller kanske det var ödets nyck som ville göra det lätt för mig. Lite positiv karma efter alla motgångar. Så nu lever Tvilling med Emil i skogen i Dalarna. De cyklar och går långa promenader. Gör utflykter. Myser i soffan. Tvilling har kommit till himmelriket..
Jag har också släppt taget om Gunne. Det var inte lika planerat. Men precis som jag hade lovat mig själv så släppte jag henne för att ett bättre liv dök upp. Gunne har fyllt nio år nu och hon skulle säkert kunna gå i spannet ett eller två år till. Men hon börjar bli gammal och den hårda träningen sliter på hennes kropp. När Charlie berättade att hon letade efter en äldre tik, en läromästare till kortare dragturer och mycket gos.. Ja, det stod liksom bara GUNNE skrivet i hela Charlies hjärta. Så istället för att belasta Gunnes kropp med hård träning så har hon fått flytta till Charlie, Filip, Youkon och Lissie. Nu har hon många långa friska och aktiva år framför sig. Hon får åldras med värdighet, med hälsan i behåll. Hon får uppmärksamhet och får vara i centrum. Hon får all kärlek som hon förtjänar.
Som ni kanske förstår så lämnar både Tvilling och Gunne stora tomrum efter sig.. Flocken har förändrats, på flera olika sätt, efter att de har flyttat. Men kanske det största tomrummet lämnar de inombords hos mig. Någon gång ibland så måste jag ju låta känslorna komma ändå. Någonstans efter att beslutet är taget. Och känslorna kommer, då och då. Men vet ni vad.. Om jag kunde spola tillbaka tiden så skulle jag ta samma beslut igen. De har bägge fått fantastiska liv! Och jag får, som plåster på såren, regelbundna uppdateringar med bilder och berättelser från deras vardag och äventyr.
Sådant är livet som flockmamma. Man måste sätta sig själv åt sidan ibland. Det gör ont att ta farväl. Men det är nödvändigt, för allas skull. Det går inte bara att se till sig själv. Varje beslut jag tar, påverkar en hel flock. Tretton olika individer. Plus mig själv. Och såklart Husse! Jag måste prioritera kollektivets bästa framför individens i vårt vardagsliv. Och jag måste ibland prioritera individens bästa, även om det innebär att jag måste släppa den. Oavsett hur ont det gör så kan det vara det enda sättet att göra den lycklig. Att göra mig lycklig. Och/eller att göra flocken lycklig. Det går inte att välja allt! Ibland är det solsken. Ibland är det regn. Sådant är livet som flockmamma..
Yabasta.se 
Det du skriver om berör mig verkligen nu, när jag själv står inför ett avsked. Det är brutalt svårt, men som du beskriver måste man sätta sina egna känslor i andra hand, och hundens bästa i första…bra inlägg!
Du skriver så bra om detta och jag tycker du har såna fina och sunda värderingar! Har själv tagit ett sånt beslut och det är inte lätt att sätta sina egna känslor i andra hand, samtidigt som jag tycker att det är ens “skyldighet” som djurägare att alltid se till djurens bästa, se till att de har ett värdigt liv och att de får ett värdigt avslut! Lite kul att se en bild på Spike, han är släkt med vår Sune 🙂
Sorgen är det pris man får betala för kärleken, men så värdiga slut! 🙂 Fint inlägg.