Rätt sele på liv och död..

Jag snubblade över en tråd i ett forum på nätet häromdagen. Det var en ung tjej som hade provat att springa med sin hund några gånger och gärna ville fortsätta. Nu undrade hon om det var okej att springa med en vanlig promenadsele eller om hon måste ha en ”riktig” dragsele till sin hund. De sprang några kilometer åt gången.

Det finns mycket som jag har lärt mig med draghundsporten. Och nu är det stor klyschvarning på gång men ärligt talat; ju mer jag lär mig desto mer förstår jag hur lite jag kan. Nåja, det kanske inte är så extremt. Men jag börjar förstå att mina kunskaper bara är en liten del av en stor helhet, ett helt universum av erfarenheter av vilka just mina är en pytte, pytteliten del. Som till exempel mina kunskaper om selar.

På detta foruminlägg följde den ena skräckhistorien efter den andra om vad som kan hända när man tränar drag med fel utrustning. Och ja: man ska ta forum med en nypa salt! Jag är dessutom av den åsikten att det är bra att människor har tid och engagemang att svara på just dessa trevande första frågor från en nybörjare som gärna vill prova på mer. Men när det blir lika med döden att springa några kilometer med en promenadsele, ja då känns det som att vi draghundförare har tagit oss själva på lite för stort allvar.

Jag tror att vi ofta underskattar våra hundars kapacitet till rörelse. Jovisst så är det olika från ras till ras, det förstår väl även jag, men generellt så är jag övertygad om att våra hundar klarar mer än vad vi tror. I synnerhet de hundar som lever med oss som sällskapsdjur, som vi gärna är extra rädd om – jag är själv inget undantag. Men det krävs ganska mycket för att en hund ska bli skadad. Absolut – okunskap är den största faran vid hundträning! Det är viktigt att vara medveten om risker och faror, i synnerhet när det gäller träning av draghundar. Men inte för att våra hundar utsätts för tuffare eller mer omfattande träning än andra (nej, det är faktiskt inte ovanligt att lydnadshundar, vallare och andra också tränar flera timmar åt gången, flera gånger i veckan). Nej, men därför att vårt sätt att träna hundarna ofta är mer sårbart och kan orsaka akuta situationer om vi inte har tänkt på säkerheten.

Visst så ska du undvika att ha en sele som skaver. Den ska väl heller inte sitta sådär skitdåligt. Men för den som springer med sin hund så krävs det nog typ att man tränar för maraton och har en ganska fruktansvärt dålig sele under en ganska omfattande tid för att det ska bli några verkliga skador av det. Däremot om du har en sele som går sönder, kan din hund vara avliden inom ett ögonblick för att den kommer lös och hamnar framför en bil.. Är ni med? Säkerhet – ja! Förebygg olyckor! Men när det kommer till vardaglig fysisk belastning så är våra hundar är i grund och botten ganska så tåliga.

I min värld skulle diskussionerna bli intressantare om de handlade om hur man bedömer saker. En promenadsele kanske funkar för nio av tio draghundar att springa med. Men om den inte gör det, hur vet jag det? Jag tror även till exempel att de allra flesta hundar tar mycket liten skada av att springa kortare stunder på asfalt. Men om de tar skada, hur vet jag det? Det kan vara gigantiska skillnader mellan hur individer klarar belastning och träning – även inom de arbetande raserna. Frågan är hur, hur gör vi de vardagliga bedömningarna kring vad våra hundar klarar och ej?

Mina erfarenheter är väldigt begränsade till träning i vatten och på barmark och då träning för medeldistanslopp i hastigheter mellan 20-25 kilometer i timmen. Det är ibland sjukt frestande att svara på frågor om sprint eller snö men vad tusan vet jag egentligen om det? Nada.. Det händer också att jag tar mig själv på bar gärning ibland när jag värderar min gren och mina kunskaper högre än andras. Jajamensan, jag gör det och jag kan lova att jag inte är ensam om den saken! Det är väl en av de saker som gör oss människor till just människor – att vi gärna värderar saker. Men det är inte alltid till förmån för människokollektivet! Som till exempel när en nybörjare aldrig vågar komma igång riktigt, för att hen är så rädd för att ha fel utrustning eller träna på fel sätt. Någonstans så tror jag att glädjen måste komma först och kunskapen sen, i lagoma portioner och med god attityd. Sådant behöver vi ta hänsyn till när vi svarar nybörjare på deras frågor! För vi vill väl att fler ska få uppleva och fortsätta med denna härliga sport?

Det måste få finnas utrymme att göra fel. Det är en naturlig del av en lärprocess. Samtidigt har vi givetvis ett ansvar som aktiva hundägare att hela tiden se till våra vovvars bästa. Men hur dyr och avancerad sele vi än köper, är vi ändå inte garderade mot varken skav eller felbelastningar. Det är andra typer av kunskaper som behövs för att motverka de problemen. Kunskaper som vi bara kan få på två sätt; att träna mycket själva så att vi skaffar oss erfarenheterna eller att dela våra erfarenheter och iakttagelser med varandra.

Ps. Ett par veterinärer som är specialister på arbetande hundar håller på med en enkät som handlar om hur selen påverkar en hunds prestation! Mer om detta kommer givetvis i bloggen 🙂