Ditt eller hundens problem?

wpid-tugga2.jpg
Att tugga på strumpor är ett i högsta grad hundligt beteende.

Jag är av den bestämda åsikten att ingen hund är onormal. Visst kan hundar ha styrkor och svagheter sinsemellan men i ärlighetens namn så tror jag inte att hundar generellt tänker på hur de själva beter sig. Det är väl ett av de fina privilegierna med att vara djur; man behöver inte grubbla så mycket utan kan bara vara, leva en dag i sänder utan att tänka så mycket på det.

Jag tror inte att hundar funderar så mycket. Jo, om man ser på problemlösning och sådant så kan de vara riktiga tänkare! Men jag tror inte att de filosoferar så mycket, analyserar och ifrågasätter mer abstrakta saker. I grund och botten så är allt som de gör helt naturligt – vad skulle det annars vara? Vi kan ju inte direkt påstå att vi skulle veta mer om hur hundar fungerar än vad hundarna vet själva..

Det som däremot är dilemmat för hunden, till skillnad från de allra flesta andra djur, är att den måste förhålla sig till människans värld. Människans värld fungerar nämligen inte riktigt som resten av djurvärlden. Människan kräver att man är någonting mer; att man anpassar sig. Det är där som det ibland kan brista för hunden. Det är nämligen inte alla hundliga beteenden som är okej i den mänskliga världen.

Det är alltså två olika saker. En hund är alltid en hund! Frågan är om och när det hundliga passar in i människorvärlden..

Att till exempel tugga på strumpor är inte okej i människovärlden. I det fria så skulle en antilop aldrig gå fram till en hyena och anklaga den för att den tuggar på pinnar. Var och en sköter sitt, så att säga. Men i människovärlden finns det saker som tillhör. Det finns mitt och ditt. Inte bara när jag har strumpan på mig – för det vore helt logiskt i hundvärlden att strumpan då tillhör mig – men att strumpan är min även när den ligger helt ensam på golvet och skräpar..

Det går inte riktigt att säga att det är fel på den hunden som tuggar strumpor. Det är i högsta grad hundligt att tugga på spännande saker man hittar! Däremot så går det inte att tugga på allt när man lever i människovärlden. Jag menar då att det ligger i oss människor, i vårt ansvar att tala om för hunden och lära den att bete sig mindre hundligt och mer människoaktigt. Att låta min strumpa vara, även när jag inte ens har den på mig. Det är inte många djur som har den här förmågan att förhålla och anpassa sig till andra arter. Men hunden har det. Det enda vi behöver göra är att förklara för dem vad vi önskar.

En hund har inte problem med att den tuggar strumpor. Det är vi som har problemet. Jag skulle väl också våga mig på att säga att det är var och en av oss som väljer vad vi ser som problem. Det är ju de saker som jag, som matte, besväras av som blir problem för mig. Och det är ju individuellt. Det går alltså inte att säga att en hund är si och en hund är så. Hundar är alltid hundar. Det är vi människor som väljer vad vi själva vill be våra hundar att anpassa sig till i människovärlden. Om jag skiter i att min hund tuggar sockor så kan ingen annan tala om för mig att det är fel på hunden. Jag har valt att i just det avseendet behöver inte min hund anpassa sig.

För att göra det ännu tydligare.. Det finns ingenting onormalt med att hundar gör utfall, rymmer, drar i kopplet, morrar, vaktar, försvarar sin mat eller vad som helst. Hundar gör vad hundar gör! Huruvida det däremot är acceptabelt i människovärlden eller ej, ja det är en helt annan fråga. Det är det vi människor som avgör. Och det är det var och en av oss, som hussar och mattar, som måste förhålla oss till och lära våra hundar. Det är till exempel inget problem att en hund vaktar sin mat så länge inte husse eller matte tycker det. Jag förstår att det absolut kan finnas situationer där ett sådant vaktande kan orsaka problem. Då måste vi lära våra hundar att bete sig på ett sätt som passar in i människovärlden. Men det finns säkert lika många situationer där det inte är ett problem. Och varför ska vi då krångla till det?

Det finns säkert en miljon exempel på hur hundar behöver anpassa sig för att “fungera” i vår människovärld. Och är inte det egentligen ganska fantastiskt? Tänk hur mycket de gör, hur mycket de åsidosätter av sin hundlighet, för att få leva med oss? Oftast trots att vi själva inte ägnar särskilt mycket tid åt att lära oss förstå hur deras liv ser ut, hur de kommunicerar och vad de tycker är värdefullt. Det känns som att det minsta vi kan göra för dem är att fundera över vad vi tycker är viktigt i vår människovärld, att be dem om det vi måste och sedan låta dem vara hund för resten..

Ps. En strumpa mer eller mindre är väl skit samma! 😉

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.