Pinsamt självklar fråga

Fart, fläkt och omväxling gör en husky glad!

Jag fick en fråga häromveckan som har tagit mig lite tid att fundera över. Det var Kamilla som undrade hur jag upplever huskyn i träning och shaping jämfört med andra raser, alltså om det finns någonting generellt rasspecifikt som jag har märkt av. Jag kollade igenom vad jag har skrivit senaste året på det ämnet och det är nästan pinsamt lite.

Att träna lydnad med en husky har blivit väldigt känslomässigt för mig. Jag är nästan fascinerad över att jag inte har skrivit mer; långa och tunga inlägg om känslorna i att träna en helt otippad ras på lydnadsplanen. Jag är ofta känslomässig i bloggen. Men bara till en viss gräns. Och känslan att träna lydnad med en husky överskrider väldigt ofta den gränsen. Iallafall för mig.

Ibland är jag stolt. Stolt över att kunna tämja en varg, en vildmarkens outtröttlige springare. Ibland är jag taggad med ett jävlar anamma som nästan inte är av den här världen. En vilja att bevisa att vi också kan. Men ibland är jag knäckt. Raserad. Tömd på energi och vill bara ge upp.

Apport!

Jag menar, envist och ihärdigt, att mina hundar kan precis vad alla andra kan. Men ibland är det bara så jävla slitigt att överhuvudtaget behöva mena det. Att det ska väcka så mycket åsikter, att komma med en annorlunda hund på planen. Att folk inte ser mig för den jag är och inte min hund för den hen är, utan att vi blir sedda som hon som tränar huskies och så den otämjbara vildhunden.

För en tid sedan insåg jag hur stort värde det har för mig att höra att någon tror på oss. Att någon ser mig och min hund och verkligen tror att vi kan. Någon som själv är duktig och har förmåga att se potential i andra. Jag tänkte länge och mycket på det, hur jag skulle hitta ett sådant stöd och få en jämn input som en slags stöttepelare i vardagens med- och motgångar. Jag tänkte på det, ända till jag insåg att det är jag som måste tro på oss. Jag måste själv tro på oss, annars kommer det aldrig att gå!

Så jag ska svara på frågan. Den sociala biten är det absolut svåraste med att träna lydnad med en husky.

I övrigt har jag en fast och bestämd hållning. Jag har inte stor erfarenhet av andra rastyper och har själv aldrig tränat någonting annat än just husky. Jag har däremot varit tränare för ekipage av andra raser och lever ju numera tillsammans med en vallare. Allt detta har bekräftat mina tankar, nämligen att en husky inte är svårare än andra raser att träna. De är bara annorlunda.

Hur? Jag skulle kunna skriva en hel uppsats. Men ingenting av det är egentligen sanningar. Det är bara mina teorier, mina iakttagelser om vad jag har haft lätt eller svårt för med mina hundar jämfört med vad andra har. Men med den utgångspunkten kan jag såklart berätta!

Menar du såhär, matte?

Huskyn har lagom lätt att lära sig saker. Du har råd att klicka fel några gånger innan beteendet är inlärt. Samtidigt tröttnar den snabbt om du inte hela tiden utvecklar träningen. Du kan inte klicka för exakt samma sak om och om igen. Den tröttnar nästan oavsett vad du belönar med. Träningen i sig behöver vara intressant och utmanande.

Belöning. Detta är kanske huskyns absolut svagaste sida och en av anledningarna att vi inte ser fler tävla på högre nivå med siberians. Huskyn har, som regel, extremt låg föremålsintresse och måttlig matlust. Den ska kunna leva i stora flockar, arbeta, äta och sova tillsammans utan att bråka. Det blir kontraproduktivt med för mycket resursförsvar helt enkelt! Själv har jag, bortsett från Baby, valt att träna med huskies som redan har stort föremålsintresse och god aptit. Varför göra det svårt för sig?

Huskyn är uthållig. Om träningen är föränderlig och intressant, kan den träna hur länge som helst. Fysiskt har den inga gränser och mentalt är det bara en träningsfråga. Min teori är att huskyn som slädhund liksom är gjord för att arbeta hårt och länge fysiskt, men även kunna följa milslånga översnöade spår genom nosarbete och instinkt. Den är i grund och botten gjord för både fysisk och mental uthållighet.

Samma, fullständigt ovetenskapliga, teori har jag vad gäller minne. Det sägs att olika rastyper har olika sätt att minnas. En del typer har mer långtidsminne och en del mer korttidsminne. Huskyn måste vara av långtidsminnes-typen. Tänk att den ska klara av att hitta hem oavsett om det är höst, vinter eller vår, oavsett om där finns ett spår, tjugo spår eller inga spår alls.

En liten paus med kel kan man alltid unna sig!

Detta är någonting som jag påtagligt märker av i träningen. Issen har vilat totalt från lydnaden i fem månader. Ändå kan vi gå in på planen och köra ett lydnadsprogram klass ett, fläckfritt. Vi har kunnat fortsätta träningen exakt där vi slutade, både den färdiga momentträningen och det vi har påbörjat i de högre klasserna. Allt finns där, som om tiden har stått still.

Ett ännu mer extremt exempel är Diva. Vi hann inte träna mycket lydnad innan hon blev blind. Men det händer fortfarande att hon bjuder de beteenden vi hann träna in. Två och ett halvt år efter att vi slutat träna.

Huskyn har lätt att generalisera. Det krävs väldigt ensidig träning för att man ska köra fast. Däremot är huskyn en extremt mjuk ras. Det är väldigt lätt att ta ur träningssuget ur en husky genom fel metoder. Och det är lika lätt att knäcka henne. Det är ett faktum som självklart gör rasen svårare att träna. Där är begränsat med metoder som fungerar om du vill komma långt.

Huskyn är en väldigt balanserad hund. Den har en inbyggd på- och avknapp men också en inbyggd strävan efter att spara sig. Det ska krävas ganska mycket för att en husky ska gå upp i varv och så fort den har chansen ska den varva ner igen. Det är dens natur att hela tiden spara sina krafter. På gott och ont.

Så visst kan jag väl hålla med om att huskyn inte är rätt ras att köpa om du vill elitsatsa på lydnad. Det förstår väl jag också. Men om man, som jag, vill ha en hund som går att leva med. Som gillar att träna när man vill och som gillar att slappa när man vill. Som älskar att springa i skogen timme efter timme och som alltid strävar efter harmoni i sina relationer. Då är det värt de små detaljerna som skiljer dem från andra rastyper i träningen. Ja, det är till och med värt den sociala situationen som alltför ofta uppstår. Speciellt de gångerna som den innebär stolthet och kanske till och med ibland jävlar anamma.

Ps. Jag har ju också tidigare bloggat om rasegenskaper (eller ej), belöningstänk och enkelheten med huskyn som ras.

One thought on “Pinsamt självklar fråga

  • Tack för ditt svar, du förstod min luddiga fråga precis! Blir lite sugen efter att ha läst ditt svar och inlägg att skaffa en husky att köra agility med :o).
    Ha de´ bra!!
    Kamilla

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.