Kontrasternas värld

Jag kan inte låta bli att undra över vad som har hänt med agilityvärlden egentligen. Eller är det kanske jag som har förändrats? För ett par veckor sedan var jag och tittade på en klass tre-tävling, alltså den högsta klassen som finns här i landet. På något sätt så förväntade jag mig att få se en massa riktigt bra agility. Det är nog inte helt onormalt. Men när jag åkte därifrån bar jag på en klump i magen…

Jag vet inte om det här är en superkontroversiell fråga. Jag kan bara stå för vad jag själv såg, upplevde och kände när jag satt där på läktaren. Det är min subjektiva bild. Det är ingen universell sanning, men kanske en tankeställare för dem som bryr sig om sina hundar.

Men jag ska börja i andra änden. Tre dagar efter agilitytävlingen, befann jag mig nämligen i startområdet för en av de extremare hundtävlingarna i landet. En dragtävling där hundarna ska springa trettio mil så snabbt som möjligt. Det är en extrem sport, men också en sport där hundens bästa alltid måste komma i första hand. En sådan tävling föregås av många hundra timmars idog träning och skadeförebyggande arbete. Många hundra timmar räknat bara på den säsongen.

Allt med hundarna är genomtänkt för att de ska klara sin uppgift så bra som möjligt. Utrustningen är minutiöst utprovad, alla eventuella skavsår eller sprickor förebyggs med skydd och salvor. Hundarna masseras, matas och vattnas. Allt är systematiskt och noggrant.

Det kostar flera tusen kronor att ställa upp i en sådan här tävling. Ändå händer det att ekipage kommer till tävlingen men i sista sekunden avstår att starta. Om någon eller några hundar inte mår bra av någon anledning, finns inga kompromisser. Man utsätter inte hundarna för det.

Så, tillbaka till agilitytävlingen. Du kanske misstänker vart jag kommer att landa i det här. Jag har ingen anledning att vara oförutsägbar idag. För det jag såg där på agilitybanan skrämde mig.

Det verkar som att någonstans tar prestationen över. Någonstans försvinner tanken på glädje och gemenskap med hunden och övergår i ett räknande av sekunder, nollor, pinnar. Cert. Det är nästan som att någonstans försvinner vettet.

Jag fick se en förare skälla ut sin hund genom hela kontaktfältet. Om hunden hoppar över den sista biten av balanshindrena, får den nämligen fem fel. När samma hund sedan råkar springa upp på balanshindret igen, har föraren plötsligt glömt kontaktfältet. Nu gäller istället snabbast vidare till nästa hinder.

Jag fick se två förare trampa på sina hundar. Små hundar, stora förare. Om man trampar på sin lilla hund, kan det tyckas logiskt att man tar reda på att hunden inte blivit skadad. Så var inte fallet här. Loppet fortsatte i rasande fart, precis som om ingenting hänt. Sekunderna, nollorna och pinnarna prioriterades framför hundarnas hälsa.

Jag fick se ett otal små hundar flyga rakt ut från gungbrädan. Av någon anledning stannade de inte och väntade på att den skulle vippa över. De kom i full fart och bara flög rakt ut. Flera voltade i luften innan de landade på marken, en och en halv meter ner. Förarna? De pushade hundarna vidare över nästa hinder och resten av banan.

Det värsta var en förare som blev missnöjd när hunden tog fel hinder. De blev diskade. Föraren vänder bort från hunden och börjar jogga mot utgången. Hunden följer efter, hamnar mellan förarens ben och lyckas bli sparkad på ett sådant sätt att den voltar i luften. Föraren verkar överhuvudtaget inte notera hunden utan springer bara rakt ut från banan, precis som om hunden inte fanns. Efter kommer en förvirrad och lite omtumlad liten hund.

Det kan låta som att jag var på ett VM och kollade. En tävling som är livsavgörande, som är värd att offra både hälsa och relation för. En tävling där en vinst betyder evig lycka och en förlust evig skam. Men det här var en helt vanlig klass tre-tävling. Det var bara ett enda lopp i mängden. Och av någon anledning hade förarna satt resultatet framför allt annat.

Det lustigaste av allt är ändå att trots att resultatet var kört, att de redan hade fått fel eller blivit diskade, trots det så fortsatte förarna som om det hängde på liv och död. Som om ett fritt fall på en och en halv meter där hunden landar på ryggen, inte är någonting värt jämfört med att komma i mål med enbart fem fel. Som att en trampad och kanske skadad tass inte har någon betydelse, bara man går i mål inom rätt antal sekunder. Som att hunden inte längre är någonting värd alls när den gjort fel. Ett fel, som förmodligen i slutänden berodde på förarens oförmåga att visa rätt väg.

Jag har älskat agilityn. Det är en fartig och spännande sport. Det är en sport där man alltid kan utvecklas. En sport där det alltid går att förfina både ens egna och hundens färdigheter. Men efter att ha sett den tävlingen – och jag såg egentligen bara en sjättedel av den – känner jag nästan ett illamående. Jag vet inte om jag någonsin kommer att träna och tävla agility igen. Visst fanns där några frön av glädje, några riktigt fina lopp av ekipage som faktiskt hade riktigt bra träning i botten och dessutom god relation. Men stämningen, folk som skriker och svär, grälar på läktarna, skäller på sina hundar. Det är inte sport för mig.

Så, i en av världens extremaste sporter kan en förare välja att kliva av startlinjen. Fem hundra timmars säsongsträning i bagaget, tiotusentals investerade kronor och ibland feta prispengar att vänta – det spelar ingen roll. Hundens hälsa kommer alltid i första hand. Hur dessa enstaka sekunder i rampljuset kan betyda så mycket för en agilityförare, det förstår jag inte. Jag tvivlar på att det finns någon där ute som lägger hundratals timmar på träning under en vanlig säsong. Ett lopp kostar på sin höjd sextiofem kronor och är över på fyrtiofem sekunder. Hur har prioriteringarna blivit så aviga?

Det kanske är jag som har förändrats. Ja, det är nog så. Jag kommer ihåg första gången jag var på ett agility-SM. Det är många år sedan. Elin Hylander, favorittippad, gjorde ett ruskigt bra lopp. Hon hade definitivt segerchans. Men hon råkade trampa på sin hund. Hon stannade omedelbart, lyfte upp hunden, kände igenom tassarna och gick sedan av från planen. Hon hade sina prioriteringar tydligt. Hon offrade en chans till SM-guld utan att tveka. Hundens bästa kom i första hand.

Jag kommer ihåg hur chockerad jag blev när jag såg detta. Hur kunde hon bryta? Det gick ju så bra, hon var felfri och bara några enstaka hinder från målgång! Från en pallplats på SM! Jag hade aldrig sett någonting liknande. Det var någonting som satte sig i mitt minne och som dyker upp då och då. Henne tveklösa sätt att prioritera sin hunds hälsa. Idag skulle jag göra samma sak, utan minsta lilla tillstymmelse till tvekan. De hundsportmänniskor som finns runtomkring mig numera, är sådana som alltid sätter hundens mående främst. Det kanske är så med agilityn, att man är så inne i det att man inte kan se på det med klara ögon? Att alla prioriterar resultat och då är det okej? Jag vet inte. På sätt och vis skulle det vara skönt om det var så. För det innebär att förarna bara behöver tänka efter litegrann för att kunna ändra sina prioriteringar. Jag hoppas det i alla fall.

27 thoughts on “Kontrasternas värld

  • Oj, det här låter inte trevligt eller sunt. Jämför med ridsport och domarens möjlighet att bryta ritten om det finns misstanke att hästen inte är i tävlingsskick. Även att reprimander delas ut för de ryttare som inte visar gott horsemanship under ritten. Finns ngt motsvarande inom eran sport eller agilityn?

    • Jag vet faktiskt inte om domaren har ett ansvar i detta och i så fall hur det är reglerat och ska hanteras. Eller tävlingsledningen. Kanske någon som läser detta har mer koll? Tycker iochförsig att det är synd att någon annan ska behöva säga ifrån för att föraren inte prioriterar sin hunds hälsa!

      • Både domare, funktionärer och publik har ett ansvar enl lagen… Men domaren har ett utökat ansvar genom sitt jobb just som domare. Dr är skyldiga att bryta om ekipaget inte är i tävlingsmässig kondition eller om föraren betrr sig olämpligt. Något som tyvärr sker alltför sällan. Men störst ansvar har ju ändå utövaren.

  • Tror inte bara det gäller agillity.. Många lydnads eller bruksekipage skäller ut sin hund för ett misdlyckande på tävling..verkas se hunden enbart som en slit och slängprodukt.. Det är trist och en sorgligt.

  • TACK! För att du skriver detta o ruskar om lite! Ett underbart, men fruktansvärt sorgligt, inlägg i debatten som drog igång för 1,5 år sedan men sen tyvärr verkar ha fallit i glömska. Man får aldrig, aldrig sätta hunden i andra hand! Har bara två små protester. Även inom draghundssporten förekommer det tyvärr och många agilityhundar tränas hundratals timmar per år. Våra tränas i runda tal 1000-1500 timmar per år :-). MEN jag skulle aldrig, aldrig sätta ett lopp före hundens hälsa och välmående! Inte ens ett SM-lopp.lopp. Hoppas ditt inlägg delas av många och får berörda att tänka till o ändra sitt beteende!

    • Du har helt rätt, det förekommer dålig hundskötsel inom draghundsporten också. Men det är inte vanligt förekommande och skulle definitivt inte ge ett gott rykte. Det är roligt att fler här har anmärkt på träningstiden. Det är helt underbart att höra agilityförare som tränar sina hundar så noggrannt och mycket! 🙂

  • Blir alltid så imponerad av dina blogginlägg – hur bra du skriver å hur du orkar dela med dig så hjärtligt ☺
    Men tyvärr måste jag hålla m dig agilityvärlden har förändrats – redan i klass 1 handlar det om sekunder å pinnar … Å ska ma hänga m å klara av pressen å banorna är det ett fåtal raser som gäller. Folksporten för alla förare å raser – sporten m glädje å fart känns ibland väldigt avlägsen 😔

  • Tyvärr förekommer nog detta inom alla sporter, inte bara hundsport. Vi får inte glömma de ekipage som faktiskt visar upp bra och sunda tankar och som är verkliga föredömen! Vet faktiskt en del exempel. En hund hoppade ut ur bilen och haltade till, precis innan samligen för SM agility förra året. Även fast hunden inte visade någon hälta senare på dagen så avstod hon från att tävla! Dessvärre så ser man ju inte dessa beslut så som man gör med de dåliga besluten.

    Men vilken tävling du varit på…har nog inte sett sådär mycket knasigheter på hela min karriär. Tittar nog på fel saker. . .

  • Jätteviktigt ämne du tar upp. Dock är det just kontrasterna i ditt inlägg som får mig att känna mig skeptisk till det du skriver. Att agilityn skulle vara så hemsk och draghundsporten så fantastisk har jag svårt att tro. Men det är din upplevelse och den den måste du få ha. Liksom andra har skrivit så förekommer det dålig hundhållning/osportsligt beteende inom alla grenar. Och detta ska självklart motarbetas, oavsett gren.
    Jag har hållit på med agility i över 16 år och min uppfattning är att hundhållningen hela tiden går mot det bättre. De flesta tar mycket bättre hand om sina hundar än de tar hand om sig själva. Jag upplever att det idag är många fler som är väl medvetna om vikten av att hålla sin hund i god kondition, värma upp/ner ordentligt och vara försiktig med skaderisker, både i vardagen och i träning/tävling, än det var för några år sedan. Satsar man inom agility så är en skadefri hund av yttersta vikt.
    Kan tillägga att jag själv lägger 100-tals timmar på träning av mina hundar varje år, det mesta är fysträning och aktivering. I runda slängar kostar min agilitysatsning 30000-40000 kr/år. Tror jag är långt ifrån ensam…
    / Malin

    • Jag har stor respekt för er som tränar mycket och noggrant även inom agilitysporten – lika mycket respekt som för dragmänniskorna. Det är verkligen en njutning att se ett genomtränat ekipage på banan. Och du har rätt. Visst finns det rötägg inom alla hundsporter. Jag tror det som väckte mina känslor, och skiljer sporterna åt, är att inom draghundsporten så får du skämmas om du inte behandlar dina hundar väl. Mitt intryck från agilitytävlingen var att de förarna jag skrev om var så skamlösa. Att de vågar bete sig så på planen? Jag vet inte. Det kanske är en överreaktion, men efter ett par års uppehåll från agilityn och desto mer dragträning blev det så påtagligt för mig. Du har också rätt i att många tar bättre hand om sina hundar. Det har inte minst dessa kommentarer och kommentarer på facebook talat om. Många jobbar skadeförebyggande eller rehabiliterar sina hundar på bästa sätt. Även det gör mig varm i hjärtat. De som bryr sig om sina hundar, gör det verkligen bra! Jag önskar bara att det fanns något sätt att ta tag i problemet med oseriösa förare. Inom draghundsporten åker du ju ut i veterinärkontrollen om hunden inte mår bra. Där har någon extern regelstadgad rätt att gripa in.

  • Sorgligt men sant =(
    Det som är lite skrämmande är att agilityn gått från nåt som varit enbart roligt för hund o ägare, till att bli något så mkt mer krav- o prestigefullt. Det är oxå en inriktning i hunderiet som lockar de flesta barn och ungdomar, och vad får de då för förebilder eller uppfattningar om hundträning och tävling?
    Visst, konstigt beteende/prioriteringar förekommer ju i de andra inriktningarna oxå, men där hittar vi inte lika många unga utövare och det är ju de unga som kommer att fortsätta föra hundsporterna framåt när de äldre inte är kvar…

    Tråkigt hur som helst, hunden är ju ändå en familjemedlem och den har inte bett om att få tävla eller jaga rosetter, utan den ställer upp på sin husse/matte för att vara till lags (o ja, självklart tycker de att det är roligt de oxå, men det är ju inte så att vovven bad sin matte/husse på sina bara knän att få komma ut o tävla)

    Kram på dej för att du är så sund och duktig på att få det på pränt!

  • Oj vad skönt att jag inte sett det du beskriver här. Jag har sett förare som inte berömt sina hundar efter ett lopp, vilket bara det har sugit i magen på mig, men inte det du beskriver här.
    Kanske skönt att jag är en “träningsnörd” och inte en “tävlingsnarkoman” så jag slipper uppleva det du berättar om. För på de träningar jag är på fnittrar vi fortfarande, och tycker agility är roligt. Som det ska vara. Jätteroligt, för både hund och människa.

  • Jeg blir trist av å lese din blogg idag…. Trist fordi jeg synes at du generaliserer ALLE! Og det er ikke tilfelle! Selv bruker jeg utrolig mange treningstimer, på og utenfor agilitybanen. Både i skogen, balansetrening, svømming, massasje og fysio for å få kontrollert at mine hunder er friske! Vi trener og konkurrerer positivt. “Utskudd” finner en i alle idretter, med eller uten dyr…. At alt er så bra blandt trekkhundene, og at alt er så fælt i agility – det tror jeg ikke på! Føler det trist å bli stemplet av deg!

    Janniche Rynning

    • Jag har precis svarat Ninnie nedan, om generalisering och träningstimmar. Du får gärna läsa det svaret, för det svarar även dig lite. Det är som sagt inte min avsikt att smutskasta en sport. Jag har själv tränat och tävlat agility och älskade det. Nej, min avsikt är att väcka frågan; vad gör vi med dem som faktiskt smutskastar vår sport? Det finns, precis som du säger, osportslighet inom alla sporter. Men de allra flesta sporter är också medvetna om det och jobbar aktivt för att motverka det. Jag vet att de allra flesta agilityförare är mycket seriösa. Men bilden av sporten, för en utomstående, är ändå helheten. Det händer självklart dåliga saker även inom draghundsporten. Men de följs alltid av en diskussion om hur det ska hanteras och att det inte är bra för sportens ansikte utåt. Jag håller med om att det är dåligt av mig att generalisera agilityn. Det får jag nu stå till svars, och be om ursäkt, för. Men det största problemet kvarstår. Att förare beter sig illa mot sina hundar på banorna “där ute”. Inte du och inte någon annan som kommenterat här i bloggen. Men vi har alla varit ute på tävlingar, sett och inte gjort någonting. Jag med, och det ångrar jag. Kanske det är därför jag ville väcka diskussionen nu.

  • Hej!
    Detta blogginlägg är min första kontakt med dig. Tyvärr. Jag blir alltid ledsen och arg när människor i svepande ordalag generaliserar grupper som vi och de andra. Det är grunden för alla fördomar. Med fördomarna för ögonen söker människor ofta omedvetet efter bekräftelse på att den egna åsikten är riktig. Vi ser vad vi tittar efter helt enkelt. Vips anser vi oss ha fått belägg för att våra fördomar stämmer och fördomen utvecklas till fullskalig rasism. Rasism i bemärkelsen att egenskaper tillskrivs en grupp istället för en individ, det må vara turkar, somalier, lydnadsfolk, skyddsnissar, eller agilityförare i klass 3.

    Jag tog mig friheten att bemöta din artikel. Det vore intressant att höra din kommentar. http://ninnielindvall.wordpress.com/

    • Jag kan förstå att min berättelse ser generaliserande ut. Du är inte den enda som har kommit med den synpunkten. Och det är den, på sätt och vis. Jag har tagit upp flera konkreta exempel på vad jag såg på banan just den dagen. Efter exemplena kommer min naturliga följdfråga; hur i hela friden kommer det sig att förare gör såhär? På så sätt är inlägget riktat till just de förare som tog just de besluten just där och då. Men samtidigt inte.

      Det finns nämligen en till aspekt på det hela. Den lyser säkerligen igenom i texten och jag skulle gissa att det är därför texten även verkar så starkt generaliserande. Nämligen: Är inte vi alla ansvariga för att se till att sådant här inte händer? Visst är det i första hand förarens ansvar. Men när det kommer till sport kan man inte riktigt tänka så heller. Domaren, tävlingsledningen och sist – men inte minst – vi som sitter i publiken, har alla ett ansvar för vad som är accepterat inom en sport.

      Jag kanske överreagerade. Vi måste ändå utgå från att varje förare känner sin egen hund bäst. Jag kommer från en värld där allt hänger på hundens tassar. No feet, no race, no win. Jag känner till varenda spricka, varenda förhårdnad och varenda svaghet i mina hundars tjugofyra tassar. För att jag måste. Samtidigt är det klart att en draghund som springer flera mil tär mer på tassarna än en agiltyhund på mjukt underlag. Jag är ingen expert på området, på så sätt.

      Jag kan också omedelbart erkänna att jag har fel i min text. Många aktiva inom agilityn tränar sina hundar tusentals timmar om året. Det är fler som kommit med den synpunkten och det gör mig glad. Precis som jag skriver i texten; “Visst fanns där några frön av glädje, några riktigt fina lopp av ekipage som faktiskt hade riktigt bra träning i botten och dessutom god relation.”. Jag är inte blind för att det finns många duktiga och seriösa – inte bara många, men kanske till och med de flesta.

      Ändå kan jag inte låta bli att undra. Hur kommer det sig att min text om vad jag såg, upplevde och tänkte den dagen, att den texten verkar vara agilitysveriges största problem just nu? Jag må ha generaliserat och sett på det onödigt mycket svart på vitt. Men är inte det största problemet att det som jag beskriver, faktiskt förekommer? Och förekommer i den omfattningen att det påverkar mitt intryck – som utomstående – av sporten?

  • Jag ifrågasätter inte att du sett det du skriver, men jag tror det var ett olyckligt undantag att du såg så många incidenter under en sjättedels Klass 3-tävling. Som domare ser jag många ekipage, men mitt övergripande intryck är mer positivt.

    När det gäller domarens ansvar så skall man inte heller glömma att banläggningen kan ha stor betydelse, både när det gäller akut skaderisk och på den långsiktiga belastningen. Både för hund och förare. Ett område som säkert kan förbättras med mer utbildning.

    • Det där med banläggning låter jätteintressant! Säkert intressant även för många som bygger banor hemma i träningssyfte. Nu verkar det ju som att de allra flesta är väldigt mån om sina hundar, vilket känns skönt. Finns det någon kunskap på pränt, om detta med banbyggning och skaderisker?
      Ps. Ja jag får nog ta mig ut och titta på någon fler tävling för att få fler intryck.

      • Det vore säkert önskvärt om någon skrev en bok om det, men jag känner inte till någon riktig bra källa till information. Men det är också därför man har gomarkurs och regelbundet återkommande domarkonferenser i agility. Reglerna innehåller vissa instruktioner angående “rak ansats” till exempel.

      • Ehm, jag vill bara påpeka att inte en enda hund (som jag vet om) skadade sig på mina banor i Linköping. Och att jag ALLTID tänker på hur jag lägger banorna, för att hundarna inte ska skada sig.

        Att flera smallhundar flög av gungan tror jag i efterhand beror på att solen bländade dem precis när de sprang upp på den, och att solen under ca 10 minuter stod så, det hade jag faktiskt inte kunnat bygga bort på något sätt på min bana, sånt kan man faktiskt inte begära att man ska lyckas tänka på…

        /Åsa

      • “Det finns dåliga förare i alla sporter. Frågan är vilka konsekvenser det borde få.” Just det. Exakt. Nu kommer jag inte att lägga ut den här filmen på min blogg och berätta att jag aldrig mer kan tänka mig att hålla på med drag. Istället så kommer jag att köra lite balansbollsträning för att fortsätta att stärka mina agilityhundars tår. No toes, no feet, no race, no win. Simple as that. Du kan titta på vilka filmer du vill från klass 3 så kommer du att bli varse den extrema belastningen på alla hundens delar, särskilt bog, ben, tassar och tår i vår explosiva sport.

        Med detta lämnar jag debatten. Jag hoppas att du skaffar dig kunskap om det du ger dig på. Kritik blir så mycket effektivare om den är konstruktiv och preciserad.

        Med vänlig hälsning
        Ninnie Lindvall
        agilitydomare
        agilityinstruktör
        klickerinstruktör
        agilityinstruktörslärare
        agilityinstruktörslärarlärare
        agilitytävlande sedan 1986
        Övriga sporter fågeljakt med spaniel och retriever, grytjakt, lydnad, vallning, freestyle & HtM

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.